.jpg)
Kapitel elva
Tåget stannade och det var ändstationen. Simrishamn.
Det var november och torsdag och Maria hade ringt sej sjuk och lämnat
Sonja på dagiset i Limhamn, sagt till Jack att hon måste iväg.
”Vart ska du”, sa han.
”Det är bättre om du inte vet, jag måste tänka.”
”Ska du träffa honom?”
”Jag måste vara i fred, jag måste tänka”, sa hon och det var sant, ”jag
vill inte att du ringer, jag måste tänka.”
”Jag önskar att jag slapp tänka”, sa Jack och först kom hennes
reflexreaktion: Du är patetisk och teatral, löjlig.
Sen tänkte hon: Det är sant, du måste ha ett helvete.
”Ja, vi är på olika ställen”, hade hon sagt och suckat, ”jag är ledsen,
Jack, verkligen ledsen.”
Simrishamn, blåsten. Det kändes som
sista tåget. Det var hon och inte många till som klev av, fiskare, bönder, sena
skolungdomar. Det var ändstationen.
Ingen väg tillbaka.
Hon tog ett djupt andetag.
Det var en annan vind, inte saltare men mer hav, mer fisk, mer vilt än
Öresund.
”Hey, hey, tjejen, hallå”, skrek någon av de störiga skolkillarna. Hon brydde sej inte, hade sina egna
tonårsproblem, trettiotre år, tände en cigarett. ”Men, tjejen, hey, din väska,
du glömde”, skrek killen igen, arton, kanske nitton, och sprang mot henne,
”hey, det är väl ingen bomb”, skrattade han och hans kompisar skrattade också,
”fast, det hade varit sjyst om tåget sprängdes, så slapp vi plugget imorgon.”
”Jag är lärare”, sa hon, ”tack.”
”Har du en cigg?”
”Visst.”
”Till mej också”, sa en av de andra killarna, så mycket yngre såg hon
nu, de var högst sexton, ”vi får inte köpa ut i den här hålan, alla vet vem vi
är.”
”Visst”, sa hon och gav dem hela paketet, ”ingen vet vem jag är ...”
Hon kände sej bombad och urblåst, när hon kom ner till hamnen och tog
ett djupt andetag vid den stängda kiosken och sillgatuköket, tände en cigg till
från extrapaketet.
Hon hade tänkt gå direkt till det lilla gathuset med det enda sovrummet
och kaminen i vardagsrummet med det låga taket. Hon kom ihåg när han studsade
upp i det taket, Jack, när han var glad var han så glad, så … jobbig.
Stephan var ju mer … mogen.
Hon gick på gågatan och affären var
redan stängd och hon var hungrig och det hade blivit såna dagar och kvällar nu,
utan mat. Hon och Jack med öl eller vin, cigaretter, chips och oliver. Eviga
diskussioner. Hårda ord och mjukare ord, sex.
Och det skrek i dem. De hade mer sex än någonsin. Oskyddat. Ge oss ett
barn till. Ge oss ett kärleksbarn som ska rädda allt. Han som tryckte sej in i
henne och höll kvar så att hon skulle stanna. Hon som lät honom göra det,
blundade och tänkte ofta på Stephan.
Och nu ville hon dra krokiga linjer raka. Telefonen surrade och hon
försökte att inte bry sej.
Jag måste äta.
Så hon gick in på krogen Måns Byckare och här hade hon varit med Jack.
Här satt de i våras och pratade, han pratade men hon sköt in, hon höll med, om
framtiden.
”Åh, vi älskar ju Österlen.”
”Ja.”
”Det är ju mycket billigare här än i Limhamn.”
”Ja.”
”Du kan säkert få jobb på en skola, gymnasiet, eller en folkhögskola,
spanska, alla vill lära sej spanska, vino”, sa han till servitrisen och
skrattade och servitrisen sa:
”Yes, do you speak english, red wine, white?”
”Red”, sa Maria och de och log mot varandra och pratade
vidare om att starta ett pensionat där han kunde spela på kvällarna, grilla
fisk. Och sen kunde de åka till Spanien på hösten och vintern. Där kunde hans
fingrar bli varma (och nu började han bli varm, ställde sej upp och pratade
högre och snabbare och hon tyckte att det blev pinsamt) och …
”... jag kan skriva helt nya sånger, underbara sånger, ärliga, och jag
kan …”, sa han, och han och han och han.
Hon då?
”Va”, ryckte Maria till nu, ensam på Måns Byckare ett halvår senare, så
annorlunda, när någon kom fram till bordet där hon satt.
Det var samma servitris som då, lite kortare hår, men det var hon.
”Vad får det lov att vara?”
”Öh, vino ...”
”Do you speak english?”
”Va, no no, sueco, äh, vad fan, nä nä, jag pratar svenska.”
”Jaha … jag trodde ...”
”Nä nä, jag är från Spanien, men min … min man är svensk, jo ...”, sa
hon och tittade snabbt på menyn, ”dagens fångst, vad är det?”
”Öh, vänta, jag ska höra”, sa servitrisen och gick bort mot baren där
det var halvöppet in till köket, bytte några ord med kocken och kom tillbaka,
”det finns lax ...”
Det var ett sånt vanligt fruset
laxblock som tinat i ugnen, burksparris och några gamla potatisar som pressats.
179 kronor.
Hon tog några tuggor. Det smakade inte illa, bara utan känsla.
Det hade kunnat vara gott en annan höstdag, som när hon var på väg hem
från jobbet förra veckan och det hade varit hon och Stephan och han hade lånat
sin gamla mammas gamla bil och kört ut på Lernacken alldeles nära brofästet och
de hade sagt det båda två: Vi behöver prata. Och han hade rört henne under hela
bilfärden från skolan i Vellinge och det var som elektricitet och hon längtade
så efter honom på riktigt och de kysstes och han rörde henne mellan benen, hett
eller klumpigt, hon brydde sej inte och hon svävade och njöt och samtidigt: Hon
såg sej själv som en bortskämd tonåring.
”Nä”, sa hon och de andades så hårt. ”Nä”, sa hon, ”vi skulle ju prata.”
”Jag kan lämna henne ...”, sa han.
”Bara så?”
”Jag har aldrig känt såhär”, sa han och han var femtiofyra och hans
sambo var några år yngre och de hade varit ihop i tjugotvå år, hade tre barn,
eller barn och barn, sjutton till tjugoett.
Så rörde hon hans handrygg och han smekte henne upp över brösten och
halsen och det var inte som att trycka på en knapp, det var som att långsamt
vänta på varmvattnet och hon ville vara tydlig, drog ner hans gylf och det var
bökigt och hon tänkte: bejaka! och hon bejakade tonåringen som aldrig hade knullat
i en bil tidigare.
Så kom hon hem och Sonja kom
springande och kastade sej över henne.
”Mamma mamma, pappa och jag har lagat mat, fisk! Lax!”, sa Sonja och
pussade henne och tryckte sin näsa in mot hennes hår, ”du luktar konstigt.”
”Nä, nä, det gör jag väl inte, men här luktar jättegott”, sa hon och
tårades, skämdes, Jack som nickade som kanske tack, tack för att du åtminstone
kom hem, och bara en halvtimme för sent.
Jack som försökte hålla tillbaka, avstå.
Jack som ville rädda dem.
Och det var exakt ett sånt laxblock
på krogen i Simrishamn nu, men lagat med mycket mindre kärlek och hon kramade
telefonen i fickan och hon ville ringa Jack: Jag försöker också rädda oss, jag
vill älska dej, men jag kanske vill älska honom också, jag vet inte, men jag försöker,
ville hon ringa och säga.
Men lät bli.
Hon ville bara ha ett glas vin till.
Och det var en vacker tallrik och en pappersservett som var som tyg.
Vinet var gott och dörren var öppen men hennes plats vid fönstret var skyddad
mot vinden. Hon åt en tredjedel och visste inte om hon skulle kunna äta mer,
gick de fyra trappstegen ner och ut och där fanns en filt och en gasolvärmare
och det satt ett par i sextioårsåldern, inbäddade i filtar och samtal, röken
från cigaretter och det snurrade oro i magen.
Rökte och gick in igen och servitrisen gick nära.
”Wasn´t it good?”
”Visst, blev bara så röksugen, tack”, sa Maria och drack sitt vin och åt
en tugga till, la ifrån sej besticken.
”Oj, just det, du pratar ju svenska, förlåt, det är så sällan jag får
prata engelska, jag vill jobba utomlands”, sa servitrisen.
”Jag var inte så hungrig bara, det var gott”, sa Maria och log och drack
ur, ”one more glass of red wine, por favor”, sa hon och log igen, ”gott vin”.
”Vi har vitt vin också”, sa servitrisen, ”många tycker att fisken blir
godare med vitt vin”, sa hon och Maria nickade och sa att smaken var ju som
baken och hon ville vara ifred nu, fick sitt vita vin och tänkte på historien
som Stephan berättade om den inbillade världsvane som kom till baren på The
Plaza Hotel i New York och skulle imponera på en kvinna: ”One whisky on the
rocks, please, with ice”.
Stephan berättade den i ett lågt röstläge, långsamt, eftertänksamt, sög
på orden som att det var en invecklad och svår historia, som att det var full
koncentration som var den enda chansen att förstå.
Hon log lite men skrattade inte.
”Alltså”, sa Stephan, ”Whisky on the rocks är ju en whisky med is”, sa
han som den lärare han var.
”Jaha, det menar du inte”, sa hon och hon böjde sej över honom och
kysste honom.
Jack hade också berättat den historien. Snabbare, ryckigare, med gester
och olika röster och medveten dålig härmning av det amerikanska uttalet.
Maria visste inte vilken version hon föredrog.
Det är ju hur som helst en ganska dålig vits, tänkte hon och gick ut för
att röka igen.
Vid bordet. Fjärde glaset vin höll på
att ta slut. Hon drack sej stark och kunde under en kort stund se hur både Jack
och Stephan satt och väntade vid sina telefoner, på minsta lilla vink. Känslan
av makt, känslan av att kunna knäppa med fingrarna och välja vilken hund som
skulle komma överlyckligt lydande.
Klockan var kvart i tolv och hon började bli rädd för natten och
ensamheten, ingen skulle kunna ta sej till Simrishamn vid den här tiden. Det
var sista beställningen. Hon bara nickade till servitrisen nu, så fick det bli
rött eller vitt. Hon sket i vilket.
Just då hördes ett swischande swisch och något som fladdrade som hon
knappt hörde, ett vingligt streck genom luften och över bardisken och in i
köket och kocken som säkert hade städat nästan klart, började svära, och det
fladdrade och pep och kved och det var en alldeles svart fågel och servitrisen
kom med ett glas vitt vin på en bricka och hon duckade och tappade brickan,
glaset, kraset.
”Milda makter”, skrek servitrisen och det lät så vackert, det lät så
mjukt och tryggt ändå, den stadiga skånskan. ”Milda makter”, sa servitrisen
igen, mumlade nästan, satte sej på huk och försökte sopa ihop de våta
glasskärvorna medan fågeln flaxade mer och mer stressat. ”Vi måste få ut den”,
sa hon och sopade och sopade och nu blöder hon snart, nu blöder hon snart,
tänkte Maria och det var väl fan det, att hon skulle tappa glaset, jag hade
behövt det nu, hon är en oduglig servitris.
”Man kan inte ha fåglar i restaurangen”, hördes det plötsligt, det var
det äldre paret som suttit utomhus. Det var mannen som pratade, med gäll
upprörd röst. ”Man får inte ha fåglar i restaurangen”, sa han och skakade på
huvudet och stod alldeles ovanför servitrisen, och hon blödde nu, sopade och
sopade, fågeln flög och flög, in i rutan, nafsade lite bröd från en korg, flög
in i köket, kocken skrek, fågeln ut igen, dunkade in i toalettdörren. ”Det är
inte meningen att ha fåglar i restaurangen, det är väl inget zoo”, skrek mannen
och servitrisen grät.
”Men ni satt ju ute”, snyftade hon, ”det är ju fullt av fåglar därute.”
”Ja, ute ja, men inte inne, det ska inte vara fåglar inne i
restaurangen”, skrek mannen och ställde sej vid bardisken och slog i den och
fågeln ryckte till ännu mer, Maria såg det bultande bröstet, det var som att
det skulle spricka, allt skulle spricka. Fram och tillbaka, fram och tillbaka.
”Men för helvete! Håll käften”, skrek Maria, ”vi måste hjälpa fågeln, vi
måste hjälpa fågeln”, grät hon och sjönk ner över bordet och plötsligt blev
allt stilla och, stannade upp och det la sej ett lugn och fågelns vingslag blev
mjukare och långsammare, och den flög ut. ”Vi måste hjälpa fågeln”, hulkade
Maria och om man var en fågel, om man flög lite ovanför, kunde man se hur den
här hösten hade ätit hål i henne.
No comments:
Post a Comment