På väg till Landskrona, i Landskrona

Tåget är några minuter försenat och jag har mina nojjor. Att stå på perrongen och vänta, jag blir så stressad. Elsa är elva och vet det och håller sej cool. Anna är sju och har ännu inte den förmågan, hoppar och studsar, sjunger (bra saker). Men jag har inte samma förutsättning att vara tillräckligt cool, försöker: "Snälla Anna, kan du inte ta det lugnt tills tåget kommer, kan du inte stå stilla, jag blir så ..." "Vet du varför det är upphöjningar i marken här", säger hon och pekar  "Nej, men kan du inte ...", säger jag men hon avbryter mej och nu är det viktigt och nu är jag stressad (det är verkligen djupt känt, det är inget skämt, jag har mycket svårt för att stå på tågperronger, jag kan vara ensam mitt i natten, jag blir ändå stressad, vi pratar inte om logik eller rationellt tänkande, det är galenskap, kalla det galenskap, kalla det alla människors säregenskaper, han som måste vattna blommorna igen, hon som har den långa kjolen men ändå måste dra den neråt och neråt när hon blir tilltalad, en blygsel, en osäkerhet, Så mycket bättre-deltagarnas idiotiska ickeval av låtarna från Kajsa och Malenas skivor, idioter, två av världens bästa svenska plattor totalt negligerade) och hon är min yngsta dotter, hon blundar. "Det är för de blinda, de är för att de ska veta var de går, så att de inte går framför tåget", säger hon och hon är sju år och vet mer än jag.
Vi kommer till stationen i LA och pappa är redan där för att hämta oss och han är 74 år och klockan är halvett, och tidigare idag var han inne i stan och jobbade på sin gamla tandläkarpraktik men glömde ett kvitto, så vi ska dit och hämta det innan vi åker till Borstahusen. Men vi tar omvägen Pilgatan, där växte farfar upp (mittemot där jag var hemma hos Micke Salonen någon gång på 90-talet) och vi passerar en tapetserare som finns kvar och där sitter skylten fortfarande uppe vid hårsalongen, fast hon som hade den är död: "hon dog för ett år sen, hennes dotter hängde sej", säger pappa och vi stannar vid praktiken och han hämtar kvittot och jag vet inte om det är medvetet på vägen mot Strandvägen som han säger: "Nä, just det, Strandvägen är avstängd, vi får ta andra hållet (och då passerar vi kyrkogården, och jag vet inte om pappa tror att jag inte vill passera kyrkogården, det vill jag gärna), Gunnel har satt en ny blomma vid graven ..."
Så vi stannar bilen vid kyrkogården och pappa, Elsa och jag går av och där ligger farmor (1915-2000) och farfar (1914-1994) och lite längre bort finns Janne Berghs (pappas farfar) familjegrav. "Han dog 1928", säger pappa, "far var fjorton år, hade precis lärt sej cykla ...", säger pappa och jag minns farfar innan han blev sjuk, hur han ofta cyklade och det är år som svindlar förbi, Elsa, jag vet inte vad hon tänker, Anna sitter kvar i bilen, jag vet inte vad hon tänker. Generationer som susar långsamt hit och dit mellan varandra.  Och: "Där", säger pappa och pekar mot en hjärtformad gravsten, "där ligger dottern som hängde sej."