Grå luft

Det är ingen avgrund utanför tandläkarfönstret, men en gammal husgrund utanför Linnéskolan i Limhamn och Elsa blir röntgad i en maskin som pratar amerikanska och sköterskan bryter på något sydeuropeiskt språk. Och jag är ju uppvuxen på en tandläkarpraktik (i Landskrona) och har stått vid det lilla personalrummets fönster (och putsat det fönstret många gånger) och utanför har Eriksgatan forsat förbi och mittemot låg en offentlig toalett där jag sög i mej lite värme några timmar efter en kraschad novembernatt för längesen, och nu är Elsa röntgad och vi pratar en liten stund till med den kvinnliga tandläkaren och det finns en drift i mej att berätta ("det är mycket som har förändrats inom tandvården, nya maskiner, tjusiga handskar och datorer, jo jo, jag tycker nog att tandläkarna jobbade hårdare förr, jo jo, min pappa är tandläkare ... jag är praktiskt taget uppvuxen på en tandläkarpraktik, ätit kakor där och druckit apelsinsaft ...") men det gör jag inte och Elsa har bråttom till skollunchen (hon måste vara där senast kvart över elva) så vi skiljs på trappan och jag tar på mej den skrikblåa mössan som det står GDL på och cyklar upp mot Djupadalsparken och det blåser så grått i november och sen svänger jag ner längs Annetorpsgatan och Kalkbrottsgatan och Hammars park och fritidshusen ner mot bron och campingen och det pirrar i mej och nu, nu! är jag vid min badbrygga och det är nästan en månad sen jag badade i havet senast, och jag längtar efter ljuset och spirande mildare vindar, stannar en stund och stänger av Kris Kristofferson och längtan igen, någon annanstans fast jag inte är särskilt besviken med tillvaron nu. För det är ingen avgrund, det är bara ett hål i marken, havet som blivit lite kallt.