Men på onsdagarna numer, hämtar jag Anna på skolan redan kvart över två, vi cyklar neråt genom Limhamn till församlingshemmet där kören håller till.
Det sjuder inte av liv i det stora hus som är församlingshemmet, men det småputtrar, second hand-kläder i källaren varje onsdag, en man (som verkar vara vaktmästare) i en glasbur antecknar något på ett papper, en äldre kvinna pratar med en annan äldre kvinna i trappan och jag och Anna får tränga oss förbi. Damerna som ska fika och diskutera något har redan tagit plats.
Annas kör består som mest av sex flickor (men ofta är de bara tre, häromdagen fem), deras mammor lämnar (ibland en morfar) och en mamma stannar hela timmen som kören pågår (fika, sång, pyssel, sång), leds av två kvinnor, en ung och en i min ålder. Det är en mycket mjuk stämning, de två kvinnorna är mycket vänliga och Anna är förtjust i alltihop (förutom tvillingflickorna när de blir alltför flamsiga) och i onsdags fick hon en bibel för barn.
Jag har inget att klaga på (förutom att kören börjar redan halvtre en vanlig arbetsdag), men av någon anledning känner jag en oro i magen ändå.
Så i söndags skulle kören sjunga i Limhamns kyrka. Samling halvelva, en halvtimme innan gudstjänsten skulle börja. Och oron i magen igen när vi cyklade i den gråa novembervinden. Och kanske är det bara detta att passa tider, att ta ett visst ansvar och vara en sådan fader som krävs av en, att jag känner ett krav, en olust.
Prästen skakade hand med mej när vi gick in i kyrkan som fortfarande var nästan tom och jag kände att jag inte orkar vara vän och mild innan gudstjänsten börjar, orkar inte kallprata.
"Jag ska ut och besöka en grav", sa jag till Anna och en av kvinnorna och det var sant, jag tänkte att jag kanske kunde hitta Finns grav, eller Johnny Bodes.
Så gick jag där och passerade en man kring femtio som satt alldeles stilla på en liten bänk vid en grav med flera blommor, rörde på läpparna. Jag läste på gravstenarna, försökte se deras liv, oj, dottern dog innan både fadern och modern, oj, änka i nästan femtio år, undrar om hon träffade någon annan. Oj, klockan är fem i elva, syndade, nej, skyndade mot kyrkan, prästen stod på trappan.
"Nu får du komma in, vi börjar snart", sa han och jag visste inte om han beordrade eller gav mej ett råd.
"Jag har varit vid en grav som jag inte besökt på länge."
"Då var det kanske dags", sa prästen och jag kände mej som en pojke som fick milda bannor.
"Du ska inte följa mängden", säger prästen och lite tidigare har kollekthåven varit runt och det hade jag ju inte planerat, så det blev ingen slant till Evangelistiska fosterlandsstiftelsen (medan tiggare och hemlösa så sakteliga börjar frysa ihjäl i hösten som snart ska bli vinter). "Du ska inte följa mängden", och det är Fars dag och tidigare har jag och några andra pappor fått gå fram till altaret och blivit hyllade med en sång av den lilla kören (Anna och tvillingarna) samt fått varsin reflex med en vit Barbaskön (den rufsige konstnären) och "Du ska inte följa mängden", säger prästen och det har varit en trivsam gudstjänst och ingen har varit elak (tvärtom) och jag känner mej ibland som en människa som har någon sorts religion i mej, men varenda gång jag besöker en gudstjänst blåser den känslan rakt ur mej.
Men låt oss få detta klart: Det måste vara mej det är fel på. Jag klandrar ingen annan.
1 comment:
Bra. Känner igen den snälla kyrkan. Både mildheten och att inte vara riktigt där.
"Det är mig det är fel på" - är förstås en avbön. "Avbön".
Post a Comment