Spridda anteckningar

Jag ser nästan aldrig på Babel ("litteratur"-teve), det intresserar sällan mej (och då är jag ändå djupt litteraturintresserad, kanske just därför). Men nu ser jag när Jessica Gedin maler och maler på Lena Andersson om Hugo Rask och Roy Andersson, ungefär: "Men är det inte .. eller ... sanningen, verkligheten ... bla bla bla." "Nej, det är fiktion." "... bla bla bla ..." "Nej, det är fiktion."
Och Carina Rydberg skriver och den och den skriver, alla skriver och några är sura på Roy (att han får reklam för sin film bl a, men det får ju Lena också för sin nya bok) och andra tycker att Lena Andersson ska "erkänna".
Börja med att intressera er för litteratur.
Skriver jag en roman så är det en roman.
För att ta en annan aktuell film/bok. Huvudpersonen i Klas Östergrens Gentlemen heter ... Klas Östergren.
För att ta en annan film, dokumentären Ett anständigt liv när Kenta med yxan får reda på att Stoffe är död, tar tunnelbanan in till city (med yxan) och krossar skyltfönster (med yxan).
Gick det till så?
Bevisligen.
Gick det till så?
Tveksamt.
Har Roy Andersson likheter med Hugo Rask?
Säkert.
Måste Roy Andersson läsa boken, är han dryg för att han låter bli?
Knappast.
Jag kan tycka att det finns en viss dryghet snarare hos författare som hävdar att de skriver sanningen (den enda).
Jag skrivit romaner om Jonte Sten, han hade en fru som hette Susanna. Jag heter Jonas Bergh och hade en fru som heter Johanna. Hade jag skrivit om oss så hade jag kallat oss vid våra rätta namn och kallat böckerna för biografier.
Så enkelt är det.
Mycket en författare skriver om bottnar ofta i egna upplevelser (på något sätt, en sång på radion, en tavla i barndomshemmet, en historia om en  kusin till en gammelfarmor, något i en tidning, en dödsannons rörande en människa man aldrig vetat något om). Som bearbetas, förändras, blandas med påhitt, med andra personer, andra tidsåldrar.
Jag blev för en tid sen erbjuden att läsa ett manus där någon som ska vara jag är med. Jag tackade nej. Jag kände ingen nyfikenhet, ingen lust.
Hade jag känt igen mej?
Kanske. Säkert. Delvis.
Hade det varit jag?
Tveksamt.
Allt som någon människa skriver passerar filter och förändras.
Vad är verklighet?
Jag vet inte, många saker, mångas upplevelser, olika.
Är jag dryg som inte ville läsa?
Inte i mina ögon.   
Nåja, jag tittar på ett annat Babelavsnitt (eller jag tittar bara i någon minut) där hyperstorsäljaren Jo Nesbö ska prata om en säkert bra, men ändå mainstream, deckare som han har skrivit och som har sålts för en miljard kronor till en miljon länder.
Varför, Babel, måste Jo Nesbö vara med?
Varför inte prata med någon av de bättre författare som så många litteraturintresserade skriker efter att få höra talas om.
Varför så rädda för litteratur knappt utanför allfartsvägarna, Babel (Sveriges enda litteraturprogram i teve)?