Vi repade på Alléskolan och det var 1989 och jag hade aldrig varit med i ett riktigt rockband förut (Windy och jag hade ju bara suttit i varandras pojkrum och spelat några konserter på skolor och fritidsgårdar, jo, på Strand och Harlekinen också, vi började med att vara tio år och han spelade fritt på gitarren medan jag hade hörlurar och lyssnade och sjöng texterna till Noice första platta, sen skev vi egna låtar och hamnade i en studio i Pilängen och spelade in en ganska kass demo, Ett skrik i natten, sök på Spotify, The Qk´s) och kände en sådan glädje av att få sjunga mina egna låtar med ett riktigt band och jag bodde hemma hos mina föräldrar (efter en tid i Jönköping) och längtade ut, och en replokal! och trummor! och elgitarrer! och en kväll gick vi till Mon Ami och det var en dassig trubadur (och en basist) som vi tyckte var gammal och trött (allt var gammalt och trött när vi var nitton eller tjugo, när drömmarna inte var att bli rockstjärnor utan bara: Vi vill för fan lira!) och när han pausade frågade vi (kaxigt och drygt) om vi fick lira lite och det fick vi. Så vi körde min egen låt Barstolen är hög och Babylon Blues Har vi inte grävt för många hål och det var kanske fjorton i publiken, men det spelade ingen roll: Vi hade börjat vår resa i den landskronitiska rocknatten, som skulle ta oss till såväl Akropolis som Latino och till och med Teckomatorp ... (på bilden syns jag, Jocke Sima och Henrik Strandman en gatumusikdag i Helsingör där vi bland annat fick hundra spänn och gratis öl av några lumparkillar om vi spelade Ebba Grön och minst en låt av Hasse Kvinnaböske, foto: Håkan Karlsson.)
1 comment:
"Vi hade börjat vår resa i den landskronitiska rocknatten, som skulle ta oss till såväl Akropolis som Latino och till och med Teckomatorp ..." UNDERBART! /Martin
Post a Comment