en annan gång fotograferade Danne ett hjorthuvud

Det började snöa när vi lämnade Hovedbangårdens marschmusik och steg ut på och korsade Reventlowsgade, och sen Istedgade och det fortsatte snöa i vinden och hela dygnet i Köpenhamn, skulle det fortsätta snöa i vinden.
Det är ju de gatorna, även om vi är turisterna ... är vi turisterna? är jag en turist i Köpenhamn? Köpenhamn i mitt liv, hela livet, det är klart, okej då, en annan sorts turist, men ändå en turist, jag lever ju inte här, hälsar bara på ibland och allt förändras ju, det är inte samma tåg som stannar på Hovedbangården, som rusar förbi, inte samma snö som yr i blåsten, jag vet ju knappt att Revenlowsgade heter Reventslowsgade, precis som jag inte är Landskrona, aldrig har varit, bara en betraktare som gått på gatorna och hoppat in i pjäsen ibland, och inte Malmö är jag, Möllan, det är inte jag, det är de yngre som dricker ölsorter vi aldrig kände till (vi kände bara till en stor ljus, en stor blandad, en stor mörk, åh! har ni mellanöl på fat! åh! grabbar! de har Guiness, men det var senare, när vi kommit hem från London och Nordirland), jag är möjligen Limhamns bibliotek när pensionärerna läst klart tidningarna, har gått hem till kaffekoppen (och bara han som luktar sprit, och han som luktar mediciner, och han som bär på papper och stora tunga glasögon är kvar) och jag är möjligen Malmborgs mellan nio och tio på kvällen när de håller på att packa ihop delikatessdisken, några skivor rostbiff, en tjugosjukronorslyx i vardagen, jordgubbar och kanske en kvällstidning ... det är jag.
Men Köpenhamn, Istedgade. Och det snöade i vinden och det var söndag och utanför Maendens hus dealar någon små mängder narkotika, skrynkliga sedlar i små valörer och vi måste ju äta och det finns den japanska snabbrestaurangen där vi kan sitta och glo ut på Vesterbrogade och äta sushi och räkmacka och en med rostbiff och jag använder kniven till att skrapa bort majonäs och remoulade och det är en skön instrumental musik, slött medryckande och utanför blåser snön och det är ganska varmt och det är sjätte gången jag är här och jag har aldrig suttit i närheten av så länge och hennes sushibitar är små, men arton stycken och det är gott kaffe och jag åker inte så ofta till Köpenhamn (jag som brukade åka en gång i veckan med min skrivbok, min läsebok och mina tidningar, vardagens små jobbäventyr och en gång satt jag på City Pub och läste nästsista versionen av Och fortsätta vidare bort och en annan gång berättade Danne en fin historia och en annan gång fotograferade Danne ett hjorthuvud och alla dessa sånger som du inte trodde fanns, åtminstone inte längre, på jukeboxen) och snön lägger sej och City Pub håller stängt och det är söndag och kallt och hon vill kanske gå till Spunk och se på åttiotalsvideos, så ner till Istedgade igen men Spunk håller stängt och vi har bestämt att vi ska gå till en dansk bar innan hotellet och Pinden håller stängt och det är söndag och det är bara Järnbanecaféen kvar och det är som en parodi på danskt hygge, misär och stroppighet. Men en grönlänning vinner på spelautomaten och det skriks och skränas och det är alldeles för dyrt för att vara en sådan sylta men har nu färjorna en gång slutat gå och kommer nu en gång alla turister till Hovedbangården och några går ner genom marschmusiken till Reventlowsgade och då börjar de två pensionärsfruarnas män tycka att det är dags för en bajer och då är det hit man hittar, in i den manierade galenskapen med otämjda tigrar och trumpeter i en italiensk cirkusfilm.

När vi kommer till det mörkbruna hotellet åker vi den renoverade hissen med glasdörrar och vi tittar på varandra och tänker på utsikten och när vi har fått upp dörren till rummet går vi direkt till fönstret (den lilla balkongen) för att försäkra oss om att vi kan se ut över Tivoli, alla ljusen som lyser upp snön som lyser upp det gråa. Ja! Och det är sköna kuddar och sköna täcken och vi slår på teven och det är Alice Babs 90-årsdag och det visas en dokumentär från när hon fyllde 80, när hon gick med sin man med käppen omkring på Solkusten i södra Spanien och var lycklig, och idag är det Alice Babs 90-årsdag och jag vet inte hur mycket lycka man kan begära (jag vet bara att det är tjugotre år sedan jag låg i en annan hotellsäng i ett annat hotellrum i närheten av Hovedbangården och såg Björn Borg förlora i den där comebacken när alla andra hade stora racketar men inte Björn och jag tänker kanske så, att tiden är ett tåg som rusar förbi, men förr eller senare stannar).  

så hörde Niclas av sej häromdagen

Det var sista året i det huset och jag tänkte att jag skrev en novellsamling som att göra en platta. Några korta låtar, några halvlånga och två riktigt maffiga mastodontlåtar, gripande med korta andningspauser och sen fullt känslomässigt blås igen.
Det var sista året jag skrev i boden i den lilla trädgården och jag lyssnade på Waterboys Too close to heaven, Dylans Brownsville girl och Lou Reed och Säkert och Marit Bergman och och och, på blandbanden. Och jag lyssnade på Da Capo och Wermelin på radion och jag lyssnade på vinyl, Tant Struls Amason och Hasse Kvinnaböske.
Det var sista vintern och det var som en bastu i boden och min ekonomi var havererad och jag hade bråttom och Pangeprojektet hade kapsejsat och ett spökskrivarjobb hade kapsejsat och jag orkade inte sammanställa delarna till det som skulle bli deckaren Mord.
Det var tunga tider på alla plan och det skulle bli det sista året och någonstans visste jag att jag var tvungen att plocka fram kraft och jag hade några noveller och jag hade några skisser och jag hade Candy och Killor (som någonstans långt bort fanns vagt i verkligheten) och jag kom att komma så nära dem, känna så för dem och det hade kunnat bli två feta romaner men jag hade bråttom och jag ville att det skulle flämta, jag ville att de skulle ligga tätt intill din hud också.
Jag ville vara precis på gränsen till det som var too much eller patetiskt.
Jag ville att det skulle skälva.

Långt tidigare (på åttiotalet i Landskrona när jag åkt till Ängelholm och vapenvägrat och kommit hem till ett städjobb på AG:s, fettet i charkdisken och den stora maskinen som svabbade golvet och pustade rök) träffade jag Niclas när jag hamnade på praktik hos amatörteaterföreningen Harlekin där en värld som jag knappt anat öppnade sej och vi skrev egna pjäser, spelade teater, spelade musik, gjorde indiskt bröd och målade foajén och lyssnade på Kajsa och Malena, och jag var nitton, och ingen militär, ingen lärare, ingen äldre styrde oss i den där gamla teaterrestaurangen och det var något helt nytt i mitt liv som började.
Visst: Jag hade spelat teater sista året på gymnasiet.
Visst: Windy och jag hade skrivit låtar och spelat på pojkrummen.
Visst: Jag hade skrivit dikter vid hav i solnedgångar, i mitt vindpinade rum där Öresund piskade på höstarna och Köpenhamns vingliga lyktor ... och börjat på romaner om en häftigare kille i min ålder, en tuffare kille.
Men det som hände på Harlekin var något helt annat, friare, större inuti mej.

Så hörde Niclas av sej häromdagen och ville komplettera sitt Jonas Bergh-bibliotek med Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in, och med Till Killor with love ( och här och här och här) och jag gick ner i källaren och hittade en halvfull låda bland förvånansvärt många tennisracketar och golfklubbor, och en liten halvtrasig vit stol som jag satte mej på och bläddrade i boken och tänkte: en bra platta detta, musiclover.

hennes önskan: "sug ut mej från den här kylan!"

Cigaretterna och röken och glada människor, än så länge glada människor. Sen blir det senare och det är kanske sent sjuttio- eller tidigt åttiotal (eller när som helst) och de är kanske i sena trettio- eller tidiga fyrtioårsåldern och det röks inte inomhus till vardags men det är fest och alla är glada och alla röker och alla är glada och du är ett barn på översta trappsteget och hör musiken och känner röken sippra upp och det är fest och det är glädje (men det finns en sorg hos några och den kryper längre utanför huden ju senare det blir och någon ska gråta och någon vill slåss) för det är fest och en grå januarivardag är långt borta (och det är den sorgen hos några ju längre kvällen natten varar, ju närmre morgonen kommer, söndagen, måndagen, grådagarna och det är vetskapen om det som gör att någon ska gråta och någon vill slåss) i den rökiga glädjen (och nästa dag i bitande gråa januari, eller vilken gråmånad som helst, ska alla fönster vara iskallt öppna).

"Världen mår förmodligen bättre nu med alla sina militanta rökförbudslagar, men någonting har också gått förlorat, och vad detta något än må vara (en känsla av sorglöshet? tolerans mot mänsklig svaghet? feststämning? frånvaro av puritansk ångest?) så saknar du det." Paul Auster

Fiskbullar

Och stormen Sven rörde upp och när vinden kommer från rätt håll är det lukten av hav, av tång och fisk och i vadarstövlar går två karga män med varsin spann och samlar fisklik. Det är de två männen som brukar stå just vid bron ut till Limhamns småbåtshamn de dagar när vintern uppför sej som vår, och du har glömt matsäcken, du trodde ju inte ... kunde ju aldrig ana ... att det skulle bli en sådan skön dag och när man fått upp värmen av promenaden, börjar det kurra i magen och man står med sina tomma händer. Men då har de två karga männen två slitna stolar som de fäller upp, och ett bord som de fäller upp, och ett gasolkök och en gryta och de säljer sina hemmagjorda fiskbullar och jag vill gärna stötta dem, men de otippat vårlika dagarna mår jag bra och äter hellre lax, men jag tänker på dagarna när fiskbullarna var min sista livboj att dra mej kvar i världen med.
Och jag minns barndomens somrar utanför Halmstad när mamma (som annars ville laga maten själv) deklarerade: "Fiskbullar!" Sommarmaten. Sommartryggheten.
Och jag minns de ensamma dagarna på våren utanför Halmstad på nittiotalet. Fiskbullar som en sista bön om ro.
Och jag minns ännu senare, de värsta alkisdagarna i Malmö och överallt, när jag inte hade ätit fast föda på veckor, när jag svalde multivitaminpiller och salt godis för att hålla något kvar, allt som rann ur mej. Magen som snurrade och värkte.
Fiskbullar som balsam. En halv, tugga och tugga och tugga och låt den sjunka, låt den landa mjukt, låt den stanna kvar, låt mej kunna trycka ner en halv till.

Och som en trygghet går jag på Malmborgs och bunkrar fiskbullar och: "Vad ska vi äta", frågar mina barn när jag kommer med skålar med morötter och små tomater innan middagen (och jag ser längtan i deras ögon, kanske efter trygghet, eller bara efter den lena hummersåsen) och jag vet hur lätt jag kan göra dem lyckliga. "Fiskbullar", säger jag och de ropar ja! och det är en skön stafettpinne (av det gamla bondesamhällets metod att använda allt på djuret) jag lämnar över.   

lytt lyrik

ja, lycklig ändå
jag fortsätter gå
i natten och ingen väckarklocka som ringer
bara historierna i mej som springer
bläddrar i anteckningarna, bläddrar i huvudet
och det flyter verkligen så
det tränger och trycker sej på
det är en skapandets berusning
men jag gör andra saker
lagar korv med bröd
färglägger havet runtom en ö
jag styr en vardagens skuta
men jag kan inte sluta
den finns i mej hela tiden
boken, texten
mitt liv, förresten
och jag skriver roman på tre sätt
i hjärnan, i skissen, i datorn
ett yrare sätt
som blir lättare rätt
tankarna i huvudet
i simbassängen
under cykelturerna
att riva och bygga upp murarna
när som helst
i min kyrka frälst
i skrivboken och på lösa lappar
omedvetandets osynliga mappar
och in i datorn
varje dag
ett ständigt redigerande, omläsande, hanterande
varje dag
men jag gör andra saker
bygger torn av små askar
vinkar till fåglar som plaskar
ser svanarnas ungar växa
rättar en matteläxa
men varje dag
ett arbetstag
julafton, midsommar, nyår
nej! inte vänta ett slag
varje dag
det måste vara ett pågående flöde
det måste ständigt fyllas, det öde
men jag har råd med en bänk i solen
att sväva lite ovanför stolen
och jobba
att sväva lite ovanför molnen
att sitta på ett tåg till Köpenhamn
och jobba
åh, mitt skrivandes öppna famn
jag fortsätter gå
ja, lycklig ändå

Svarta rondellen

Nu är barnen tillbaka i skolorna och jag är tillbaka i simbassängen som en säl. Oh, the gratitude! Åh, vilken fröjd, det är en annan glädje än när jag var barn. Men är det någonstans jag blir barnet jag är så är det här.
Som att vara kär.
Ibland ler jag fortfarande ett sådant leende. Det är skönt att veta, lätt att glömma.
Igår var sista dagen innan barnen skulle tillbaka till skolorna. Källarteatern på Rudbecksgatan gav sista jullovsföreställningen. Anna och Alice hade kanske inte lyckats lika bra med manuset till Dracula-pjäsen som nyårsaftonens avantgardistiska succé-Pippi. Kanske var det bara att de ville för mycket. Men hängivenheten i spelet var smittande. "Och det är ju kul att de håller på", som vi sa och menade medan vi applåderade och de bugade sej.
Men jag cyklade sen och det var sista dagen på jullovet och det var den skånska vintern i sin ljumma prydo och tre grabbar på Djupadal körde rullskridskor och spelade landhockey och det är som att de har det i sej, ögonen i nacken, en cyklist kommer, vi girar smidigt vänster och det är lyckan och förnöjsamhet när det flyter mjukt som jag inte ska glömma att komma ihåg.
Komma ihåg det leendet, skrattet i affären när kassörskan förstod att vi hade något, en kommunikation.
Eller killen vid post- spel- apoteksavdelningen på samma Malmborgs, när han välte ner chokladaskarna och jag plockade upp och det var ingen vinst på tipsklubbens kupong och det var just innan de skulle stänga och han sa: "Du har kanske tur i kärlek."
Men jag cyklade och jag färdades bakåt i tiden, innan landhockeyplanen var byggd. "Det är match i Svarta rondellen." Vi var egentligen för små, det var inte vi som bestämde. Svarta rondellen, det tuffaste namnet i min barndom. Posters på Sweet och Kiss. Slade. Svarta rondellen.
Sen byggdes alltså landhockeyplanen och vi hade gympaskor, sällan rullskridskor och väldigt få vintrar spolades och frös det, och då var vi ändå hellre på Öresund.
Och landhockeyplanen hette alltså Landhockeyplanen och vår klubb hette BLK, Borstahusens landhockeyklubb och det var vår egen klubb och det var Anders, Hans och jag som var kärnan, som bestämde (jag var yngst och bestämde kanske minst), och vi kunde kalla klubben för vad som helst, vad vi ville, och vi valde BLK.

Bruksböcker

"Han spelade in spöken på en rullbandspelare och hur man än lyssnade hörde man inget, vilket bevisade hans tes att spöken är tysta." ur Dansa för oss, Michael Nyqvist.

Ibland känns det som att någon tar hand om mej.
Så jag fick alltså en byrå. Så nu ska vi kanske äntligen få plats med alla tröjor, strumpor, kalsonger, trosor. Alla anteckningar på papper, visitkort från restauranger och cykeluthyrare, kartor över städer och badorter, tidningar och ofullständiga kortlekar jag inte vill slänga, som kan bli viktiga en dag, pennor som inte fungerar.
En ny byrå, alltså. Eller en gammal som jag fått av mina gamla grannar. Jag gav dem en bok jag skrivit en gång, som tack för något. Det var trevliga grannar, frun och mannen. Vi stöter på varandra ibland och hälsar. Mannen gick i samma klass som Carla i Eldkvarn.
Så nu har jag två byråer. Tänk att ha en man i byrån. En underhållare, en sanningssägare, en historieberättare och avslappnad moralist. Att plocka fram när jag är trött på mej själv.
Annars har jag alltså snabbläst Michael Nyqvist, Dansa för oss. Han är en bra berättare av bra historier från det egna livet. Han verkar vara en sympatisk människa med fel och brister och viss insikt som får vinnas igen och igen.
Såhär låter det i en intervju med Fredrik Backman (En man som heter Ove) i HD igår söndag:
Backman: Jag sysslar med ganska banal underhållningslitteratur. 
Intervjuaren: Det låter som att du förringar dig själv? 
Backman: Jag förringar inte min insats. Men man får separera det jag gör och det som är stor litteratur. Jag skriver för folk som läser på en strand eller på en flygplats. Det är min genre.

En dag i taget

Jag är inget cykelproffs. Jag trampar runt med barnsadel och cykelkorg ute på Lernacken, vid parkeringsplatsen vid Luftkastellet. Här brukar den vita halvskåpbilen från tapetserarfirman stå, en ganska ung kille som äter sin medhavda lunch, öppnar dörren och röker en cigg efteråt, dricker kaffe. Någon gång har vi nickat till varandra, då när jag väntade in honom, lät honom köra förbi innan jag svängde ner på cykelbanan.
En dag i taget. 2013 cyklade jag 800 mil, som alla andra år.
En dag i taget. Det är också ett fängelse. Jag kan inte skjuta upp något. Jag måste skriva mina sidor. Jag måste cykla mina mil, mina minst 90 minuter om dagen (och ibland är jag bortrest, då lånar jag en cykel eller promenerar).
Allt annat kommer i andra hand.
Det är inte för att jag vill ha det så.
Det är för att det är så.
Ibland är det en frihet.
Men idag är det solsken och som vår vid lunchtid. På vägen uppåt möter jag tapetseraren i sin bil. Jag nickar lite lätt men han verkar inte se mej.
Jag tittar ner mot Barnviken. Hoddorna där. Den yttersta bryggan som är min. Som jag längtar till i badbyxor. Åtminstone till de första dagarna på bänkarna i mars i långkalsonger.
Som jag längtar till maj och juni. De fina dagarna i sena augusti, tidiga september.
När jag cyklar neråt möter jag en av de riktiga cyklisterna, i slajmad svart dräkt cyklar han uppför det våta leriga gräset, och lite längre norrösterut, efter Sibbarps kallbadhus, kan jag rycka till ibland (men inte nu, nu har det börjat regna igen, blivit mörkt och ännu blåsigare) när jag sitter med musiken och skrivboken, när cyklisten i sextioårsåldern i gul tajt tröja och keps kommer dundrande fram som en bisonoxe (kanske inte som en bisonoxe, men Anna och jag läste en bok om bisonoxar och det är ju ett legendariskt djur med lite trist anseende, småkorkade och lättirriterade, alldeles rasande för ingenting, lite präriegräs som försvinner bara) med ett bildäck fastbundet i ett ordentligt rep efter cykeln.
Dagarna när dammet ryker, när hettan gör mej törstig och en dag i taget och det tog tid att uppskatta bänkarna utan starkölen, folkölen, lättölen, utan ens alkoholfri öl, bara vatten nu på bänkarna (och inget vin sprutar ur fontänerna), att bada i och dricka och tänka att jag måste skriva om honom någon gång, mannen med den gula tröjan, svetten och bildäcket, hur han cyklar på den sandigaste delen av stigen, vissa hundar blir rädda, andra arga.
Och när jag kommit till ro igen och börjar skriva igen, så kommer han från andra hållet, så håller det på, fram och tillbaka sju åtta gånger och jag tänker: hur orkar han, vad driver honom?
Men nu är det januari och det blåser och det är mörkt och det regnar igen och jag är ute vid Lernacken för andra gången idag (bilarnas lyktor, tågen som brusar eller dånar), cyklar mina mil och kläderna är våta och en dag i taget varje dag (och det som driver mej driver mej ut).

årets (skjutna från höften) ...

finska bok: hägring 38, kjell westö
danska bok: gudfar, dy plambeck
biografi: jag vill ju vara fri, annika persson (lena nyman)
willy vlautin: motellivet
daniel woodrell: en helvetes vinter
klokaste: jag skulle så gärna vilja förföra dig - men jag orkar inte, margareta strömstedt
skånska låt på engelska: no, andi almqvist
skånska låt på skånska: grisarna och flugorna, pelle ossler
skånska bok: på väg till charlotta anderson, jonas bergh
låt på engelska: myrtle and rose, lloyd cole
musikupptäckt några år efteråt: steget
klassiker: det ska bli slut på rumban, röda bönor
konsert: lloyd cole, palladium, malmö
teveserie: där vi en gång gått
youtubeklipp: gränden i gamla stan, nils poppe och annalisa ericson
hotell: jet, caldetes
termalbad: szechenyi, budapest
kyrka: parroquia nuestra señora del rosario, fuengirola
kyrkogård: montmartrekyrkogården, paris
stad: malaga
coolaste: lily allen
hundraåring (om hon hade varit i liv): annalisa ericson
ledsammaste: lou reeds bortgång
trend: elakhet (korkad, kulturell, politisk, medmänsklig)
fem minuter: grisarna och flugorna med pelle ossler på malmöfestivalen
fyra minuter: du tvekade först (på stranden i sitges utan att ha tagit med badkläder bland människorna i solskenet som kom som en oväntad vinst i ett lotteri) men tog sen av dej till bara underkläderna och sprang ut i det kalla aprilvattnet, och kom tillbaka och stod där mitt framför mej och ... och det var en mycket speciell känsla av kärlek och glädje (som en fullständigt oväntad vinst i ett lotteri)

önskningar för 2014 ...
litterära: peter kihlgård
musikaliska: säkert
politiska: ut med packet i september!

Decembervår

Lille julafton på lekplatsen med Anna och Alice. Jag sitter på bänken och det är som vår och de pratar om snö i en låtsastelefon, om snön ska komma, när den ska komma. "På julafton", säger Anna. "Ja, på julafton kommer den", svarar Alice i luren som ser ut som en trumpet. Klätterställningen är ett skepp och det finns alltså en telefon som får mej att färdas i tiden, den liknar en sån som jag gjorde med snöre och burkar när jag var liten. Jag står och pratar i den ett slag, i egenskap av tillfällig kapten. Det är som vår. Jag sätter mej på bänken. Jag läser Bengt Erikssons recension av boken om Hasse Kvinnaböske och jag färdas till Citadellet i Landskrona och en livekonsert, hon är död nu. Jag lyssnar på låg musik. Jag är skeppsbruten, gapar lite med flickorna på skeppet ibland. De kanske kan rädda mej. Lyssnar på random låg musik. Så kommer Noice, En kväll i tunnelbanan. Det är mycket speciellt. Förväntan. Vår. De glada sexåringarna som leker leriga inne bland buskarna nu, en öde ö de lagt till vid, samlar förnödenheter. Och när jag var tio elva, Noice. Det är inte dit jag färdas, men jag färdas. Musik kan göra sånt. Ungefär såhär säger Mauro Scocco i den fina dokumentären om Ratata: "Musik är mäktigt, tre minuter in i en helt annan värld." Sen sjunger Pelle Hanspers och det som fortfarande var kallt smälter:

Om Kjell Westö hos Den blinde Argus

Vardagsfest

För två år sen låg jag fastspänd på sjukhuset. Jag ville rymma. Det var på fjärde våningen och vissa nätter, bakom råkorna i det kala trädet, såg jag jultomten och renarna och släden. Jag vill rymma med dem.
I torsdags putsade den ene av musiklärarna på Geijerskolan sin tvärflöjt. Det såg jag från långt bak i kyrkan när jag reste mej upp, tog på glasögonen och tittade genom två pelare. Sen började F-klasserna sjunga. Min lilla Annas första skolavslutning pågick och tog slut. En präst pratade allmänmänskligt, allmänfilosofiskt, småpoetiskt om livet det stora och lilla.
Det var bara när vi skulle sjunga Gläns över sjö och strand, som det blev ganska tyst och segt.
När rektorn hade hållit sitt fina tal om kärlek och ickevåld trodde alla att det var slut, reste sej, missade att vi skulle sjunga Stilla natt också.
Så det blev lite hattigt och rumphugget.
För två år sen sa läkarna att jag inte fick nattpermission.
För två år tittade inte den trevlige manlige sjuksysterns mej i ögonen när han sa: "Det kommer ju fler jular", han tittade bort.
Men hon från Serbien som alltid var så glad, sa: "Det är klart, Jonas, det är klart att det kommer fler jular. Du måste vara positiv", sa hon, som bytte mina blöjor utan att en enda gång gnälla eller inte vara glad.
Efter Annas avslutning i Limhamns kyrka i torsdags, la jag parkasen på den bakersta halva kyrkbänken (paxade platsen, alltså), tog på mej mössa (juligt rödsvart) och halsduk (juligt skotskrutig) och glasögon för att gå ut och hitta Anna bland alla barnen och föräldrarna och mor- och farföräldrarna, syskonen.
Jag träffade Elsas kompis mamma: "Ska du inte sitta dubbelt?" "Jo, måste bara säga hej till Anna, så att hon vet att jag var här." Och där var den kände sjukgymnasten: "Ska du också ta en runda till", frågade jag. Jo, det skulle han ju. Vi som har både små och lite större barn. Alla får inte plats i kyrkan samtidigt.
Ut i vinden och duggregnet, den älskade skånska vintern.
Och på andra sidan kyrkan såg jag henne, i overall, vi kramades och sen skulle hon tillbaka till skolan för julgröten.
För två år sen kunde jag vakna på morgonen på sjukhuset och vara rädd och förbannad. Rädd för att min rymning inte funkat. Förbannad för att de flyttat mej till en sämre säng i ett sämre rum.
Det var sjukdomen och medicinerna, och drömmarna. Den skeva verklighetsuppfattningen.
Jag minns att jag i drömmarna förvånades över att jag kunde rymma till Ölkaféet fastän jag inte kunde gå.
Jag har alltid tyckt om kyrkor.
Ibland när jag har svårt att sova, knäpper jag mina händer på ett bekvämt sätt och prattänker lite. Det känns skönt.
Tillbaka in i kyrkan och satte mej på min paxade plats och nu var det Elsas tur, treorna, fyrorna och femmornas tur. Prästen sa samma sak fast lite annorlunda. Rektorn höll ett likadant fint tal. Jag kände ro. En fin version av Triads klassiska Tänd ett ljus. Femmornas kanonsjungande var raffinerat och vackert. Men psalmerna funkade inte riktigt den här gången heller.
För två år sen fick jag åka hem till lägenheten några timmar på juldagen. Jag stapplade bort till hissen och var rädd när jag gick utan rollator. Danne, Daniel och Windy kom och vi hade ett knytkalas, julkalas. Jag drack grape tonic och såhär i efterhand känns det som en stor stund av kärleksfull tacksamhet.
Såhär i efterhand fanns det många sådana stunder för två år sen med människor som stod och står mej nära.
När människorna i torsdags började lämna kyrkan medan några få krampaktigt sjöng Stilla natt, tänkte jag: Skolavslutningarna verkar klara sej bra utan religionen. Vill jag höra vackra psalmer lyssnar jag på en skiva eller går i kyrkan när det är körsång. Eller hittar någon fint på youtube:

Innan folkhögskolorna

Jag hade några bra lärare i några ämnen som intresserade mej, samhällskunskap, engelska, svenska. Jag hade två roliga lärare i spanska. Och en snäll och bra lärare i ekonomiska ämnen som inte intresserade mej, inte alls.
Jag försökte byta från ekonomisk linje till samhällsvetenskaplig, men jag klabbade till det och fick gå kvar.
Jag var inte motiverad under gymnasietiden. Och skolan kunde inte motivera mej.
Men jag var vetgirig, länder, tidningar, musik och böcker.
Jag gick inte alls på alla lektioner.
Skolbibliotekets soffa, stolarna och skrymslena. Bibliotekarien Margareta som kunde säga: "Har du inte lektion nu?" "Nej."
Jag läste Schlager som blev Slitz.
Jag lyssnade på musik.
Jag läste Klas Östergren.
Jag upptäckte tidningarnas kultursidor.
Jag skrev.
Jag började utbilda mej.
Jag hade andningshål där jag fick vara så fint fånig som sexton- sjutton- artonåringar bör få vara, en ung rebell som försökte hitta en anledning.
Nu privatiseras skolan. Nu minskar lärarresurserna, nu saknar nästan 20 % av eleverna skolbibliotek.
Nu slimmas effektiviseringsprocessen.
Du ska vara lönsam, lille vän, från dag ett.
Var ska de ta vägen, de som inte kan sjunga samma sång, de som irrar på stigen lite vid sidan av, de som behöver kunnig och inspirerande luft att andas.
Jag hamnade på folkhögskolorna.
Åh, folkhögskolorna, åh!

Badböcker

Jag trodde att jag skulle vänta längre. Du vet, som med Auster och Roth, vänta tjugo år.
Första gången jag hörde talas om honom var i juni 2006 när jag åkte som reserv med författarlandslaget i fotboll, till Bremen. Då var det några som hade läst honom på norska, han var redan då en snackis. Och jag var sedan länge en sådan som inte behövde vara trilsk och gå i motsatt riktning, men jag blev ointresserad när många var intresserade.
Jag kanske bara trivs med att ha mina egna hemligheter.
Jag kanske vill känna mej som den förste läsaren.
Jag vill inte läsa böcker som jag vet för mycket om, som det viskas om i luften.
Men Anna hade lämnat Min kamp 4 här, den har legat några månader och häromdagen trampade jag vatten, kom ingenvart, limbo.
Jag hade läst alla Willy Vlautin och Woodrell som finns på svenska, Dy Plambecks fina Gudfar. De där väldigt rena och klara och kristalliska böckerna, Vålnaden försvinner av Philip Roth.
Jag läste några noveller av Alice Munro men kände mej som ett läxbarn i skolan.
Då och då läser jag Michael Segerströms debutbok, också noveller, och Cordelia Edvardsons krönikor, och Lasse Söderbergs fjärde självbiografiska essäbok med bilder av Christer Strömholm, om Spanien.
Korta texter, böcker man kan plocka fram ibland, och sen låta ligga.
Och jag försöker läsa andra spanska böcker, t ex Dulce Chacon, Den sovande rösten. 
Så låg alltså landet en kväll när jag skulle ner i badet för att läsa i ostörd lugn och ro. Och inget föll mej riktigt på läppen. Så såg jag den där Min kamp 4 ligga slarvigt på baksidan av en bokhylla. Och jag tog den och tänkte: Vadå, en badsession kan han få, det bör han vara värd, Knausgård.
Och det var han.

    

Arbetsstipendium

Ungefär såhär:
Jag har valt det här livet. Jag kan bara det här. Skriva böcker. Det var egentligen inte ett val. Det bara blev så, självklart, jag bara gör det här. Skriver böcker. Det är mitt liv. Det är det enda jag kan tänka mej att göra. Jag är inte dum i huvudet. Jag skulle nog kunna få ett annat jobb, ett riktigt jobb, ett normalavlönat jobb. Eller? Jag vet inte. Det är inget alternativ. Jag gör det här. Jag skriver böcker. Det är inget val. Det är vad jag gör bara.

Ungefär såhär:
Varje gång någon lånar en bok på biblioteket går 1,37:- (1,41:- fr o m 2014) till Sveriges Författarfond.
Av dessa pengar betalas ca 38% ut till författare enligt principen mer utlånade böcker, mer pengar. Då är det barnboksförfattarna som dominerar.
45% av pengarna går till olika sorters arbetsstipendier. Dessa stipendier söker man och det främsta kriteriet är kvalitet på det du har publicerat sedan du senast fick ett stipendium. Det tas även hänsyn till behov. Är du multimiljonär behöver du kanske inte pengarna.
Av de som söker stipendier är det 15 - 20% som får.
Jag har under femton års tid gett ut tretton böcker och fått olika stipendier från olika håll, men mest från Författarfonden.
Idag kom ett brev därifrån. Ett JA eller ett NEJ?
Det är en mycket speciell känsla just innan man öppnar, just innan man ser.
Jag såg: "Femårigt arbetsstipendium"
Det innebär att jag får strax över 70 000:- kronor om året i fem år.
Det ger mej en möjlighet att i lugn och ro (nåja, jag måste ju få ihop några kronor till på ett år) skriva böcker.
Jag känner givetvis glädje (och tacksamhet), men starkast är känslorna av bekräftelse och lättnad.

Inte Gardell men väldigt bra

Reine Feldts liv sammanföll med Sveriges absoluta glansdagar. Han föddes vid andra världskrigets slut (1945) och dog samma år som Olof Palme mördades (1986).
Reine Feldt var den förste som dog i aids i Göteborg, i tysthet, i hemlighet.
Reine Feldt vann, som lagkapten, SM-guld med IFK Göteborg 1969.
Han hade fru och två barn.
Han var bög (eller bisexuell).
1944 var homosexualitet straffbart.
1979 upphörde homosexuella att diagnostiseras som psykisk sjuka.
Reine Feldt var journalist och arbetarbarn och idrottskille. Han levde mitt i välfärdssamhället och solidarietens Sverige.
Han var en man i ärkemanliga miljöer.
Att komma ut som bög kunde han inte.
Hans Burell har skrivit Ärkeängeln - En hjältes hemlighet (Offside) och den är i sin klara enkelhet och mildhet en berättelse om en man som (så ofta) många kände utan att känna.
Och den är väldigt bra.
Jag tycker att Jonas Gardell är en viktig röst. Hela Torka aldrig tårar utan handskar-projektet är värt en stor eloge, viktigt viktigt, och bra.
Jonas Gardell hyllar alltid de ovanliga och kan i mitt tycke spy lite väl mycket galla över de "vanliga", radhusmänniskorna, 80-talets tråkiga gråsossar som inte kan tänka en fri eller vindlande tanke.
Jag vägrar tro att det är så.
Ta en sån som Reine Feldt.
En sån som omständigheter tvingar till kvävd tystnad (men han drog till Amsterdam, go Reine, i tysthet, han skrek inte ut det, Jonas, men han brann och kände ändå, bara för att tvingas, ja tvingas, tillbaka av dessa normens omständigheter, t ex pengar som tog slut).
Ärkeängeln ett lågmält komplement till Jonas Gardell.
Ibland hör man mer när skriken är tysta.

(Reine Feldt kom från arbetarmiljö och var socialist men hade, trots viss namnlikhet, inget med ideologin hos vår statsminister från nya arbetarpartiet att göra.) 

Afzelius och andra

I spillrorna efter min läsning av En god man (och bara en människa), dör Nelson Mandela.
Björn Afzelius var alltid lite töntig i mina ögon. Men ändå, han grep tag i mej ibland.
Björn Afzelius grep tag i mej under ANC-galan 1986.
Det är klart att Thåström var mycket coolare när han åmade sej i Blå himlen blues med den där texten som jag både kan älska och skratta åt.
Björn Afzelius, i brun manchesterkavaj och gul T-shirt, vänder sej om i natten och knyter sin magra hand, och förbannar att ni finns till Herr President (Ronald Reagan i USA som så ofta har tyckt att uppstudsiga svarta är besvärliga).
Björn Afzelius med sitt stolpiga sväng.
Björn Afzelius, machotöntig med ett (ibland) till synes humorlöst allvar.
Björn Afzelius, bara en människa.
Men Björn Afzelius hyllade solidaritet.
Men Björn Afzelius, med en ärlig glöd och rättspatos, hade varit värd en bättre bok än den Gunnar Wesslén slarvat fram (och jag undrar verkligen varför).

Men några år innan ANC-galan stod Windy och jag (gruppen QK) utanför Åhléns i Landskrona, spelade och sjöng och samlade in pengar.
Det var den kalla våren, vill jag minnas, 1984.
Framtidsåret 1984, ångeståret, som George Orwell beskrev redan på 40-talet, staten som förvanskar sanningen och historien för egen gagn.
Och nu är Nelson Mandela död, och moderaterna har de senaste åren, i sin iver att framstå som något de inte är (humana), turats om att höja sej själva till skyarna, de glömmer inte bort sin historia, de bara medvetet förvanskar den för att främja sina maktsyften.
Sanningen är aldrig viktig, solidaritet är ett ord att glömma.  

Och detta i dagarna när talmannen, moderaten, Per Westerberg inte vill befatta sej med Timbuktu.
Per Westerberg sitter kanske hemma och lyssnar på Beatles eller Tom Jones istället:
"Redan The Beatles sjöng 1965 i låten Run for your life om 'I’d rather see you dead, little girl / than to be with another man'. Tolkar man det bokstavligt är det uppenbart ett dödshot eller åtminstone en taskig kvinnosyn. Tom Jones brast i Delilah ut: 'I felt the knife in my hand and she laughed no more.'" Harry Amster SvD
Och detta i dagarna när Nelson Mandela dör och de frihetstörstande moderaterna var länge länge alltför länge motståndare till ANC, de var för den vita minoritetens rätt att ensamma tjäna pengar i landet de erövrat och ockuperat.
Och detta i dagarna när Per Westerberg babblar om de demokratiskt valda ledarnas okuvliga rätt att göra vilka misstag som helst, ständigt sitta ohotade på sina falska tronar.

Inga nödvändiga förändringar, förbättringar, av samhället (för majoriteten) görs genom att aldrig ifrågasätta eller avsätta en makt som bara går ut på att upprätthålla den lilla massans välstånd, byggt av ickesolidaritet.

Försök att tänka dej in i att leva på botten, uttala dej inte tvärsäkert om saker du inte känner till: den fattiges/flyktingens lathet och att alla kan allt om de bara vill.
Försök känna känslan av att vara språklös och medellös, rättslös, de vidriga förhållandena.
Och läs George Orwells verkliga mästerverk: Nere för räkning i Paris och London.

Om du ändå tänkt skaffa boken om Björn Afzelius (den är ju inte helt värdelös om du är intresserad av Björn, fina bilder, men den är framför allt slarvig och tämligen snuttifierad, jag hade ganska höga förväntningar och blev därför besviken) så har jag ett ex över, det kan du få gratis om du köper På väg till Charlotta Anderson av mej, skicka ett mejl till jb23@spray.se.

Cirkuslivet får mej att åldras i förtid

Barnens cirkusuppvisningar. Vi klappar och klappar, stampar fötterna ibland.
Det är en sympatisk sysselsättning, cirkusen, ingen vinner.
Min mamma är där två kvällar i rad, hon kommer med grytor och en stekpanna. Och presenter till barnen.
På tisdagen äter vi middag på Babas i Limhamn. Anna är sex år och sminkad som en hund i ansiktet och ganska speedad. Jag har varit och tittat på en ful lägenhet och tiden räcker inte till. Jag blir irriterad när jag sover för lite, vaknar för sent, jobbar för lite.
Jag hade gärna bott i en större lägenhet. Jag vill ha ett hus med en swimmingpool inomhus.
Jag vill ha ett körkort och en husbil och en lägenhet i Spanien.
Jag tänker: Fem miljoner. Ska det vara så förbannat svårt.
Jag tänker på inledningen till en av böckerna jag förbereder: "Med pengarna från olyckan köpte han en swimmingpool."
Vadå. Fem miljoner borde den dra in.
Eller ska jag köpa lotter.
Cirkusuppvisningarna: Färgglada, lövtunna tygbitar svävar i luften. Lite tyngre svävar Elsa i trapetsen. Kullerbyttorna. Anna går på lina, skrider fort.
Cirkusuppvisningar, tänker jag, fem miljoner. Jag måste ge folk vad folk vill ha. Jag måste sikta mot stjärnorna. Göra svårare konster högre upp.
Och jag landar och slår mej.
Men med pengarna från olyckan köper jag en swimmingpool.

LIVE!

Jag var ett sorts poesiförband ibland när Skalatones spelade på 90-talet. En mer lättsam hårdhet, en mindre redigerad, regisserad verklighet, ungefär såhär: "var fan får man tag på gräs / i den här jävla stan av sten / där snöbollarna rullar sej större snabbare / och smälter" Och jag står en lördag nästan helt ensam på museet och ser utställningen Musikstaden Landskrona och det är givetvis inte samma stad och hur skulle jag kunna veta var fan man får tag på grönare gräs nu när allt är medelålder och lera och kala träd och vinden som blåser i staden i vinden, vinden som snurrat runt åren, skurit sej salt in i såren. Men jag står och ser på filmer från då och då och då, band som spelar på olika platser i Landskrona, och Svegis är där, och Stolle, och där är Janne, och plötsligt ser jag Myran dansa när Skalatones spelar på krogen Gränden och en annan gång spelar de på Rådhustorget och jag tänker att det skulle vara kul om jag hade dykt upp på den där filmduken när jag läste en dikt innan spelningen, det skulle vara kul, eller ... det skulle kanske bara vara pinsamt. Men det finns en film från när vi framförde säregna protestlåtar på Gullstrandsskolan 1987 och det är inte så längesen jag såg den, och det var fint, sött, vackert. Och ännu tidigare, när Göran och Windy och jag var sexton och spelade in i Köpenhamn med en av den tidens otympliga videokameror. Allt det där finns bara på trasiga videoband i trasiga videobandspelare, men vill du se mej live, vill du se mej live? då kommer jag till Restaurang Möllan i Malmö på torsdag 5/12 och visar min polerade gestalt och läser ur min senaste bok. Mina förlagskollegor Andi Almqvist, Niclas Tilosius och Marko Wramén kommer också att vara där och presentera sina böcker. Andi ska även spela några låtar. Det börjar kring sju halvåtta och inträdesfritt och avslappnat och får du inte nog, får du inte nog? då finns jag hos Poeten på hörnet (S. Förstadsg. 65) 13-16 på lördag 7/12 tillsammans med bl a Henrik Johansson, Katarina Mazetti och Björn Kumm.

   

The work, the working, just the working life

Det skönaste är när jag inte längre reflekterar över musiken i hörlurarna, när jag inte ser regnet, inte ser människorna och bilarna utanför fönstret, bibblan i Limhamn, inte hör pensionärerna eller barnen som pladdrar, gubbarna (och tanten) med sina tidningar och örnögon när Kvällsposten blir ledig.

Jag skriver för hand, ibland skisser, skelett, då och då stycken som går in rakt av i manus. Men oftast skisser. Hur handlingen ska fortskrida. En miljö. En människa. Men mest dialoger, replikskiften, som jag sedan klär på in i datorn, redigerar, tar bort, lägger till.

Detta arbete gjorde jag mycket på krogen förr.

I många år åkte jag en gång i veckan till Köpenhamn (ibland Helsingör) och satt en hel dag och skrev på olika rökiga bodegor, det blev skisser till en veckas jobb vid datorn.

Nu åker jag inte till Köpenhamn lika mycket. Köpenhamn finns kvar men jag är en annan, friskare, tråkigare.

Nu sitter jag på huvudbiblioteket eller i Limhamn. 

Det är som barstolar med utsikt mot Linnégatan.

Det skönaste är när underbara Caseys last ride med Kris tar slut och jag kommer på att jag missat hela låten, och innan det var det Grisarna och flugorna med Pelle Ossler. Och Det ska bli slut på rumban med Röda bönor, den måste jag faktiskt höra en gång till.

Det skönaste är när jag upptäcker att jag missade låten igen. Att jag var helt uppslukad av det jag skrev. 

Det kan vara fint när skrivblockets uppslag är blankt. Att känna lusten att fylla sidorna. Att bara skriva och känna att det flyter och stämmer, och det är ju bara skisser, allt går att ändra och förbättra.

Det kan vara jobbigt ibland. När det börjar hopa sej i huvudet och det blir bara blaj, det saknas en röd tråd, det känns meningslöst.

Men då kan jag börja lyssna på musiken och tänka: Vad gör hon nu, vad gör han nu, hur tänker hon här, var sitter hon, vilken bok eller film eller låt kan ge mej en tanke som blir en ingång och tar mej tillbaka till den skrivna världen.

När någon klappar mej på axeln. Det är en kulturredaktör som tar in mina texter ibland, recensioner, betraktelser. Han ville bara säga hej, säga att den senaste texten var bra (den om den ganska dåliga boken om Björn Afzelius, jag ber att få återkomma om den) och: "Nä, jag ska inte störa, du knegar ju."

Och i den världen som är min, där jag måste försvara min existens, mitt yrke. Där jag ganska ofta får frågande oförstående tonfall när jag vill ha betalt för att hålla föredrag. I den världen, känns det skönt att någon kan se skillnad på en som bara fånglor ut genom ett fönster, och en som arbetar.
Och Kris sjunger Here comes that rainbow again, men det bara fortsätter regna grått.

Det skönaste är känslan av nöjd, när kläderna ännu inte har torkat och det regnar fortfarande och jag cyklar i fyrtiofem minuter till och jag dryper och jag måste hämta Anna nu och mitt emot skolan, åh, mina våta trasiga vantar, på Västanväg, ligger närbutiken och det är ändå sista fredagen i november, så jag går in, snirklar av mej vantarna, och köper varsin Cornetto till mina barn och hoppas att det var det de ville ha.  

   

Ove (bror till Asta Käck) och Inger (dotter till bokhandlare Nilsson) uppträder i Folkets hus 1950

Jag cyklar genom det gråa och det regnar inte men det är fukt en dimma och det blir som ett lager ett skimmer på jackan, får det blåsvarta att likna grått. Och det är vissa dagar när jag tycker om det gråa, när det inte blåser för mycket, när det är milt, när jag vet att där är de bruna gula röda löven, där är bäcken, rinner ner till havet, där är bron och flygplanen, men jag ser inte, jag bara vet och blir trygg av det, kan sväva iväg.
Och jag lyssnar på Frank Sinatra.
Och jag hamnar i en mjuk bädd av skön brun mjuk träpanel och cigarrer.
Och jag kör upp genom Sibbarp till Limhamn och in på Lidl där jag köper ciabattas och det fanns en tid när jag aldrig åt bröd, bara drack, åt tomater eller bananer ibland, en oliv. Och vissa dagar kan jag känna en så stark saknad. Vissa dagar lägger jag ifrån mej en bok för att det är för torrt, alldeles för torrt, väljer någon annan där man inte spottar i glaset.
Och jag stannar vid vårdcentralen och går in och tar en lapp och man kan köpa kaffe för en krona och på väggarna hänger bilder från showen (se ovan) och jag hamnar i en dröm om en tid när gatorna var av kullersten och trätollorna breda så att man inte skulle fastna och det var alltid motvind på vintern och en stank av rutten sill från havet och jag kan vända och cykla åt ett annat håll men då fanns inga val, bara fram och tillbaka och hoppas att veden inte surnar i regnet nu när vaktparaden kommer och alla har tagit på sej sina finaste kläder på väg till Folkets hus och den utsålda föreställningen.
Och det är min tur och jag går in och sätter mej och jag drar upp ena koftärmen och andra koftärmen och: "Där! Där tror jag att jag hittade en", säger hon och: "Nu sticker det till", säger hon och det sticker till och hon suger mitt blod och jag hoppas att det är friskt.
Och på hemvägen stannar jag vid närbutiken på Västanväg.
"Ja, det är bra, Hasse, du är sjyst du, halva priset, du är sjyst, Hasse", säger mannen i den slitna blåa lastbilschaffisjackan. "Jo, jo", säger den utländske mannen som alltid lämnar kvitto, en av ägarna, "jo", säger han och tittar på mannen i chaffisjackan, något överviktig, ser ensam ut, sextiotvå eller sextiotre, pratsjuk, sällskapssjuk, kanske sjukpensionär, lastbilarna körde kanske ifrån honom, "jo ..." Och den ensamme mannen stoppar ner mängder av smörgåspålägg, med utgånget datum med orangea lappar, i en medhavd plastkasse som det står Konsum på och jag tänker på det, det vittrande folkhemmet, skällsordet solidaritet, misstänkliggörandet, de goda som måste försvara sej och inte tvärtom och på åttiotalet tyckte jag att det var konstigt att det var jag som skulle förklara mej när jag inte ville göra lumpen, jag och inte de andra och nu måste den ensamme mannen som kört lastbilar med smörgåspålägg runt hela södra Sverige och delar av Svealand i fyrtio år, förklara sej, försvara sej: "Nä, Hassan", Hassan, just det, Hassan, inte Hasse, "du vet, min mor skiter i sånt, det har blitt för mycket med alla datum, hon luktar, hon märker om det inte är bra, det är för många datum, förr, förr ... men det är sjyst, det är mycket sjyst av dej", säger han och sträcker fram en stor hand som ser torr ut. "Du vet", säger Hassan skakar handen, "du är en bra kund, klart du får för halva priset", säger han. "Ja", säger mannen som måste rättfärdiga sej, "så slipper du slänga, ju", med en glimt i ögat ändå, "då hade du ju inte fått ett öre ...".

På väg till Charlotta Anderson - Sanningen

Enkel och tydlig och fördomsfri recension, utan ängslig hänvisning till uttjatade referenser:
"Detta är en kärlekshistoria om Charlotta och Pange som föddes samma dag och nu ska fylla
fyrtio. Men Charlotta är försvunnen så Pange ger sig ut på jakt efter henne. Det blir en skakig roadtrip genom Sverige och Europa med tillbakablickar på åren som gått och det som har varit. Med brutal realism och ömhet skildrar författaren sina trasiga karaktärer med drogproblem, kamp för överlevnad och drömmar om kärlek. Det till synes skissartade språket är fyllt av innehåll och poetisk nerv. En sorglig, vacker och insiktsfull bok om kärlek och människor längst ner i samhället. Inte helt lättläst kanske, men verkligen väl värd att läsa. Slutet är en känslomässig knockout."
Petra Norman, Btj (Häftepos 14102277)

(Om du längtar: beställ boken billigast av mej och få en bonusbok, eller från Bokus eller Adlibris eller hos din lokala bokhandlare, eller säg till biblioteket där du bor att ta in den. Du kan också kontakta Förlag Waterglobe Productions via hemsidan, eller KOM HIT.)

Vikten av Willy Vlautins verklighet

Till exempel en ung smått lillgammal man som plaskar i Lunds akademiska ankdamm och redan bergsäkert vet hur allt är funtat, hade säkert tyckt att Willy Vlautins Motellivet är en alldeles onödig bok: sargade människor (mest män, men några välporträtterade kvinnor) som strular, som redan från början är hårt utkastade i livet, som måste kämpa för varje liten stund av icke olycka.
Hallå! det har liksom skrivits förut ju.
Den där självgode unge mannen som rusar mellan föreläsningar och den absoluta sanningen bland någorlunda på pricken likasinnade på kanske Smålands, Lundagård eller AF:s litterära utskott, kommer antagligen aldrig att förstå, vill inte förstå, hur livet ser ut någonstans där det inte finns ett exakt facit, på en riktig botten.
Han är för lat för det som inte är fyrkantigt enkelt och dokumenterat, utanför den trygga flocken.
Han förstår inte att erfarenheter som är verkliga måste göras och berättas om och om igen, varje gång med en liten ny twist, en liten ny erfarenhet, ett steg kvar och ett steg bort, ungefär.
Som om alla popsånger om kärlek redan var skrivna.
Som om Andra världskriget och judeutrotningen redan är berättade och därför kan glömmas.
Förutom det uppenbara stilmässiga olikheterna skiljer sej Willy Vlautins Motellivet från t ex Kerouacs På drift och Lundells Jack (som även de är sinsemellan olika) bland annat i det att den infogar en barndom, en uppväxt, den infogar ett 90-tal i Nevada (horstaten, spelstaten, skilsmässostaten, alkoholstaten) där allt inte är möjligt på samma sätt som i USA i skarven 40/50-talet eller i Sverige (Stockholm) i skarven 60/70-talet.
Willy Vlautins Motellivet infogar en verklighet där dra iväg inte är ett häftigt äventyr, utan en krass realitet för att alls ha någon chans att överleva.
Willy Vlautins Motellivet infogar goda människor med jargong, långt nere i misärens tröstlöshet, där du trodde att goda människor inte fanns.
Willy Vlautin passar också på att visa på den nästan parodiska elakhet som finns hos den som måste dränka andra för att inte själv drunkna.
I Willy Vlautins böcker vandrar klichéerna runt som hagel i backen fullständigt trovärdiga, för att de finns på jorden på riktigt.
För det borde du lära dej, unge kvasivärldsvane student, innan du bestämmer hur världen ser ut och vad världen behöver: att om du bara orkar skrapa lite och plockar bort skygglapparna, kan du få se något annat, livet kanske, som det ser ut utanför dina självgott snäva ramar.

Inte sedan Lasse Berghagen på 70-talet

Jag har sett två filmer idag. På datorn. En helt ny modern värld har öppnat sej. Det är som att det spritter i den gamle gubben, att jag tar av mej min kavaj och sparkar av mej båda skorna.

Och apropå Lasse Berghagen så har han sagt att han och Cornelis var polare, att Lasse (efter skilsmässan från Lill-Babs) fick bo på den där husbåten som sjönk sen. Många Lasse Berghagen-dikter som försvann i djupet.
Men Cornelisfilmen, jag vet inte jag.
Den där norrmannen var kanske inte jättedålig som Cornelis, men något var inte rätt.
Och Johan Glans som Anders Burman. Och Fred Åkerström blev ju en buskisfigur.
Det är svårt att se en film om Cornelis som: vadå, det är ju bara en film om Cornelis, när det faktiskt är en film om Cornelis.
Och vad var det där med minnena från kriget, var det orsaken till allt trubbel, eller vadå?
Och han, Husby, var lite väl tjock i slutet och verkligen inte alls trovärdig som den för tidigt åldrade och dödssjuke Cornelis.
Men det var ju trots allt en film om Cornelis, och därför sevärd (även om jag mycket hellre ser om Tom Alandhs dokumentär igen). Men Lasse Berghagen såg man inte röken av.

Reni är min nya idol. Jag har tyckt mycket om Stone Roses från början.
När Windys och mitt band The QK:s vilade och jag började hänga bland elgitarrer och trummor i replokaler, lyssnade jag mycket på Stone Roses och har fortsatt sedan dess. Jag har kvar ett 90-minutersband med första skivan någonstans, Pixies Doolittle på andra sidan.
Men när jag ser Shane Meadows Made of stone är det så vackert. Medelålders män som skapar magi. Det härliga engelska tugget, en skojig scen med Mani i en ful T-shirt, den blyge allvarlige John Squire och grabben med choklad i: Ian Brown.
Och en intervju från innan debuten: "Är det inte osäkert att spela i The Stone Roses, ni vet inte om ni ska sälja skivor, om ni ska tjäna pengar?" Och Ian oförstående, besvärad: "Men det är ju inte därför du gör det, då kommer man ju ingenstans."
Men Reni som är en rolig trummis på riktigt (vi pratar inte rolig som Micke Syd i Gyllene Tider nu), och när de är på den där gården och han spelar så coolt och sjunger i Waterfall, då blir han min förste idol sedan Lasse Berghagen på 70-talet.

Med anledning av

Hörrödu, Victor Malm, (detta är vad jag pratar om) skärpning!
Vadå en tradition som började med beatlitteraturen, sov du dej igenom de inledande veckorna på litteraturvetenskapen? För mycket punsch i början, va?
Nä, överlåt punschdrickandet åt de som kan, många gör och har gjort den grejen mycket bättre än du (och förresten: Piraten var ju ute på en jävla resa i Tre terminer).
Vadå en tradition som började med beatlitteraturen, orkade du inte ens sträcka dej efter Hemingway (börja med Och solen har sin gång och Edens lustgård, där finns också kvinnor i viktiga roller, precis som i min bok) eller John Fante. Det känns ganska förutsägbart med de gamla vanliga Kerouac, Bukowski och Lundell (när du recenserar kvinnor som skriver om svår kärlek, jämför du alla med Duras och Södergran då?)
Men, allvar, Victor, har du verkligen aldrig hört talas om Odysséen? Den skrevs (berättades, sjöngs) redan 700 före Kristus och handlar om några grabbar som ger sej ut på äventyr.
Nä du, Victor, även om du ska fortsätta såga med latheten som fogsvans, så får du anstränga dej, för som det är nu finns det många som gör det (och har gjort det) mycket bättre än du.

Insekterna svärmar vid strålkastarna i Fuengirola

Tågresan från Malaga. Många stopp, hopträngda hus i gulbeige. Ibland skymtar jag havet på vänster sida, blått.
Den ganska smala remsan land mellan bergen och Medelhavet. Den hyperexploaterade remsan.
Jag kommer till Fuengirola vid lunchtid. Två spanska fyllon skriker på varandra utanför stationen.
Jag går ner mot havet, här gormar engelska semesterfyllon.
Jag kan köpa dagens Expressen i alltmöjligtaffärerna, eller Aftonbladet där Peter Kadhammar brukar skriva på onsdagar.
Fuengirola. Vi kom hit på 70-talet. Mina mamma, mina syskon och jag, min tandläkarpappa. Och andra tandläkare, vissa med familj. Det brukade vara i slutet av april, en lång längan och sen efteråt ... saknad.
Fuengirola. En trygghet. Byggnadsskelett då, byggnadsskelett nu. En trygghet. Och skyltar och de nya husen då är gamla hus nu, hotell med kalla klinkers eller nötta heltäckningsmattor.
Det ligger något deprimerande över Fuengirola.
Det är inte den bedagade stilortens charm.
Det är sliten masskonsumtion utprånglad utan nyanser bara.
Och den 57-årige engelsmannen i hockeyfrilla och linne, kraftig, stabbig, med röda kyssläppar tatuerade på halsen.
Det är den bristen på charm.
De svarta unga männen som inte ens låtsas sälja filmer och väskor, knark, hororna som pratar med mej, pensionärerna som passerar långsamt.
De stora insekterna svärmar högt uppe vid strålkastarna som lyser upp fiske- och lustbåtshamnen.
Och ändå var det en sådan ljuvlig eftermiddag, promenerade på stranden, fram och tillbaka. De små fiskebåtarna uppdragna på land. Sandskulptörerna, männen med enorma fiskespön nertryckta i sanden, rädslan att gå under linorna, eller, att gå rakt in i linorna (och jag skriver en bok med kanske mord, kan det vara ett mord att foga in, fisklinemord?).
Och jag känner mej hemma i Fuengirola ändå, trivs bland långliggarturisterna, och några tvärgator bort från stranden ligger Spanien, apelsiner, skor och fantastiska enkla bakverk, rökiga fotbollsmatcher på små teveapparater.
Och om jag lämnar mitt lilla hotellrum och går en trappa upp finns den lilla lilla poolen på taket, där äter jag dessa ljuvliga clementiner och har tröttnat på deckare, läser Peter Kadhammars Route 66. "En av Sveriges bästa journalister berättar viktiga och läsvärda historier", står det på framsidan, utdrag från en recension. Och det är nog sant.

 Peter Kadhammar

Dagar och nätter i Malaga

Flygplanet flyger liksom förbi. Rakt ut över Medelhavet och ett slag var det Atlanten jag älskade mer, större, liksom. Som att Medelhavet var ett litet hav, instängt. Som att det inte skulle gå att älska båda (plus Öresund).

Instängt. Och jag läser nästan bara deckare när jag är på resa, en om Island (författaren heter Arnaldur i förnamn och skriver bra, jag har läst någon av honom innan och det är bra, men det stannar inte kvar särskilt), om båtresan till Danmark på 30- eller 40-talet. Om vågorna, om att vara instängd i en hytt under vattenlinjen.

Men flygplanet, rakt ut över och det är så blått och bakom oss bergen och flygplanet vänder tillbaka igen, tillbaka till Malaga. Och vi flyger lägre och lägre och havet är så blått och jag ser planets skugga på ytan och jag får en sådan stark lust att hoppa, dyka, spräcka ytan.

Jag tar bussen. En spansk stadsbuss i spansk stadstrafik och en småsur busschaufför som kan säga tre euros på engelska, annars inget. Det är omöjligt för mej att berätta vart jag ska, jag kan inga gatunamn. Men jag har ett optimistiskt (men mycket dåligt) lokalsinne och har varit i Malaga en del gånger men oftast i centrum och nu ska jag lite utanför och det bor 600 000 människor i Malaga och det myllrar ju en del (spansk trafik, spanska biltutor, busstutor) men jag har havet till höger och min brorsas gamla glasögon med bara en skalm, havet till höger och jag ser det långt borta genom husraderna ibland, närmre ibland och jag känner ju igen järnvägsstationen och bron över den torra floden (alla torra floderna) och när bussen vänder och stannar för sista gången (för att sedan åka tillbaka till flygplatsen) känner jag igen mej, jag ska ju skriva om de här platserna i första delen i romanen jag hoppas ska lyfta snart. Jag har min ryggsäck, det är inte så långt att gå till Hotel Las Vegas.

Fönster och balkong ut mot Medelhavet. Malaga har en stor kryssningshamn. Jag räknar till tre gigantiska sådana fartyg. Och fyra lastfartyg ute på redden.

Det finns andra båtar på Medelhavet också, som färdas i mörkret med flyktingar och jag har läst ut den isländska deckaren och läser en engelsk (Robinson), om rasism. Den instängdheten, på en knappt sjöduglig överfylld flyktingbåt över Medelhavet. Vem gör den resan om det inte är alldeles nödvändigt.

Och jag i den relativa lyxen (med min dåliga ekonomi, men det är också relativt) går strandpromenaden fram och stranden alldeles vid vattenbrynet tillbaka, tar ett snabbt dopp och sen fram och tillbaka igen. Tänker på de torra flodbäddarna och broarna, de som bor under de låga broarna. 

Jag äter en enkel ljummen bocadillo med jamon och café con leche. Fyra euro.
Jag ska komma igång på allvar med att skriva en roman, tänka och skissa.
Jag ska även (när jag blivit klar med deckarna) läsa en bok och recensera den, och promenera.
Jag ska hålla ögonen öppna, registrera. 

Jag köper spanska clementiner och det är en mer koncentrerad smak, de har fått mogna på träd och inte instängda i ett lastrum på väg till Sverige.

När jag går in till city, hus som små palats i mjukt grönt och gult, några välskötta, andra övergivna med slarvig graffiti, över en liten bro över en liten torr flod med ganska mycket växtlighet, ser jag något, stänger av musiken, en ung kvinna och en ung man sitter på något underlag, bara sitter (och jag tar på mej glasögonen, låtsas att jag tittar upp mot den gamla Gibralfaro, den moriska borgen som skyddade mot pirater) och jag tittar på dem, pojken och flickan, inbillar mej inte smutsen och det slitna.

Jag är i början, alldeles i början av ett bokprojekt. Jag ska försöka omfamna något som jag tycker är viktigt. Jag ska försöka skriva en rakt och enkelt berättad bok om hål i världen, hålen som finns överallt. Jag ska försöka skriva underhållande och hyfsat lättläst. Jag har ingen aning om hur det ska gå till. Jag vet att jag inte kan fånga ens en bråkdel av det jag vill fånga, och det gör mej nedstämd. Jag som bara kan skriva, tycker inte att jag når fram. Jag vill skriva sånt som stannar kvar.

När jag går i mörkret, fast gatlyktorna, och billyktorna, förbi parken med de tunga buskarna och träden, deras tunga dofter, hör jag musik, som desperata skrik. Jag går in i det riktiga mörkret och i en ring står ett tjugotal människor med trumpeter (och några andra instrument), de spelar som i falsett, som i skräck. Det är inte en konsert. Det finns ingen publik. Jag har glasögonen på mej och när de ser mej, tycker jag att det ser ut som att de blänger åt mej: Stick iväg, pirat! 

Lyssna till ditt hjärta

Idag recenseras På väg till Charlotta Anderson i Helsingborgs Dagblad av författaren Mats Kolmisoppi (här). Det får mej att minnas.

Jag minns: "Men det är en sann historia", sa hon, upprörd, när vi var flera som hade tyckt att hennes berättelse inte grep tag (det tillhörde vardagen att få både ris och ros, men i stort sett alltid nyanserad kritik). "Det har ju hänt i verkligheten", sa hon och jag minns att hon blev röd i ansiktet och påminde om ett barn.
Jag minns att hon bodde på internatet men ofta körde hem på kvällarna, till sina föräldrar eller pojkvän. Att hon gav mej skjuts en gång, körde omvägen till Malmö där jag skulle träffa min tjej och några kompisar. Jag minns att jag frågade om det var okej att jag drack en folköl i bilen, det var det. Vi lyssnade på en skiva med Peter LeMarc och den skånska slätten, rovfåglarna, hösten och vinden. "Jag blir så arg ibland", sa hon och hon var 19 eller 21, 22, jag var 24 (åldern, och jag som hade en glöd för skrivandet, det var det enda, allt annat i mitt liv var vingligt, åldern, jag hade svårt att förstå den som inte brann för att skriva), "att man måste leva så hårt för att ni ska tycka att det är intressant, att man måste vara så tuff, kan man inte få skriva om trevliga saker", sa hon, och jag tänkte: Jo, om man skriver bra, av nödvändighet. "Viktiga saker", sa jag, "det måste vara viktigt för en själv, tror jag, sen kan det vara om vad som helst ..." Så körde vi på Ystadsvägen, Nobelvägen och ner på Simrishamnsgatan och vi skulle träffas på Retro för att sen gå till Golden, i framtiden skulle någon jobba på museum, någon bli lärare, en skulle bli konstnär men sluta, känna sej färdig, någon skulle bli översättare och poet. Jag skulle bli författare och diversearbetare, och jag visste inget annat, det var mitt andra år på skrivarlinje, jag kunde vara ledsen och otålmodig, känna mej dålig, men jag tvekade aldrig, jag skulle skriva böcker, jag hade så många historier att berätta.  "Vill du inte följa med", sa jag när hon stannade bilen, "vi ska spela flipper, det kommer några från klassen", sa jag, och hon skakade huvudet så bestämt, flackade med blicken över Möllevångstorget. "Jag måste hem, måste lämna bilen, måste ... det är sent, nä, jag vill inte", sa hon och hennes ansikte blev rött bland gatljusen och det var nu jag kunde ha gett henne en kram, men ... "Tack för skjutsen", sa jag, "vi ses på skolan."

Idag recenseras På väg till Charlotta Anderson i HD och Mats Kolmisoppi är positiv, men bihistorien om finnarna som badar bastu tycker han är klichéfylld, och det är den enda historien i boken som helt har hänt i verkligheten. Det visste jag ju, man blir låst när man försöker återskapa verkligheten, det blir sämre litteratur, det är en tvångströja, det blir nästan alltid ... overkligt. 

(Jag, och några till, hade bestämt oss för att satsa fullt på skrivandet när vi kom till skrivarlinjerna, många hade inte det, de provade sej fram i det unga livet, jag glömmer det ibland. Jag vet inte var hon finns idag, jag vet inte ens om hon fanns då, hon kanske bara är en konstruktion i en ganska kass berättelse ändå.) 

(Boken finns hos bokhandlare i LA och Malmö. Beställa är enklast och billigast av mej, då får du signering och bonusbok på köpet, annars: be biblioteket skaffa ett ex.)

Känsla för feeling

Så Sydsvenskan publicerar Håkan Engströms samlade sågningar av Lou Reed-konserter i samband med dödsfallet. Så charmigt och värdigt, inte. Man har även lök till laxen, passar på att låta Engström skriva en grinig nekrolog (under rubriken: Parentesernas man) som ungefär handlar om att Lou Reed är stabbig och överskattad. Detta grundar Håkan Engström på någon sorts sanning om hur musik ska vara, eller inte vara. 

Det verkar trist att ha så mycket kunskap och erfarenhet av musik men ändå fjärma sej så tydligt från bra rockmusiks kärna: känslan och nödvändigheten, uppbackat av kunnande och idé som finns i ryggmärgen. Så att man kan öppna upp för den, den viktiga: åh, feelingen, åh, känslan för den.

Man får givetvis tycka vad man vill. Men nog borde det rutinerade tidningsfolket på Sydsvenskan visa att de har lite känsla för feeling när Lou Reed dör.
Det måste väl finnas någon på redaktionen, någon kultur- eller nöjesskribent, som tycker att Lou Reed gjorde mer än att skriva ihop och framföra låtar (mest dynga) som, visst, räckertill ett helt okej samlingsalbum, möjligen en dubbel om man gräver djupt och (alltför) generöst, men inte mer än så.
Det måste väl finnas någon som kunde skriva en värdig (inte insmickrande) nekrolog som motpol till Engströms konsertsågningar.
Det är inte Håkan Engström som bestämt publiceringen av recensionerna, det är nyhetschefen på kultur- och nöje.   

Jag tycker att Sydsvenskan är löjliga och arroganta (men de tycker säkert att de är fräcka, går mot strömmen, vägrar hylla den ovärdige legenden, liksom, eller så skiter dom bara i vilket).
Jag har vid några tillfällen njutit av när Håkan Engström visat att kejsaren är naken (fast när jag tänker efter var det längesen nu, och roligast har han varit när han sågat, till exempel, Nordman, puffat till en öppen dörr med lillfingret, men med finess och humor) men när han ger sej på Lou Reed blir det mest plumpt, nästan ... ja, bittert, är ett ord som kommer till mej (varför).
Och när han säger att Television, Patti Smith och REM (inget fel på någon av dem) har greppat stafettpinnen och sprungit mycket längre blir det direkt fånigt i min bok.

Jag tycker att Lou Reed svänger väldigt ofta, på sitt eget speciella sätt. Den så kallade stabbigheten anser jag ofta vara sväng, ett rytmiskt väntande och tragglande och tuffande och ofta en basgång som är fantastisk, och även när det inte svänger traditionsenligt musikaliskt, melodiskt, så svänger det ändå (en helhet, ja, kanske konst, eller kanske bara bra, annorlunda, hjärtskärande som ska låta på ett annat sätt, invecklad enkelhet, och svärtan, texternas svärta, jag har inte ens börjat prata om texternas samklang med musiken och attityden) på ett sätt som kanske är svårt att ge bra betyg om man lägger koncentrationen på att räkna takter och harmonibyten eller (för all del) bortvända ryggar eller sminkade masker.
John Cale höll ett kort tacktal när Velvet Underground valdes in i Hall of Fame 1996: "Inspiration och artistisk frihet är rockenrollens grundstenar." Han hade kunnat tillägga hårt arbete, som Lou Reed sjöng i Songs for Drella: "I´ts work, the most important thing is work".  

Sterling Morrison hade ganska nyligen avlidit när Velvet Underground valdes in i Hall of Fame 1996, de tre kvarvarande medlemmarna framförde en sång till honom. Den har allt jag vill ha, allt som Håkan Engström avskyr, antar jag. (För övrigt tror jag att Lou Reed har gjort en och annan dålig låt, en och annan dålig konsert, precis som Bob Dylan. Men det är inte det det handlar om, det handlar om att visa lite respekt, visa lite känsla för feeling.)

Lou Reed är död, fan också!

Vi var nygifta i Berlin år 2000, egentligen lyckliga. Men det var höst men det regnade och vi blev sura överallt och bråkade och skrek och hon slängde vårt enda trasiga paraply och jag gick iväg med min freestyle. Jag gick iväg och det var en gammal stad som höll på att bli ny igen, i ständig förändring och kassettbandet vändes automatisk och jag satte mej på någon bar och lyssnade vidare och jag hade bara ett band och det var Songs for Drella, Lou Reeds och John Cales rockmusikal om Andy Warhol. Det var en LP på kassett och A-sidan var kortare än B-sidan och det var flera minuters tystnad för tankar i en trasig stad i en trasig värld, men ändå en värme, och jag reste mej och gick iväg igen och där det varit taggtråd och ingenmansland grävde grävskoporna, lyfte lyftkranarna mot storfräsardrömmar i glas och betong, slafsade alla i leran, regnet regnet, och jag lyssnade på Songs for Drella, Hello it´s me, och det var ett så vackert farväl, och Lou Reed gick alltid vidare, i ständig förändring (och förra hösten var jag ensam och skrev en roman och överallt rev det och jag skrev om deras önskan deras längtan deras hopplösa dröm som så klart var min om det enkla nostalgiska fjäderlätta hos Dire Straits bara för att tröttna, känna en oärlighet, bara för att tvunget rasa ner till det sanna, bara för att väckas till verkligheten, Lou Reeds och Velvet Undergrounds verkliga verklighet och jag lyssnade om och om igen, tog mej in i världar, lärde känna världar, glas mot sten, ärras, brännas, allt ska kännas). Och det verkliga livet tär skär och ärrar och jag låg i en sjukhussäng i några veckor och, Sally can´t dance, Sweet Jane, Caroline says, Coney Island baby, och jag hade också en längtan, kärlek, och Heroin, Lou, och jag låg i en sjukhussäng och doktorn berättade att man får stå i kö, men det går att göra en levertransplantation, men det är en svår operation, många klarar den men inte alla, inte alls alla. Som om det vore en tröst, Lou, goodbye.