Sunday, October 27, 2013

Lou Reed är död, fan också!


Vi var nygifta i Berlin år 2000, egentligen lyckliga. Men det var höst men det regnade och vi blev sura överallt och bråkade och skrek och hon slängde vårt enda trasiga paraply och jag gick iväg med min freestyle. Jag gick iväg och det var en gammal stad som höll på att bli ny igen, i ständig förändring och kassettbandet vändes automatisk och jag satte mej på någon bar och lyssnade vidare och jag hade bara ett band och det var Songs for Drella, Lou Reeds och John Cales rockmusikal om Andy Warhol. Det var en LP på kassett och A-sidan var kortare än B-sidan och det var flera minuters tystnad för tankar i en trasig stad i en trasig värld, men ändå en värme, och jag reste mej och gick iväg igen och där det varit taggtråd och ingenmansland grävde grävskoporna, lyfte lyftkranarna mot storfräsardrömmar i glas och betong, slafsade alla i leran, regnet regnet, och jag lyssnade på Songs for Drella, Hello it´s me, och det var ett så vackert farväl, och Lou Reed gick alltid vidare, i ständig förändring (och förra hösten var jag ensam och skrev en roman och överallt rev det och jag skrev om deras önskan deras längtan deras hopplösa dröm som så klart var min om det enkla nostalgiska fjäderlätta hos Dire Straits bara för att tröttna, känna en oärlighet, bara för att tvunget rasa ner till det sanna, bara för att väckas till verkligheten, Lou Reeds och Velvet Undergrounds verkliga verklighet och jag lyssnade om och om igen, tog mej in i världar, lärde känna världar, glas mot sten, ärras, brännas, allt ska kännas). Och det verkliga livet tär skär och ärrar och jag låg i en sjukhussäng i några veckor och, Sally can´t dance, Sweet Jane, Caroline says, Coney Island baby, och jag hade också en längtan, kärlek, och Heroin, Lou, och jag låg i en sjukhussäng och doktorn berättade att man får stå i kö, men det går att göra en levertransplantation, men det är en svår operation, många klarar den men inte alla, inte alls alla. Som om det vore en tröst, Lou, goodbye.   


No comments: