Monday, October 28, 2013

Känsla för feeling



Så Sydsvenskan publicerar Håkan Engströms samlade sågningar av Lou Reed-konserter i samband med dödsfallet. Så charmigt och värdigt, inte. Man har även lök till laxen, passar på att låta Engström skriva en grinig nekrolog (under rubriken: Parentesernas man) som ungefär handlar om att Lou Reed är stabbig och överskattad. Detta grundar Håkan Engström på någon sorts sanning om hur musik ska vara, eller inte vara. 
Det verkar trist att ha så mycket kunskap och erfarenhet av musik men ändå fjärma sej så tydligt från bra rockmusiks kärna: känslan och nödvändigheten, uppbackat av kunnande och idé som finns i ryggmärgen. Så att man kan öppna upp för den, den viktiga: åh, feelingen, åh, känslan för den.
Man får givetvis tycka vad man vill. Men nog borde det rutinerade tidningsfolket på Sydsvenskan visa att de har lite känsla för feeling när Lou Reed dör.
Det måste väl finnas någon på redaktionen, någon kultur- eller nöjesskribent, som tycker att Lou Reed gjorde mer än att skriva ihop och framföra låtar (mest dynga) som, visst, räckertill ett helt okej samlingsalbum, möjligen en dubbel om man gräver djupt och (alltför) generöst, men inte mer än så.
Det måste väl finnas någon som kunde skriva en värdig (inte insmickrande) nekrolog som motpol till Engströms konsertsågningar.
Det är inte Håkan Engström som bestämt publiceringen av recensionerna, det är nyhetschefen på kultur- och nöje.   
Jag tycker att Sydsvenskan är löjliga och arroganta (men de tycker säkert att de är fräcka, går mot strömmen, vägrar hylla den ovärdige legenden, liksom, eller så skiter dom bara i vilket).
Jag har vid några tillfällen njutit av när Håkan Engström visat att kejsaren är naken (fast när jag tänker efter var det längesen nu, och roligast har han varit när han sågat, till exempel, Nordman, puffat till en öppen dörr med lillfingret, men med finess och humor) men när han ger sej på Lou Reed blir det mest plumpt, nästan ... ja, bittert, är ett ord som kommer till mej (varför).
Och när han säger att Television, Patti Smith och REM (inget fel på någon av dem) har greppat stafettpinnen och sprungit mycket längre blir det direkt fånigt i min bok.
Jag tycker att Lou Reed svänger väldigt ofta, på sitt eget speciella sätt. Den så kallade stabbigheten anser jag ofta vara sväng, ett rytmiskt väntande och tragglande och tuffande och ofta en basgång som är fantastisk, och även när det inte svänger traditionsenligt musikaliskt, melodiskt, så svänger det ändå (en helhet, ja, kanske konst, eller kanske bara bra, annorlunda, hjärtskärande som ska låta på ett annat sätt, invecklad enkelhet, och svärtan, texternas svärta, jag har inte ens börjat prata om texternas samklang med musiken och attityden) på ett sätt som kanske är svårt att ge bra betyg om man lägger koncentrationen på att räkna takter och harmonibyten eller (för all del) bortvända ryggar eller sminkade masker.
John Cale höll ett kort tacktal när Velvet Underground valdes in i Hall of Fame 1996: "Inspiration och artistisk frihet är rockenrollens grundstenar." Han hade kunnat tillägga hårt arbete, som Lou Reed sjöng i Songs for Drella: "I´ts work, the most important thing is work".  
Sterling Morrison hade ganska nyligen avlidit när Velvet Underground valdes in i Hall of Fame 1996, de tre kvarvarande medlemmarna framförde en sång till honom. Den har allt jag vill ha, allt som Håkan Engström avskyr, antar jag. (För övrigt tror jag att Lou Reed har gjort en och annan dålig låt, en och annan dålig konsert, precis som Bob Dylan. Men det är inte det det handlar om, det handlar om att visa lite respekt, visa lite känsla för feeling.)

No comments: