Doing the right thing både här och där.

Jag gick till cykelmannen som inte delar ut kvitton i fredags kring tio. Jag hade ställt cykeln där kvällen innan, när det fortfarande fanns luft kvar i slangen inne i det punkteringsfria däcket för över tre hundra spänn.
Bla bla bla, och han skulle kolla pedalerna också. Och vi skulle ju komma hem innan ett på lördagen, så jag kunde ju hämta den då.

En cyklande man är naken utan sin cykel.

Så jag fick ta stadsbussen. Jag tycker inte om stadsbussar, för lite privatliv, för många stopp, för fult. Men jag tycker om många busschaufförer, dom flesta.
Men bussen blev sen, för det regnade, alla jävlar skulle åka buss, så jag missade det lugna tåget som går 37 från pågatågsstationen, fick ta det sinnessjuka 08-tåget till Göteborg (padadam!). Alldeles för mycket folk, står upp i gångarna, stackars dom som har platsbiljett. Vilken skitresa, bara transport, ingen kvalitet. Men det kanske många struntar i.

Landskronas busschaufförer är bäst, sverigedemokraterna åker nog inte mycket buss.
Så kom jag till Borstahusen och nu börjar jag närma mej det första jag skulle berätta, och det är inte att min pappa nu också sällat sej till min mamma och syrra och ungar och svåger i Spanien, utan att jag lånade hans cykel och tog mej till kolonistugan dit hösten hade kommit denna sena vår.
Jag drog i gång värmen och lämnade datorn och cyklade iväg igen, förbi Folkets Hus, ja, där jag och Windy såg Björn Afzelius 84 eller nåt. Det var inte dåligt, Björn och hans gitarr och engagemang. Jag minns mest låten om den svarte Henderson som blev mördad av snutarna i USA. Jag minns hur allt sånt hände i mej då, när jag lyssnade på punk (som jag gjort några år) men när proggen kom in i mitt liv, fan vad bra. Jag tyckte att det handlade om frihet, och solidaritet.

Exil ("Mamma läraren har blitt galen, han säger jag är ett spån, jag är klokast i hela salen, mamma rädda mej härifrån").
Europa ("och jag vänder mej om i natten och knyter min magra hand, och jag förbannar att ni finns till Herr President").
Svarta gänget.
Ikaros.

Dom fyra sångerna talade väldigt starkt till mej när jag var mellan femton och ... ja ... Fortfarande.

Och Prärien igen med Ulf Lundell, hans bästa låt som inte har en synlig muskel av boogie woogie.

När jag satt nere vid Lill-Olas norr om Borstahusen och hade köpt ett litet paket Prince och snott en eller två öl ur backen i garaget, eller köpt själv.

Det talade till mej, när svårmodet, patetiken ibland, självömkan, allt om att längta till där man hör hemma, där man får vara sej själv.
Dom skriver om det i Postis, ganska dåligt ofta, men med mycket ärliga och djupt kända känslor.

Sen var jag på Seglarpaviljongen och det duggregnade och det var just när lunchen slutat och innan After-Work började. Jag läste tidningar och pratade med Poul, om Walters, denna gåta (en lång annan historia).
Sen cyklade jag tillbaka till kolonistugan som var varm, och jag hade datorn med, jobbade effektivt och lyssnade på Radio Malmöhus innan jag cyklade hem till mina föräldrars hus (och sedan Birgits tragiska död är nu BoIS´ tränare Patrik granne, kul) där jag gjorde potatisgratäng, fläskkotletter och tomatsallad efter hustruns önskan. En stilla kväll i huset sen, vi såg reprisen på Mäklarna som var mycket bättre än Hey Baberiba som jag såg för första gången den här säsongen.

Vi kollade på ett hus idag, i Lockarp. Ett jävligt sjyst hus som skulle vara billigare att bo i än där vi bor idag. Vedeldad bastu. Cykelavstånd till Malmö om vädret och humöret tillåter.
Och en golfbana nära, att få spela golf igen, också en inkomstkälla, att se slirigt bohembonnig ut och se till att höja mit handicap en smula och spela Texas eller nåt annat. Skinna några nittiotalsnybörjare som har börjat i fel ände. Men sånt händer väl bara i filmer eller i den gamla Busterserien om Danny caddien/golfspelaren.

Men vi ska inte flytta dit. När man har flyttat så mycket som vi gjort, med barn också, så är det inte bara att säga igen: "Vi testar, vi kan ju alltid flytta igen." Det tär för mycket. Och ungar ska ha dagis, och på dagis ska man skolas in. Och jag ska ha en roman klar om några månader, och en annan bok, och man ska cykla över den jävla backen en snöslaskig morgon i mars med motvind med sin dotter. Det går inte. Det finns andra vedeldade bastuar, andra dagar i livet.

Jag har just klivit ur badet. Läst Ron McLarty, Jag minns att jag sprang. En vemodigt rolig bok som jag redan rekomenderar efter femtio sidor.
Läste ut Capote i fredags, den rekomenderar jag också.

Jag hämtade cykeln i lördags och cyklade ut till Brofästet och hörde både Svarta Gänget (var inne i en boktänkperiod då, han hade det lite jobbigt, Jonte Sten, min antihjälte, och fällde några tårar, sån är jag).
Sen tvättade vi och jag cyklade in till stan och var på Tempo innan jag skulle träffa fru och barn och vänner och barn på Möllan, pratade med ägar-Roger, jag gillar Tempo när dom just öppnat, jag gillar när dom gamla uvarna jobbar eller är på besök, när det är lugnt. Jag börjar bli en gammal man.
I alla fall, när vi ätit på Möllan och skulle hem (jag skulle cykla och dom andra skulle åka bil), så var det fanimej punka igen. Jag är inne i en sån period igen, jag har varit det förut, punka punka punka.
Vi får se imorgon, jag har parkerat cykeln hos cykelmannen som inte precis strör kvitton omkring sej. Han fixar nog biffen under morgondagen.

Apropå biff. Under Magnus Ugglas storhetstid för mer än tjugofem år sen, kallades en åtråvärd brud i Stockhol BIFF.
I Danmark säger man att man ska gå i BIFFEN, när man ska på bio.
Det hade kunnat bli missförstånd med sexuella förtecken om en dansk och Magnus träffades, då.

Apropå biff. Idag körde vi lånad bil söder om Malmö, lät bli att äta på byakrogen i Bunkeflostrand, hamnade på Cutty Sark i Limhamn istället (inte vårt stamställe, men vi/jag har varit där en och annan gång, så att personalen känner igen oss i alla fall), tvåhundra meter från hemma. Halstrad råBIFF, spätta och köttbullar, och servettbanden som luktar en tjära som var alldeles för hård för Saltkråkan.