Hänga på La Barca.
(Från bubbelbadet i Ramlösa via bilåterlämnande i Landskrona, med sedvanligt rån och tillhörande indragen polisanmälan efter hot, kom vi till Malmö med tåg strax innan halv ett.)
Det är många år sen jag var full på La Barca för sista gången. La Barca, krogen vid Triangeln men ändå lite off. Krogen med många stammisar.
Full på La Barca:
-Nyårsafton 1999, Johanna och jag hade just blivit ihop och hon skulle på en annan fest. Myran och Sara och jag laddade på La Barca innan vi gick vidare på Ö. Rönneholmsvägen och när Johanna kom till festen strax efter inträdet i det nya millenniet var det crazy. Men vi tog oss hem tillsammans.
-Slutet av januari 2001 (nästan exakt två månader innan jag slutade kröka). Pequod hade ordnat uppläsning genom Paul Soares. Niklas Qvarnström läste en bra novell på ett tråkigt sätt och Carl-Mikael Edenborg sjöng gamla Joe Hill-bitar. Jag har aldrig tillhört några grupperingar, men här var det tydligt att Serum-gänget hade något emot Qvarnström (dålig Serum-recension tror jag), och jag satt vid deras bord och var full, och dryg antagligen. Det var första gången jag träffade Anna Jörgensdotter, tror jag.
-December 1999. Jag hade just gett ut Alltid denna förbannade jakt, och just, verkligen just, träffat Johanna och var på författarfest och hamnade med den fine poeten Jan Östergren och hans fru Barbro (?), fantastiskt trevliga människor. Jan hade svart polotröja och ett halssmycke. Ödmjuk och drack vitt vin. Jag gav honom ett ex av Jakt och några dagar senare kom ett ex av en bok som Jan skrivit. Någon vecka senare var han död.
Söndag i slutet av november 2006 och jag beställer oxfilé på toast med gorgonzola och tomat på La Barca, och deras största lättöl. Bosse Larsson (en av Sveriges bästa fotbollsspelare genom tiderna)kommer in, en snabb Mariestad och Hästarna, sen en snabbb till och betala. Sen går han. Ensam, Bosse alltid ensam när jag har sett honom på stans krogar.
"Hallå Bosse", skriker en av Bullenstammisarna, men Bullen har inte öppnat än, "hur är det."
"Bra", säger Bosse och går.
Jag äter och dricker en lättöl till och går på dass. Går förbi Per Svensson (Expressen/GT/Kvällspostens kulturchef, och var det inte han så var det hans tvillingbrorsa och det scoopet is on me), vi känner inte varandra men jag vet i alla fall vem han är, han vet nog vem jag är, vi glor diskret på varandra, gentlemannamässigt.
Söndag i november och snart ska jag hem för att vara värd för våra vänner från England som ska sova över. Jag har skrivit för hand på La Barca och slinker in på Bullen för att skriva lite till och läsa Kvällan, se om Per skrivit på kultursidan som han brukar på söndagarna.
Men det har han inte, och det ska bli tradjazz, och tradjazz kan strutta hur den vill, den är ändå ganska tradig i sitt totala ickeintresse att ta sej under ytan. Så jag betalar mina två lättöl för att sticka hem och skriva in vad jag skrivit för hand på datorn, när någon knackar mej på axeln.
Det är Bengt Adlers, förre galleristen, konstkännaren, författaren, och chef för Växjö Konsthall, en mycket trevlig man i femtioårsåldern som jag inte träffat på flera år, kanske inte sen ...
... beatfestivalen i Malmö 2000 (?). Party och uppläsningar, happenings i konstnären Leif Erikssons galleri på Södra Förstadsgatan. Jag läste min text om beatförfattarna, sen sjöng jag en låt och spelade gitarr, Johanna spelade fiol, det var vid tretiden på morgonen. Folk var överallt, i ateljen och på gården, pissade överallt. Leif blev vräkt sen. Bengt läste också, och Conny C-A Malmqvist (?) spelade gitarr. Kristian Lewerth läste.
Sista dagen på beatfestivalen var det party för dom som varit med. Bl a Carolyn Cassidy, Neal Cassidys (Dean Moriarty i Kerouacs På drift) änka. Vi drack muscatell (så stavas det väl ändå inte?) och man blev full som förr i tiden och ramlade över bordet när man skulle snacka med Carolyn, ramlade nerför trapporna när man skulle hem.
Jag får en alldeles färsk bok av Bengt Adlers på Bullen i november 2006, den är gul. En alldeles vanlig söndag.
16 comments:
Ha, då var det väl nästan bara Fredrik Ekelund som fattades, eller?
Jo, och han har faktiskt sitt arbetsrum just ovanför La Barca. Men han var väl ledig och inte i krokarna, eller så arbetade han och hade inte tid att gå på krogen. Fast visst finns det väl andra namn att räkna upp, som borde ha varit med den alldeles vanliga dag.
Det var ett bra inlägg såhär på söndagskvällen. Bosse ser jag ibland, på bussen eller vid Hemköp. Han brukar ha sin fru i hälarna, strax bakom. Jag hade ingen aning om att La Barca var ett sånt kulturställe.
Jag vet inte riktigt om det är det heller, det är som många såna ställen, en blandad publik.
Men när författaren och översättaren Paul Soares drev (det insomnade?) förlaget No Fun (som bland annat gav ut Qvarnströms Memento Malmö) med snygga omslag av David Krantz, så arrangerades i alla fall minst en tillställning på La Barca, som för övrigt är en ganska billig krog med helt okej mat, en kvarterskrog, helt enkelt, mitt i city. Med kärvänlig men ändå lite barsk betjäning.
Nu kom jag på det, det var Qvarnströms recension av ett Serum-nummer där jag skrivit förordet som var anledning till antipatin, allt det går att läsa om i Serums sista nummer som finns lite här och var i Sveriges största städer och på bibliotek med god sortering.
Qvarnström kom senare också att skriva ganska illa om novellantologin Upp och hoppa som jag var redaktör för, något om att flera av författarna nog inte ställde upp på titeln, eller nåt sånt. Hur han nu visste det.
Konstigt hur vrånga människor kan vara inom kultursfären. Jag har inget emot Niklas Qvarnström, har aldrig pratat med honom.
Är det svårt att skriva en bok? Liksom. Är det så himla svårt som man tror, när man går och vill, men inte riktigt vågar ta steget?
Matilda: Det är nog ganska svårt, beroende på vilka förutsättningar man har. Det krävs ju kunskap och träning för att bli bra, och givetvis en viss talang. Under arbetet med mina två senaste böcker skrev jag i princip varje dag, var tvungen att vara inne i boken, jag hade alltid den i tankarana. Tänka är en stor del i mitt arbete.
Men att vara så uppe i bokgörandet gjorde att privatlivet (fru och dotter) blev lidande ibland. Så det håller jag på att lära mej nu, att vara fokuserad när jag jobbar och sen tänka på annat. Men alltid ha med ett papper att skriva ner idéer på.
Oavsett om man skriver dikter eller romaner (som jag gör) så måste man ha en idé, en historia, sen kan den ta nya vägar, men förarbetet och känslan av att man har något att berätta är mycket viktig.
Sen är det "bara" att skriva och ha tålamod, och veta att allt inte blir perfekt från början. Man måste lära sej att inte ge upp, och försöka ha roligt ibland, annars är det ju helt meningslöst.
No Fun ska väl starta om tror jag
Mikael jubbar med sin tidskrift för tillfället. Men han gillar ju böcker.
Eller är jag i drömmarnas land? Var inte Mikael Nydahl inblandad i No Fun
Barca hade gaynight någon gång i veckan under någon period. Jag minns inte vilken, men det var vad de sa. Min kompis Marcus och jag gick dit en gång och satt mitt emot varandra och pratade förtroligt. Sedan såg vi många män som satt och pratade förtroligt. Vi tyckte det var rätt roligt att så många hade ett så fint kompisliv och lite underligt att alla hade bestämt sig för att gå till just Barca just den där dan.
Mikael Nydahl var nog involverad på något sätt. Han är ju annars mest känd för tidskriften Ariel som lagt ner och ska starta om med nytt namn, om jag minns rätt. Det är kanske det du menar.
Jag har en förmåga att ovetandes hamna på gayställen, och jag är nog lite gay-ig till sättet ibland (vad nu det innebär), men det börjar oftast som för dej och Marcus, man tänker: oh vad trevligt, så många härliga män. I Berlin gick det snett en gång, annars är det skönt.
Även hos en frisinnad, som jag anser mej vara, är det konstigt vilken stelhet man kan besitta: Hur ska jag göra nu, hur ska jag bete mej, när det står en bög, en rullstolsburen, en döv, en utvecklingsstörd framför mej.
Roger Wilson (han som gjorde en intervju med mej förra veckan), berättade att han gjorde halsband som liten.
"Lite gayigt", sa jag och vi skrattade. Roger är bög.
ha, ha, ha. Tre skratt innebär hjärtligt skratt på skriftspråk. Det var mycket skojigt sagt.
Jag har lidit av "bög-bords-fobi" (lider nog lite fortfarande, faktiskt). Fobin kulminerade när jag var i Prag med Mirre och Titti. Den går ut på att jag misstänker att vårt sällskap har valt att sätta sig vid det bord som är vikt för de lokala bögarna. Jag är inte homofob, utan det är ren paranoja: känslan av att alla andra vet något som jag inte vet (i det här fallet att man sitter vid det officiella bögbordet och uppenbarligen inte är bög, utan turist). Jag tror det är en utveckling av fenomenet att man inte vill veckla ut en karta offentligt när man är på besök i en större stad än Stockholm. Tur att jag aldrig gick på La Barca.
Ja, det där med kartan är jobbigt. Jag gick mycket vilse i Aten för några veckor sen. Jag var säker på att jag skulle bli förföljd och rånad om jag tog fram kartan, när alla märkte att jag vara turist, särskilt som jag brukar leta efter dom lite ruffigare kvarteren. Som om dom inte skulle märka att jag var turist ändå.
Roger Wilson ska prata på p1 någon dag snart... Han ska prata om att ingenting går upp mot gamla skåne och att det är toppen i landskrona.. kanske. Vet Jonas möjligen när det var han skulle ha sin timme? Och du, tack igen för böckerna som du skickade till mig för en tid sedan. Har läst dom nu, fantastiskt! Gillade speciellt "alltid denna förbannade jakr". Saknar åren i staden som liten skit när jag läser dina böcker!
Gå in på www.sr.se. programmet Kulturradion, serien Hemkomster, del tre.
Post a Comment