Snart lördag, en tidig godispåse till dom suktande

Jag läser tre böcker just nu, det brukar jag göra. En i badkaret, en i fåtöljen och på toaletten, och en som lite grädde på moset då och då, på krogen, vid skrivbordet när jag fastnar i mitt eget skrivande.

Truman Capote. Jag läste Frukost på Tiffanys när jag var mycket ung, gillade den. Läste den igen när jag var nästan trettio, gillade den. Men det är inte den jag läser i badet nu. Det är inte den som jag började läsa på dyra grekiska barer eller tavernor där dom hade alkoholfri öl att blanda med, men dom visste inte om det. Allt ska man behöva lära dom, alla. När jag satt med små grillspett (ja, souvlaki) på skraltiga stolar, jag och Truman.
Med kallt blod. Jag har kommit mer än halvvägs nu. Det är en jävligt bra bok. Som Lasermannen, man vet vad som ska hända, men är ändå fastnaglad. Kanske för att man vet. Jag var skeptisk inför båda böckerna, men böjer mej glatt.
Och Truman var först. Han var alldeles först. Många av dom utmärkta amerikanska deckarförfattarna har mycket att tacka honom för.

Claes Holmström. Vad gör han nuförtiden, varför hör han aldrig av sej? En av Sveriges roligaste författare. Och det kan vara svårt för mej att säga, om en som bara är tre år äldre, som slog igenom (Tredje stenen från solen) med den roligaste ungmanpådrift-romanen som någon svensk man har skrivit, i en tid när det var JAG som ville dit, när det var jag som ville synas och läsas och höras.
Startpistolen var lysande ofta.
Och nu läser jag Grand slam, har inte hunnit så långt, så ofta bajsar jag ändå inte. Det är alltså min toalettbok, som jag läser på Killarnas, som min dotter säger. Hon och Johanna går på tjejernas, där jag för övrigt får lov att bada (och läsa Capote).
Ja ja, han är inte helt klockren, Holmström, men ändå en fröjd att läsa.

Apropå inte helt klockren. Bernt Rosengren, Södertypen, är en fantastisk roman. Inte fantastiskt bra. Men fantastiskt läsvärd. Om en snubbe som är typograf på Aftonbladet. Hans tjej har dratt med sonen, hon flummar. Det är åttiotal, Palme blir mördad. Man käkar på en bosnisk krog, på SÖDER, för helvete! PÅ SÖDER. Man boxas givetvis, och det är en roman, men verkliga människor dyker upp, författaren själv, t ex, och Dieter Strand och Axel Liffner. Det är underhållande. Det är fackföreningsmöten och en gamängig präktighet som är fin att ta del av.

EN KILOMETER FRÅN STEHAG, 450 kvadratmeter.

Är det här jag ska sitta och glo på Waterboys DVD:n från -89, från MIlano. Rickard! Det året då jag bodde i Jönköping och du i Lund, och vi såg den fantastiska konserten en höstsöndag på Mejeriet. Den turnén, den typen av konsert.
Eller, vafan, jag kan ju ta dit Mike Scott så kan han bo i en skolsal och hålla konsert i en annan, så kan jag säga att det är nån sorts new-age-läger. Det köper han kanske. Jag vet inte. Men jag tycker mycket om Waterboys. Ringsjön kan man väl lära sej att gilla. Och från Stehag går tågen. Och Brutus Östling bor i närheten, jag har varit där, han har bokförlag, pool och husbil. Sånt som jag gillar.
Men det här blir det nog absolut inte. Men det är kul med drömmarna, och det kryper närmare.