Elden i havet slocknar (novell)

Söder om Halmstad, ovanför havet högt upp på en kulle av sten ligger huset, bland höga tallar med bara mörk barr i toppen, och ljusa björkar, med blad som fladdrar eller spelar i vinden. Här har jag levt lycklig som liten, klättrat alldeles för högt upp i träden och ramlat och slagit mej som något äldre.
Det gula trähuset som alla i min familj saknar men aldrig besöker, det har varit uthyrt i perioder, men snart ska det säljas. Huset som mamma och hennes syster bodde i varje sommar när dom var små på fyrtio- och femtiotalet. Huset som mormor och morfar byggde tillsammans med vännerna från Tyringe. Dom byggde två nästan likadana hus, ett rött och ett gult, med nästan likadan utsikt över havet, bukten, och Halmstad på andra sidan. Men allt det är gammalt nu, mormor och morfar är döda. Det blir sista gången jag kommer hit.

Jag älskar minnena från tiderna med polisonger och mustascher och stora solglasögon på sjuttiotalet, när huset och trädgården var full av liv, musik och historier. Och Erik, min kusin, han och jag sprang in till grannarna, mammas barndomskompis, Otto, och hans söner som var sju-åtta år äldre än vi. Otto hade en fru och en firma som hyrde ut grävmaskiner i Tyringe, men dom var här hela sommaren, och nästan alla helger, körde ut med sin lilla båt för att fiska. Vi sprang in genom häcken till deras trädgård.
”Pågar”, skrattade frun, Ingrid, ”dom är ute, alla tre …”
”Fan också”, sa Erik och han var lite äldre, och jag visste att små missräkningar kunde förstöra flera timmar.
”… men dom lämnade några huvuden, lite inälvor”, skrattade Ingrid och pekade på en spann som surrade, ”ta det nu, innan flugorna gör det, så vill vi ha lite krabbor ikväll”, sa hon och vi nickade och sprang, flög längs den hemliga stigen och kröp under taggtråden och ner genom den gigantiska hagen som lutade, enebuskar och vassa stenar, klippor och koskitar och korna som vandrade ut på ön när det var ebb, och ibland: en ensam ko, en kviga hann inte med, förstod inte. Stod kvar när floden vällde långsamt men hårt in, ensam hela natten till morgonen när allt började igen.
”Idag ska vi ha stora”, sa Erik, ”riktiga, så att vi kan äta dom.”
”Vi måste nog längre ut”, sa jag och balanserade på stenarna förbi den lilla hamnen av trä där fyra eller fem småbåtar låg. ”Längre ut”, sa jag och jag minns vad jag ville visa, att jag kunde och vågade vara den som gjorde det farliga, dom hala stenarna, vågorna som slog, underströmmarna som tog en ner och bort om man ramlade i.
”Äh”, sa Erik, ”jag har lovat att vi ska vara vid hamnen, annars får vi inte …”
Och jag lydde alltid. Erik och jag lydde alltid när vi kom hem på eftermiddagen med vår röda spann full med krabbor.
”Ah nä”, sa pappa och nickade mot dom andra vuxna, ”såna små är där inget kött på, ni får hiva i dom igen”, sa han, och alla rökte på den tiden, alla drack mellanöl och hade flaskan i ena handen och ett skevt badmintonracket i den andra. Och Erik och jag gick tillbaka ner för att hälla ut krabborna.
”Vi skulle ju ändå bada”, sa jag.
”Skit i det”, sa Erik, ”nu finns det många att fånga imorgon också”, sa han och sen sparkade jag plastbollen från VM 1978 i Argentina långt ut i vattnet och vi sprang och föll och simmade och skrattade för att få tag på den, och vattnet var mycket saltare här.

Jag är alldeles ensam i huset på kullen och det är fortfarande sommar men jag kan redan känna lukten av löven när dom snart blir vått bruna. Jag tittar ut genom fönstret och minnena försvinner, nu ser jag bara gräset som är alldeles för högt. Jag går in i garaget som håller på att rasa, hittar bensin i en gammal pommacflaska, får igång gräsklipparen i tredje rycket. Motorn mullrar och jag har freestylen på högsta volymen och klipper klart på en halvtimme. Står och pustar ut efteråt, står och ser ut över havet i stillheten, korna är på väg hem och solen närmar sej havet, som eld i det.
Då är plötsligt Otto här, mammas barndomsvän som är nästan sjuttio nu. Han ser solbränd och stark ut i uppkavlad rutig skjorta och gamla blåa arbetsbyxor, men ändå böjd.
”Jag tyckte väl det”, säger han på sin breda göingedialekt.
”Det var längesen”
”Jag hörde ljudet, trodde att det var nytt folk.”
”Inte än …”
”Men ni ska …”
”Allt förändras.”
”Jo, ni är ju ändå aldrig här längre”, säger Otto och jag ser att han har en Norrlands Guld i varje hand, sjukommatvåor.
”Vi har ju minnena kvar”, säger jag, och jag kan bara tänka på hans historia, jag blir förbannad, svikare.
”Ska vi dricka lite, jag har fler därrinne.”
”Jag dricker bara lättöl nu, har druckit klart av det andra”, säger jag och pekar in mot köksfönstret ”Jag hämtar, sätt du dej på Utkiken så länge, jag kommer, ska bara torka av mej lite skit också, du fattar”, säger jag och börjar med fötterna, som förr, doppar ner dom i en balja av plåt för att bli av med gräset. Jag ser Otto öppna den första ölen och traska bort till Utkiken som är en altan av trä mitt bland stenarna och enebuskarna, den byggde pappa och morfar och Otto och hans äldsta son för trettio år sen, jag hjälpte till med min vattenkanna när dom gjöt grunden.
Jag tyckte så mycket om Otto när jag var mindre, särskilt efter morfars död. Mamma har berättat om hur han alltid skyddade henne, hjälpte henne när hon var ung och vild. När mamma skulle träffa äldre killar, raggare från Perstorp eller Hässleholm, Kristianstad, var det alltid Otto som sa att dom skulle gå på bio, Otto som kom förbi på sin moped och sa god dag till mormor och morfar, hjälpte mamma att hoppa upp där bak. Otto och mamma som gick i samma klass i alla år, mamma som var vacker, Otto som var lite fumlig med orden, men dom var vänner, deras föräldrar var vänner. Och åren gick som dom vanligaste sagor: Man växer upp och vägarna leder åt olika håll. Men mamma och Otto träffades varje sommar i huset på kullen, och pappa träffade Otto och Ingrid, och jag och min syster, alla.
Tills ... Otto lämnade Ingrid, ingen förklaring, förbjöd henne att komma hit till Halland. Barnen kom fortfarande, och efter ett tag hade Otto med sej en ny kvinna, Ingrids kusin Britta. Det var en skandal och mormor pratade inte med Otto dom sista fem åren innan hon dog. Ingrid dog också, mindre än ett år efter skilsmässan var hon borta.
Jag öppnar en lättöl i köket och fåglarna sjunger och jag har inte pratat med Otto på tio år, hur vågar han … Jag dricker fort och öppnar en till, när det snörper sej i magen, kommer alkisbeteendet fram, dricka fort, dricka mycket. Komma bort från där fåglarnas sång bara är en kuliss i det här vykortsfönstret med radion och det bruna och orangea och mammas batikunderlägg och förkläden, allt som inte finns.
Jag stoppar en öl i varje ficka och går för att snacka allvar.

Otto är inne på den andra ölen.
”Jag brukar inte dricka”, säger han, ”det är nu när jag fick sällskap, det blir inte mycket med det nu. Pågarna har sitt, sköter firman, och ungar. Dom hinner inte åka hit så mycket …”
”Men din nya kvinna, då”, säger jag och jag kan bara låta det vara hårt. ”Eller har du lämnat henne också?”
”Är det så”, säger han och tittar på mej mycket sorgset, tänder en cigarett och jag blir väldigt röksugen. ”Ska du ha en?” Jag nickar. Vi röker tyst en stund och solen sjunker och myggen kommer. Otto tänder varsin till.
”Det är bra mot myggen”, säger jag och väntar på något som ska komma och förändra, som när igelkotten alltid kom förr, när man trodde att allt var färdigt, så kom han med ett meddelande på en lapp som fastnat bland taggarna och var omöjlig att tyda men ändå, ljuset fladdrade av den lugna farten, ändrade bilden.
”Jag har så klart vetat”, säger Otto, ”att det pratades då när Ingrid försvann, men då kunde jag inget säga. Sen brydde jag mej inte om vilket, det fick va som det va”, säger Otto och tittar rakt på, jag känner mej skyldig, och förbannad. Det är väl inte jag som har lämnat min fru.
”Är det så jävla konstigt då”, säger jag. ”Vem fan tror du att du är!”
”Du är som din mor, känslig och speciell”, säger Otto.
”Jag förstår mej inte på dej.”
”Ni har aldrig förstått, aldrig frågat. Det var hon som lämnade mej …”, säger Otto och lyktorna tänds i Halmstad nu, som dom tändes i Köpenhamn när jag var liten och stod vid sovrumsfönstret, längtade.
”Berätta …”, säger jag.



”Jag orkar inte”, sa Ingrid och hon bodde fortfarande kvar hemma då. Altandörren var öppen och det var bara två år sen dom målade om hela huset invändigt, bara ljusa färger, gult i sovrummet.
Det var sommar 1994 och VM i fotboll i USA, även i Tyringe tutade alla bilarna sent på kvällen eller mitt i natten när Sverige vunnit. Den varma sommaren och trädgården lutade neråt, Otto tittade på den lilla dammen som var torr, den konstgjorda ankan som gått på grund, ensam med det första fallna lövet. Han längtade bort, till havet som han kunde hantera, fiskarna och det lite råare.
”Ska jag gå”, sa han, jag längtar bort men jag vill inte gå, tänkte han.
”En liten stund …”, sa hon under det lätta lakanet som var täcke, och han reste sej, ”nej”, skrek hon, och började hosta igen, ”… stanna, stanna en liten stund.” Och hon var ännu mer bestämd än hon alltid varit. Men svag. ”Jag måste säga det.”
”Du ska ju vila mycket …”
”Jag vill skiljas, Otto”, sa hon, och hon grät aldrig annars.
”Det är väl ingen annan”, sa Otto och förstod inte hur dumt det lät, ”vad har jag gjort?”
”Jag ska dö”, skrek hon, ”du måste förstå det nu. Jag ska dö!”
”Jag vill dö med dej.”
”Jag har pratat med Britta, hon hjälper dej en tid. Men du är stor nu, Otto”, sa hon, och det var inte benen som darrade, det var jorden som rämnade. Han föll ner på stolen. ”Det behövs bara smör, så blir kotletterna inte så brända”, sa hon och log när hon smekte hans hand. Sen började hon hosta. ”Jag vill inte se dej …”
”Du kan inte hindra mej från att komma på besök.”
”Nä”, sa hon och vände bort ansiktet. ”Snälla Otto …”



”Jag var hos henne flera gånger i veckan, satt tyst bara. Annars var jag häruppe, ute på sjön. Jag stod inte ut, gav bort firman till pågarna … Hon bara tynade bort.”
”Jag visste inte …”
”Man bara lever”, säger Otto och jag minns en Valborgsmässoafton för sju eller åtta år sen, när jag satt här med kikaren och all alkohol som flöt runt i blodet, såg hur dom tände det stora bålet nere på ängen. Jag såg kören sjunga Vintern rasat ut. Jag var ensam och mörkt lugn och full. När alla hade gått hem till värmen brann det fortfarande, men mer stilla. Jag gick ner genom snåren, sket i att stigen var borta, rev mej och slet i allt. Nästan framme såg jag en figur som sprang fram och tillbaka med en yxa, högg av enebuskar som han slängde i elden. Det var Otto. Ingrid hade varit död i ett halvår. Han högg och sprang och slängde buskar i elden. Inget brann men allt sprakade. Han såg inte mej.
”Det får aldrig ta slut”, skrek han, ”aldrig sluta brinna …”

”Nu vet jag”, säger jag, och solen är bara en liten skorpa rött i havet nu, som en svag glöd. ”Förlåt.”
”Det är som det är”, säger Otto och tar min hand innan han går.
Och jag går också, för att sitta uppe länge tills lättölen tar slut och försöka få ordning på tevekanalerna. För att somna i soffan och sen vakna på morgonen, och fåglarna och kaninerna. För att åka tillbaka söderut där jag kommer från.
Det är slut här. Elden i havet slocknar.