Thursday, January 25, 2007

Rätt ska vara rätt, överallt

Jag har gjort ärtsoppa i dagarna två (om man räknar ärtornas blötläggning). Enligt konsten alla regler (tror jag). Det är första gången i mitt trettiosjuåria liv.
Ge inte upp!
Det är aldrig för sent för dom nyfikna hundarna.

Läser René Vázquez Díaz bok om Artur Lundkvist, Oliktänkaren, heter den. Om den göinske litteratören. Den verkar bra och intressant.
Jag skulle vilja skriva en bok om René. Men jag har bara träffat honom en gång, pratat i telefon några gånger. Dessutom tror jag att han ska göra det själv.
Så jag får väl hitta på, som vanligt.
Man behöver alltid anledningar till att åka till Kuba och Polen.

Mina ramar sprängs då och då. Det gör ont och blir svårt ibland, andra gånger funkar det bättre.
Som gåsen som höll på att flyga in i mej när jag cyklade innan. Inte alls, gåsen hade koll.
Men när det nu är så vackert väder och kallt borde någon se till att stoppa vindarna som gör det nästintill outhärdligt i skuggig motvind.
Och stressad. På väg in till MAS och Kvinnokliniken för att titta på vårt foster.
Den var lik mej, tyckte Johanna.
Och nog tyckte jag att den sparkade som en pojke, men vad vet man, i dagens råa samhälle. Men pojkarna sparkar oftare.

Jag läser Arne Dahls senaste tung i badet på sju dagar. Han är i alla fall bland dom två bästa av nutida svenska deckarförfattare.
Jan Arnald (Arnes riktiga namn, alltså) har även skrivit om Artur Lundkvist.
Det har Lasse Söderberg också.
Jag har inte skrivit om Artur (förrän nu), eller? Jo, en gång på nittiotalet när jag tog varje chans att skriva för Kvällspostens kultursida, när den sidan gladeligen tog emot lokala förmågor, hade plats för dom. Då skrev jag om en tidskrift som Jan Arnald var redaktör för, om just Artur Lundkvist. Sex- sjuhundra efter skatt, det har inte gått upp särskilt mycket sen dess.

Klaustrofobi. En jobbig grej.
Jag kände den i Teresienstadt utanför Prag när jag var den ende som inte kunde gå tunneln till avrättningsplatsen. Jag överlevde utomhus.
Jag kände den när det lilla fostret sparkade, den ville ut, bäbisen. Men vänta lite, grabben, om du nu är det.
Jag vill ha en tjej till, jag vet hur dom fungerar, helt och hållet.
Jag ville ha en grabb när vi väntade Elsa.

Jag läser Bob Dylans memoarer för andra gången. Jag har den inbunden men hittade den i pocket på bibblan. Eftersom dom andra böckerna jag läser är så tunga måste jag ha en bok att färdas med. Jag rör ju på mej ibland.

Jag satt i en stol och Johannas mage var kletig och på teven såg vi fostret, eller embryot, eler whatever. Jag hade inte tänkt tanken att det kunde vara något fel. Och det var det inte heller.
Men varför hade jag inte tänkt tanken?
Jag är optimist.
Jag är inte rädd. Inte för det.
Jag har som medansvarig varit med om både missfall och abort.
Jag är ingen kvinna. Jag kan inte veta allt om hur det är. Jag kan inte känna allt.

Igår cyklade jag åt ett annat håll, bort mot där jag alltid längtar, över, iväg och den där guldgruvan som har grävt hål till regnbågens ena ben.
Batterierna tog slut. Men Sibbarps campings affär var öppen, jag köpte ett fyrpack och bad om en klubba och boll till minigolfen. Han tittade på mej länge innan han skrattade.
Ni kommer att upptäcka det, jag är en rolig jävel.
Men om ni ska skicka böcker som present, skicka pocket då. Det är inte snålt, det är smart.

21 comments:

Anonymous said...

jag har också Dylans bok framlagd här hemma för läsning, men tänkte jag skulle vänta tills hängmattan och lite mildare väder,vad säger du om det, verkar det en bra tanke, läste precis ut de nakna kvinnornas ö, av frimansson, nja - sådär, läser också imre kertesz mannen utan öde och de hängdas evangelium av robert karjel på sängbordet respektive soffbordet, mycket att läsa för tillfället...

Jonas Bergh said...

Jag har hört om det där med läsning i hängmattan, är det verkligen skönt?
Eller somnar man bara?
Jag har själv lite svårt med att ligga still, är rädd att jag skulle ramla ur hängmattan.
Om du har badkar så föreslår jag att du läser Bob där, det är en bra bok.
Frimansson vet jag inte vem det är.
Mannen utan öde läste jag nästan ut en gång för ungefär tio år sen (tror jag), jag tror att den är bra. Jag var inte mogen bara. Hade just läst Är detta en människa av Primo Levi, liknande tema, en fantastisk bok.

Windy said...

"Mannen utan öde" är en fantastisk bok.

Jonas Bergh said...

Windy: Om du säger det så.
Vi ska nog kolonia lite bland annat, i LA på lördag. Tippa?

Windy said...

Det ska vi absolut göra. det är ju dessutom bluesrock med Pontus Snipp på Speakers Corner ...

Blev ärtsoppan god? Jag har aldrig ens kommit på tanken att göra den själv.
Jag får ge mig på Bobbans memoarer, filmen "No direction home" tyckte jag mycket om.

Anonymous said...

Är det arton hål därute? Filt eller eternit?

Windy said...

18 hål och betong
Från Sydsvenskan:
Pärlans café och minigolf
Adress Strandgatan 99 i Sibbarp.
Öppettider 11-22
Inträde 25 kronor.
Läge Strandnära.
Antal hål 18
Svårighetsgrad Medel
Beläggning på banorna Betong

Banornas skick Sådär, skulle behöva fräschas upp.
Roligaste hålet nr 2
Svåraste hålet nr 17
Banrekord 38
Publik Barnfamiljer och nybörjare.
Toalett Ja
Kiosk/kafé Ja
Allmänt omdöme: Ganska fantasilös bana som skulle må bra av rekonstruktion. Men läget och placeringen vid Sibbarps kallbadhus gör banan mycket attraktiv för de som inte tar minigolf på blodigt allvar.

Anonymous said...

hängmatta är en fantastisk uppfinning, lagom gung, nästan det enda gung jag klarar av, förutom tunggunget av god musik - gamla tottas bluesband på holger danske t.ex.

Anonymous said...

Trettiåtta, ja, det vill man ju slå. Eternitbanorna vid bulltofta rekreationsområde är annars en favorit. Betong har ju sin charm, men jag är mer en filtkille. Men filt kräver ett torrt väder. Bangolf är fantastiskt. I Vinslöv fanns biljadgolf, arton banor utanför Perssons Taverna, men biljardgolfen kursade.

Jonas Bergh said...

Käre Windy-Messerschmitt: Du snackar i nattmössan.
Minigolfbanan du pratar om ligger några hundra meter norrut, ganska nära Sibbarps kallbadhus. Caféet blev mer åt restauranghållet i somras men brann ner förra helgen.
Minigolfbanan jag pratar om är campingens egen. Campingen heter inte Sibbarps längre, jag minns inte vad den heter.

Tottas bluesband var aldrig riktigt min kopp te.
Holger Danskes trappor har jag dock snubblat nerför några gånger.

Perssons taverna, det låter nåt. I mina krog/bardrömmar är det alltid en Taverna jag startar. Taverna Bergh, med minigolf, möjligen, eller en korthålsbana riktig golf.
Ärtsoppa på torsdagarna.
Gulasch på lördagarna.

Anonymous said...

Den heter nog Våga Vägra Romer Camping. Eller nåt sånt, minns inte exakt.

På Pettersons Taverna och Romicamping skulle det serveras Gulasch varje dag.

Windy said...

Jaha, där fick jag för att försökte vara vänlig och hjälpa till. Otäcka otack, o ve.

32 rader, med Joker?

Jonas Bergh said...

Windy: Det var snällt av dej, men man måste alltid dubbelchecka innan publicering.

32 och Jokker.
Akropolis?
Kolonistugan?
Annan krog?
När?

Jag vet inte om jag stannar till Snibb går igång.
Kan vi ta detta per mail eller telefon?

Släpper du bara in romer på campingen, Daniel? Eller kan man smita in på en gulasch nån måndag?
Och inte Spendrups lättöl.

Daniel said...

Jag släpper bara in romer, tyvärr, men allemansrätten kommer förhoppningsvis finnas kvar, så du kan ju tälta utanför taggtrådsstaketet som kommer omge campingen. Lättöl får man ju dricka var man vill, om man vill. Jag kan komma ut, med min hängbuk och servera tunnor med rykande het gulasch och berätta skrönor om långfingrade minoritetsgrupper, om du vill.

Anonymous said...

Tyckte du det var kul att göra ärtsoppa så måste du skaffa Leif Mannerströms "Husmanskonst"!
Jo, jag vet att det går 13 kokböcker på dussinet och att de flesta aldrig blir annat än blädderex och hyllvärmare, men den här... enkla, lagbara och goda maträtter på i stort sett varje sida.

Jonas Bergh said...

Tack för tipset.

Jonas Bergh said...

Det var just i mina cykeltrakter som en kvinna knivhöggs sent söndagskväll, jag hade cyklat där två timmar tidigare och tyckt att det var lite läskigt.
Först brand, sen knivhugg. Verkligheten har kommit till Limhamn.
Vart ska vi nu flytta?

Anonymous said...

Katmandu?

Anonymous said...

Det verkar läbbigt. Knivmord är aldrig kul.

Man kan aldrig fly.

Förra veckan när jag satt och jobbade kände jag plötsligt röklukt. Stack ut snudan, men det kom inte utifrån, luktade i trappan, där doftade det svagare. Gick ner i källaren. Där brann det. Källeren var helt rökfylld. Någon hade satt eld i källaren. Jag gick upp och hämtade en kastrull med vatten. Släckte elden. Ringde brandkår.

Lebbigt med källarbränder. Tänkte på alla människor som bor i huset. Tänkte på mina negativ först.

Lebbigt.

Men jag fick vara hjälte. Och bör väl få medalj och hurrarop av stadens invånare.

Jonas Bergh said...

Du är verkligen en hjälte Kastrull-Thomas.
Brandångest kan jag ha ibland, särskilt när jag är ensam hemma.
I Vollsjö var det ju mer påtagligt, eftersom det härjade en pyroman i byn.
När det är bus, som ditt kanske var, så är det jävligt, att en rolig lek kan leda till död. Sånt önskar man att kids borde fatta mer, i många lägen. Vuxna med, för den delen.

Katmandu, är det säkert där?

Förresten, det var inget mord, kvinan är hemma igen.

Anonymous said...

Skönt att kvinnan är hemma igen. Skönt att det inte var ett mord. Jag kan tycka knivar kan vara vackra,men de bör inte användas på människor eller djur.