Fuck them all. Bullshitters wherever.

Det är skönt att bli förbannad ibland, när man vet att man har rätt att bli det.
Det är skönt att cykla i motvind ibland, hela jävla vägen ut till den högsta punkten i det platta Skåne. Stå där vid havet i vinden i ilskan och bara skrika ut: Jag skiter i er! Ni kan dra åt helvete!
Och mena det.
Och sen sätta sej ner och andas lugnt och låtsas att man tänder en cigg, och just då passerar ett skepp med bananer, ett skepp som egentligen är alldeles för högt för öresundsbron.
Och just då låtsas jag att jag tänder en cigg till, häller upp en ny grogg med club soda och skålar för Pär Rådström.
Det kommer alltid ett skepp med bananer, tänker jag och skrattar.
Och skriker ut mot blåsten igen: Okej, jag ber om ursäkt, men skärp er, för fan! Stå för vad ni lovar.

Jag lyssnar på Dan Hylanders första platta.
Jag ska bli farsa igen.
Jag är ingen amatör längre.
Jag måste tjäna stålar om jag ska kunna leva mitt liv gott fortfarande.
Jag måste känna att den människan som höll min hand, att hon höll den för att hon ville hålla den. För att hon såg någonting hos mej som hon ville fånga och ha kvar.
Jag pratar inte om min fru.
Jag pratar inte om min dotter.

Jag vill inte sluta säga: Ah, vafan, vi tar en taxi istället.
Jag vill inte sluta säga: Ah, vafan, vi käkar på krogen istället.
Jag vill inte sluta åka utomlands flera gånger om året.

Thomas och jag ska göra en bok. Vi håller på. Han fotar och jag skriver. Det handlar om Landskrona, Skåne, Sverige, världen, rymden. Och den vägg som finns alldeles i slutet av det som aldrig kan ta slut.
Man kan knacka på försiktigt, men ingen dörr, ingen som öppnar.
Vad finns där?
Måste det finnas något.

Jag har aldrig haft tuppkam.
Inte Thomas heller, vad jag minns.
Thomas hund Billy börjar bli gammal nu.
Vi är fria människor och hundar.
Om kommunen lovar och glömmer och inte har tid. Låt dom göra det. Vi klarar oss ändå. För vi gör det vi vill och måste göra.
Det är lögnerna jag vill åt.
Det är lögnarna jag föraktar.
Och dom fega.

Jag är en punkproggare.
Jag är en kulturentreprenör.
Jag vill att folk ska ta del av det jag tillverkar.
Jag vill tjäna så mycket pengar att jag kan leva på det.
Jag vill att man gör saker på allvar. Att man inte sjunker ihop och säger: Det spelar ändå ingen roll. Dom förändrar inget ändå.
DOM finns inte.
Ingenting förändras av sej själv, som jag sjöng i en låt med Hoola Bandoola.
Ta ditt eget ansvar!
Jag är ingen obstinat idiot som tar varje chans att bråka. Men jag fegar inte. Kommer aldrig att göra det.
Jag kräver ärlighet av mej själv. Jag är medveten om mina fel och brister och erkänner dom. Jag kräver samma av andra.
Annars kan dom dra.

Det är nästan imorgon nu och jag låtsas tända en cigg till. Låtsas inte att lättölen är starköl. Jag behöver inte starköl.
Men jag blandar en grogg i den drömmen som innefattar att man kan göra något tillsammans med andra, att det man gör kan vara viktigt för andra.
Och jag pratar inte om miljoner.
Jag pratar om dej.