Going back to it, being en hardworking man i Malmoe, Skane

Nästa vecka vill jag bara skriva andra saker än blogg.
Jullov. Min fru är lärare och Elsa har haft jullov, det tar tid för mej att komma in i jobbet igen.
Och varje morgon har Elsa och jag dragit en lapp från almanackan. Hur många dagar är det kvar?
Ingen nu.
Hon fyller fyra år imorgon. Min lilla flicka.

Man läser ofta i intervjuer om det STÖRSTA ÖGONBLICKET. NÄR MIN SON/DOTER FÖDDES.
Det vet jag inte.
Jag tycker inte att det är så enkelt.

thomasnordbor1.blogspot.com
Det är min kompis. Vi håller på med en bok. Han är fotograf. Han kan vara en envis och dryg jävel. Som jag.

När Elsa var ungefär tre månader grät hon, skrek hon. Jag satt i bar överkropp i den gamla tantens lägenhet (ja) och tog upp min lilla bäbisdotter, höll henne mot mej. Hon tystnade. Hon blev trygg. Hon behövde mej.
Det var första gången det blev tydligt.
Det var ett stort ögonblick.

Det finns många stora ögonblick i mitt liv. Men sällan är det dom förväntade.
Ronnie Petterssons död var stort för mej. Jag var inte så gammal. Det stod på en löpsedel utanför konditoriet mittemot skolan: RONNIE DÖD.
Jag brydde mej inte särskilt om Ronnie. Men det drabbade mej hårt.

Ens liv förändras givetvis när man får barn. Förhoppningsvis kommer man att dö först. Man kan inte släppa dom.
Hon fyller fyra imorgon och jag känner mej inte gammal.
Det var nyss, och alldeles mycket mer än fyra år sen jag först tittade långt in i hennes ögon som var alldeles för stora, som fick in alldeles för mycket i den lilla kroppen, i det lilla huvudet.

Det är en alldeles särskild kärlek. En som jag tror att man aldrig kan lämna.
En kärlek som männen (för det är oftast män) som drar, som sticker i ett moln av gammal cigarettrök också känner, en kärlek och ett becksvart samvete som aldrig lämnar dom.

Det finns traditioner.
Det är lätt att säga att vi lever i ett patriarkaliskt samhälle. Om man bara tänker på hur stålarna fördelas.
Man kan också säga att vi lever i ett matriarkaliskt samhälle. Om vi tänker på vilka händer som mödrar i alla tider har sträckt ut för att lära sina söner att bli goda fäder. Eller har dom? Och vems fel är det? Varför ska vi leta fel?
Fler och fler fäder blir en annans sorts fäder. Fler och fler mödrar blir en annans sorts mödrar. Men det är inte busenkelt. Inget är det.
Och det går inte på en kafferast.

Vi har haft kalas i dagarna två. Elsa har varit Eva och jag har bett om att få vara Brasse men är tvingad till rollen som Magnus. Johanna är Brasse.

"Magnus är snäll han, går mitt emellan."
Barn förstår ironi och subtiliteter bättre än man tror. Min dotter förstår dock inte just denna.

Jag vet. Det är sent. Gå och lägg dej, Magnus! Du svamlar.
Du ska jobba ordentligt den närmsta tiden, två böcker ska bli klara, åtminstone en. Annars skinnflår hårde Thomas dej.
Säkert, Sören.