Klarar jag det? Jag klarar det. (En reseberättelse, du vet, outside och inside).

Barry White sjunger nu på ett gammalt blandband.
Det går åt många blandband när man sitter i ett arbetsrum med två stereomaskiner från åttiotalet, där inga CD-varianter funkar. Där en skivspelare funkar, men jag tröttnar snabbt på plattorna som alla är inköpta innan 1990.
Fast det är inte sant. Vi har gått från 220 kvadratmeter till nittiofem på några år. Från Vollsjö via Landskrona till Limhamn. Det kostar kvadratmeter att bo i dom flotta kvarteren.

Jag kommer helt enkelt inte åt alla skivor, dom finns i gamla skrivbordslådor utan skrivbord, men bokhyllor är i vägen.
Men jag har många blandband, jag har spelat in i flera år, på många värdelösa stereomaskiner. Men bra låtar.

I Aten fanns en bandspelare i det kalla rummet, när jag var där i november.
Dom första dagarna satt jag vid skrivbordet en del, skrev klart en novell som HD ska publicera nån gång. Jag et inte när, men jag har fått betalt.
Från takterassen såg man Akropolis nära, om jag tog på mej brillorna.

I Aten gick jag neråt på trappstegen och svängde till vänster och jag visste vad jag ville. Jag skulle till Tony. Det kan jag snabbt lära er, om ni söker ska ni finna, Tony. Han finns i varje stad, och det är alltid där som käket är bäst.
Aten-Tony hade ett hål i väggen och försökte inte konstra till det, en rak och enkel souvlaki, inga pommes frites, ingen skum dressing. Bara det viktigaste.

I Aten gick jag med freestylen och längtade efter den låten med Björn Afzelius, den om båten dom skulle ta i Pireus, hjälpa Palestinier. Och varje kväll såg han nyheterna från Jerusalem.
Men han traskade runt i Aten, som jag, bort till Omonia där dom stora saluhallarna finns. Jag verkligen älskar saluhallar, det finns ingen mättnad hos mej, när det gäller att titta på döda djur och dom människorna som säljer och skriker.

Min dotter är en cool tjej. Hon har jullov nu, hon sitter mycket sällan still. När hon ska hämta något så hoppar hon och springer.
Men hon kan vara lugn också, som när hon sitter på golvet i mitt rum och lyssnar på min raspiga vinyl med Fem myror ... Brasse, som hon säger. Då ritar hon fina teckningar. Då ritar hon på min matta med sina tuschpennor, när hon ska göra ramar.
Barn behöver ramar.


Min dotter har tjatat länge på Johanna att hon ska äta mer, så att hon blir tjock, så att min dotter ska få bli storasyster.
Jag och Johanna har också försökt, fast på ett annat sätt, ett vuxnare.
Det tog sin tid. Men nu är det så, vad det nu betyder, för allt. Igår hörde vi hjärtslagen, dom lät som ett tåg. Jag tycker om tåg.

Det var lördag i Aten och jag orkade inte vänta på bussen. Tog en taxi mot Glyfada men hoppade av tidigare. Tog en stol från en stängd strandbar, satt i solen och drack lättölsgrogg och solade. Badade några gånger. I Aten. I november. Jag var lycklig.

Det var söndag i Aten och jag tog tunnelbanan till Pireus. Det var bullrigt. Jag gick till hamnen där båtarna gav sej av mot Leonard Cohen och Björn Afzelius, drömmar.
Men jag gick vidare.
Gick och tittade på fritidsbåtarna, yachterna, flådet. Jag älskar att titta på båtar. Jag har gjort det i många fräsiga hamnar under åren i mitt liv, längtat.

Och i Landskrona cyklar jag bland lyftkranarna och skroven av en polenfärja som bara vill bli av med rosten.

Efter fem dagar i ensamhet kom Johanna. Jag blev försenad på tunnelbanan ut till flygplatsen, men hon väntade. Vad skulle hon annars göra?
Det var kallt. Samma dag som Johanna kom blev det kallt. Men det gick över.
Vi tog en taxi för att bada när regnet äntligen slutat falla.


Det var grovkornigt, nästan stenigt. Mina fötter har aldrig hämtat sej efter alla års supande. Det kan vara svårt att gå på vissa stränder. Då är det bara att kasta sej.

Som Thorstein Bergman sjöng. I mitt huvud då. I mitt huvud nu. Om jag nånsin kommer fram till Samarkand. Man ska inte glömma hur nära man varit. Det har vi alla. Det är bra. Då kan man ta skiten.

Vi klättrade uppför Akropolis och jag fotograferade amerikaner som inte blev nöjda, tough shit.
Hundarna och kattorna.
Och det kalla badrummet.
Ooch Akropolis i Landskrona där jag har lärt mej mycket om livet, och kärleken, och det svåra. Och döden.


Jag träffade inte min dotter på tolv dagar när jag var i Aten. Det var inte svårt. Så får man säga. Jag tittade mycket på fotona av henne som jag hade med mej. Vi pratade i telefon alla dagar utom två.
Och jag saknade henne mycket.