Litteraturinformation till folket i Malmö? (bittersweet symphony)
Malmöboken blev recenserad i HD/NST/LP den trettionde december. Ännu har inte Sydsvenskan eller Kvällsposten lyckats mäkta med någon recension. Jag kan förstå Kvällan, kultursidan styrs av Expressen och det finns inte så mycket plats för lokal kultur, man får klämma in när det finns plats.
Men borde det inte ha funnits lite plats nån gång?
Sydsvenskan har jag svårare att förstå. På en månad borde man väl kunnat ordna en recension.
Sydsvenskan har tre av sina anställda med i boken. Sydsvenskan är Malmös absolut mest lästa morgontidning. Malmöboken handlar om Malmö.
Inte nog med att tidningens malmöredaktion ansåg att boken var ointressant, nu tycker även kulturredaktionen det.
Vad är en malmötidnings uppgift? Att vara styvmorsa i behandlingen av anställda som medverkar i böcker? Att inte recensera böcker om Malmö?
Malmöboken är skriven för människorna i Malmö. Det finns ett stort intresse hos människor att läsa om sin hembygd. Då är det bra att dom potentiella läsarna får reda på att boken finns, till exempel genom en recension.
Malmöboken är billig just för att så många som möjligt ska kunna köpa den, läsa den.
ABF-Malmö går antagligen back, men det är det värt, tycker dom.
Det kommer nog en recension (såvida inte någon på sydsvenskan läser detta och blir arg på mej och bojkottar allt som jag har rört vid).
Det kommer väl en sågning där Boel Gerell skriver om den snedvridna kvinnofördelningen, den snedvridna invandrarfördelningen, bristen på samhällsanalys.
Men jag tycker att den borde ha kommit redan, och jag vet att dom har mycket annat att skriva om också.
Men jag tycker det ändå, att boken borde ha blivit recenserad.
Recensionen i HD/NST/LP då?
En ganska typisk antologirecension. Ett gediget jobb. Recensenten verkar tycka att boken är mer bra än dålig, tolkar jag det. Jag tycker att Ann Lingebrandt är en bra recensent, hon tar sitt jobb på allvar.
Att Malmöboken var ett beställningsverk är dock fel. Många verkar tro att redaktörsjobb regnar in på en och ber om att bli torkade. Så är det inte.
Jag har tjatat mej till jobbet och smörat för både den ene och den andre för att få göra boken. Vad jag förstår blev ABF-Malmö nöjda.
Vad jag förstår är det många som gillar att läsa feelgood-minnena också. En blandning har hela tiden varit meningen.
Malmö - en menlös idyll?
boken
Malmöboken
17 nyskrivna berättelser
Redaktör Jonas Bergh
ABF Malmö
Malmö i ett nötskal? När sjutton skribenter i Malmöboken tecknar varsitt porträtt av staden finns självklarheterna med, från Turning Torso till Möllevångstorgets grönsakshandel. Men här är också alkoholisterna vid Värnhem, Sofielunds industriområde, nedklottrade cykeltunnlar, muren Nobelvägen, den mimande Barbadosmannen, Cardigansfans, avvisande arbetsförmedlare, tingsrättens trappor och knarkblå toaletter i Folkets park.
I ABF:s antologi med korta nyskrivna texter har redaktören Jonas Bergh ansträngt sig för att få spridning på åldrar och bakgrunder: inbitna malmöiter samsas med nyblivna och utflyttade, opublicerade författare trängs med garvade journalister och deckarveteraner. Det är fråga om beställningsverk och det märks lite väl ofta, som i den skoluppsatsdoftande formeln "jag ska skriva en text om Malmö". Men sådant går förstås också att vända till sin fördel, vilket Andrzej Tichy´ gjort i en motsträvig dialog där klyschorna utmanas och allt det obeskrivbara beskrivs.
Överhuvudtaget är det de mörkare och solkigare framställningarna som sticker ut: kärleksförklaringarna och barndomsminnena tenderar, även om de mestadels är välskrivna, att få smak av menlös idyll. Jonas Berghs eget bidrag är en luggslitet hårdkokt skildring av den alkoholindränkta vägen till kliniken. Anna Jörgensdotter berättar om att rutinmässigt bli tagen för prostituerad på den dagliga promenaden till sin hjärtevän. Mikael Bergstrand levererar ett tänkvärt reportage om gatuprofeten Johan under bron, Kungsparkens uteliggande Pavarotti. Jan Sigurd kåserar kvickt kring en amerikansk regissör som ägnar sin enda dag i den sydsvenska metropolen åt att åka runt och leta efter en TV-reparatör.
Den välbekanta känslan av att ha fastnat i Malmö utan att man riktigt vet hur det gått till sammanfattas lakoniskt av Per Engström: "Malmö är ens öde, förstod jag. Bara att bita ihop och gå vidare."
Recenserad 2006-12-30 av Ann Lingebrandt
4 comments:
Givetvis tycker jag om alla bidrag i Malmöboken, annars hade jag inte tagit med dom.
Givetvis finns det bidrag som jag tycker mer om än andra.
Givetvis tänker jag inte berätta vilka mina favoriter är.
Givetvis är görandet av Malmöboken bara ett jobb, ett sätt att tjäna pengar.
Givetvis är det ett mycket trevligt jobb, som jag börjar lära mej att bli hygglig på.
Givetvis finns det mycket jag kan förbättra, överallt.
Givetvis bör sydis recensera. Givetvis gör de i bästa fall det. Givevis låter de bli i sämsta fall. Givetvis är de snåla. Givetvis är de största tidningen i Skåne.
Känns som ett återkommande problem för Sydsvenskan i att vilja vara någonting annat än den lokaltidning som den de facto är.
Kolla exempelvis på behandligen av lokal tidskrifter och förlag. Hur många av exempelvis Alastor Press böcker har fått en riktigt recension i SdS? Hur ofta stod det saker om Serum? Fabrik har inte direkt varit flitigt omskrivna. Niklas Söderbergs senaste bok på Pequod Press som kom ut i våras har inte omskrivits.
Däremot är det gott om texter om nypublicerade amerikanska romaner och svenska förlags oförmåga att plocka upp dessa för översättning och utgivning.
Beror det på en rädsla för att stöta sig med staden littertörer? Eller en dito för att känna att man fjäskar för dem? Eller tror man helt enkelt inte på de malmöproduktivas förmåga? Hur som haver så ger SdS:s kultursida sig själv så många björnkramar i sin iver att försöka framstå som något de inte är att det tillslut blir inte bara löjligt utan också aningen skrattretande...
Är du den pb som skriver i blaskan ibland? Han som jag känner?
Anyway. Det är den gamla klassiska lundagrejen. Staffans arv, att man inte fattar att man är en malmötidning, framför allt.
Den snoriga snobbismen är ganska rälig.
Själv är jag rädd nu, jag har blivit recenserad direkt (sen jag kom till storförlag, givetvis), ska jag hamna i skiten nu.
Ida Börjels senaste fick också vänta, som jag minns det.
Och niklas vill dom ha som skribent, men inte recensera honom. Hur rimmar det? Att han är en dålig poet men bra kulturskribent, får man anta.
Kristian Lundberg fick minst två gånger vänta länge på recensioner, men han blev snabbt skurkförklarad av den stolte anglosaxiske kulturchefen kring recensionsdebaclet.
Post a Comment