Rätt ska vara rätt, överallt

Jag har gjort ärtsoppa i dagarna två (om man räknar ärtornas blötläggning). Enligt konsten alla regler (tror jag). Det är första gången i mitt trettiosjuåria liv.
Ge inte upp!
Det är aldrig för sent för dom nyfikna hundarna.

Läser René Vázquez Díaz bok om Artur Lundkvist, Oliktänkaren, heter den. Om den göinske litteratören. Den verkar bra och intressant.
Jag skulle vilja skriva en bok om René. Men jag har bara träffat honom en gång, pratat i telefon några gånger. Dessutom tror jag att han ska göra det själv.
Så jag får väl hitta på, som vanligt.
Man behöver alltid anledningar till att åka till Kuba och Polen.

Mina ramar sprängs då och då. Det gör ont och blir svårt ibland, andra gånger funkar det bättre.
Som gåsen som höll på att flyga in i mej när jag cyklade innan. Inte alls, gåsen hade koll.
Men när det nu är så vackert väder och kallt borde någon se till att stoppa vindarna som gör det nästintill outhärdligt i skuggig motvind.
Och stressad. På väg in till MAS och Kvinnokliniken för att titta på vårt foster.
Den var lik mej, tyckte Johanna.
Och nog tyckte jag att den sparkade som en pojke, men vad vet man, i dagens råa samhälle. Men pojkarna sparkar oftare.

Jag läser Arne Dahls senaste tung i badet på sju dagar. Han är i alla fall bland dom två bästa av nutida svenska deckarförfattare.
Jan Arnald (Arnes riktiga namn, alltså) har även skrivit om Artur Lundkvist.
Det har Lasse Söderberg också.
Jag har inte skrivit om Artur (förrän nu), eller? Jo, en gång på nittiotalet när jag tog varje chans att skriva för Kvällspostens kultursida, när den sidan gladeligen tog emot lokala förmågor, hade plats för dom. Då skrev jag om en tidskrift som Jan Arnald var redaktör för, om just Artur Lundkvist. Sex- sjuhundra efter skatt, det har inte gått upp särskilt mycket sen dess.

Klaustrofobi. En jobbig grej.
Jag kände den i Teresienstadt utanför Prag när jag var den ende som inte kunde gå tunneln till avrättningsplatsen. Jag överlevde utomhus.
Jag kände den när det lilla fostret sparkade, den ville ut, bäbisen. Men vänta lite, grabben, om du nu är det.
Jag vill ha en tjej till, jag vet hur dom fungerar, helt och hållet.
Jag ville ha en grabb när vi väntade Elsa.

Jag läser Bob Dylans memoarer för andra gången. Jag har den inbunden men hittade den i pocket på bibblan. Eftersom dom andra böckerna jag läser är så tunga måste jag ha en bok att färdas med. Jag rör ju på mej ibland.

Jag satt i en stol och Johannas mage var kletig och på teven såg vi fostret, eller embryot, eler whatever. Jag hade inte tänkt tanken att det kunde vara något fel. Och det var det inte heller.
Men varför hade jag inte tänkt tanken?
Jag är optimist.
Jag är inte rädd. Inte för det.
Jag har som medansvarig varit med om både missfall och abort.
Jag är ingen kvinna. Jag kan inte veta allt om hur det är. Jag kan inte känna allt.

Igår cyklade jag åt ett annat håll, bort mot där jag alltid längtar, över, iväg och den där guldgruvan som har grävt hål till regnbågens ena ben.
Batterierna tog slut. Men Sibbarps campings affär var öppen, jag köpte ett fyrpack och bad om en klubba och boll till minigolfen. Han tittade på mej länge innan han skrattade.
Ni kommer att upptäcka det, jag är en rolig jävel.
Men om ni ska skicka böcker som present, skicka pocket då. Det är inte snålt, det är smart.