På allmän begäran
I början av 1996 bodde jag på Upplandsgatan i Malmö. Janne sov över. Väckarklockan ringde inte. Jag missade tåget men fixade en flygbiljett till Stockholm och kom fram i tid.
På den tiden, i slutet av åttio- början nittiotalet, var Den Blinde Argus en tidskrift att tala om. Om man var litteraturintresserad. Om man skrev.
Jag lyckades bli publicerad två gånger alldeles i slutet.
Så när DBA skulle ha sin tack- och adjöföreställning på Mosebacke i Stockholm blev jag inbjuden.
Jag hade varit med i två årgångar av Gedins gruppantologi. Grupp 94 och Grupp 95. Jag hade gjort en del uppläsningar. Jag var en ung tjugosexåring. Jag var bländad av ljuset på scenen på Mosebacke. Cornelis scen, och alla dom andra.
Jag minns Bob Hansson som hade med sej en bergssprängare. Och Ulf Lundells dåvarande flickvän Isabella Nerman som visade att hon var nervös. Jag minns Ola Thorbiörnsson som läste något roligt om att vilja lära sej spela tennis.
Och jag minns Helena Looft som jag läst några Bakhållsböcker av.
Och jag minns att jag hade en svart skjorta och ett par gula manchesterbrallor som jag använde häromsistens när jag målade Elsas lekstuga.
Jag minns när vi satt på Kvarnen efteråt och jag berättade för Arne Johnsson att han var svensk poesis motsvarighet till Björn Ranelid. Arne drack whisky och var artig.
Jag tänker på detta ibland, när jag känner mej så obekväm i att vara en författare som dom flesta inte känner till. Men som några känner till.
Jag tänker på att, herregud, så många saker jag ändå har gjort som har med litteratur att göra, så många fina människor jag träffat. Så många år som gått.
Jag skulle skriva om Bob Dylan i England i mitten av sextiotalet. Om James Joyce. Om respekt. Om Leif GW.
Jag skulle skriva om ickediskussionen. Om Linda Skugge.
Om Bob Dylan Och Robbie Robertson och dom andra som åkte runt i England och blev utbuade varje kväll. För vår skull. För alla vi som vill att kvalitet ska finnas och utvecklas.
James Joyce som var språklärare.
Och i en död tall ropar Linda och kompani efter fler gubbsjuka gubbar, och, skriker dom. Försäljningssiffror är kvalitet.
På det viset kommer jordklotet att ruttna snabbare än fort.
7 comments:
Man bör komma ihåg att jag var där då. Man bör komma ihåg att jag var där, detta historiska ögonblick. Något yngre en nu. Obetydligt yngre än nu. Men det är länge sedan, känns det som. Flera år, känns det som. Är det som. Jag var där och lyssnade på Jonas Bergh och du kliade dig i huvudet då, precis som du gör nu. Men det är ändå helt annat.
Jo, Den Blinde Argus var en bra tidskrift, vill jag minnas.
Jag skickade också texter dit, 1990, men kom inte med.
Vad jag vet finns ingen liknande tidskrift idag.
Eller gör det?
Undrar om Isabella Nerman fortfarande är nervös. I gymnasiet var hon en av de coola.
L.T.:Det kommer jag vagt ihåg nu, att du var där. Men jag försöker låta bli att klia mej i håret när jag läser, tror jag.
tommy enström: Tidskriften Serum fanns fram till för ungefär ett år sen, dom hade DBA som förebild, har jag för mej.
Men Den Blinde Argus finns på nätet: vakna.blogspot.com. Men det är inte samma sak, men ofta intressant.
elon: Jag vet inte mycket om Isabella Nerman. Jag tror inte att hon var nervös alltid, men hon var det när hon skulle läsa poesi den gången.
Jag tror att det finns många coola som är nervösa rent allmänt, men det är en annan sak.
Det är en sak att försöka. En annan sak att lyckas. Jag tycker du gör båda. Men det händer att du fortfarande kliar dig i håret, eller huvudet. Men det spelar ingen roll. Faktiskt ingen.
Du har säkert rätt. Jag kliar mej ofta i håret. Vad jag försöker som uppläsare är att plocka bort störande element. Lita på texten och rösten. Know what I mean?
Jag vet precis vad du menar. Det är också det jag önskar att det kunde bli. Ibland önskar jag bort min uppenbarelse, den känns så förknippad med mig själv, på nåt vis. Det är en belastning ibland. Och jag tycker inte du kör med trick. Du kör med rösten och texten.
Post a Comment