Thursday, August 23, 2007

Going down that road again

När man promenerar i tidigt nittonhundratal, fast nu. Det är något särskilt. Och jag känner inga snålskurna blickar. Känner bara lugn och harmoni. Och det är nog ett särskilt ljus.
Jag pratar om Bornholm.
Jag skulle aldrig vilja bo där.
Jag skulle vilja bo där.
Ja, som livet alltså.

Jag gör en sista vända med min roman. Det är skönt att stryka. Det är skönt att lägga till det som fattades. Till helgen är det klart. En sista korrläsning bara.
Och börja redan nu boka in en måndag eller tisdag i slutet av oktober. Då blir det släppshow på Victoria. Jag återkommer om det, men Andrzej Tichy och L.T. Fisk är klara.

Det är maskar i dasset i kolonin. Och sniglar i trädgården. Men det är där vi varit längst.
Alltså, vi ska flytta igen.
Två år och några månader blev det denna gången. Rekord. Kolonin har vi haft i mer än tre år.
Och vi ska bara flytta ungefär en kilometer, eller möjligen två.
Johannas brorsa har redan börjat bygga på den vinterbonade friggeboden som ska bli min arbetsplats. Och det finns en pergola, och bubbelbad. Och vi ska sova i källaren, annars hade vi inte haft råd.

Jag lyssnar på Bright side of the road. Läser Frank McCourt i badet. För andra gången Ängeln på sjunde trappsteget. En mycket irländsk bok.
Och fram mot kvällen plockar vi fram njurarna och fårtungorna som vi steker i pajdeg. Och det känns inte alls längesen jag och Rickard kom nerför trappan i det nordirländska hemmet. Klockan var tolv och dom andra syskonen i familjen hade också varit uppe till fyra eller fem. Men korvar och stek och tungt rödvin och vi var inte så gamla. Men vi var gäster. Prisa Herren.
Efteråt blev det en runda på deras egen golfbana. Jag har säkert berättat om det tidigare. Men det var andra dagar.

Det finns en stor skam i uppträdandet från människor som tittar på mej, eller dej, eller DOM. Som vore vi kor. Men kor äter man. Kor spottar man inte på.

Det finns ett stort intresse för träd ute i stugorna, det fick jag märka när vi spatserade runt i Slotts- och Kungsparken i Malmö häromdagen. Jag, Jan Sigurd och Jenny Berthelius läste litteratur också. Men annars var det mest fascinerande tvåfliksblad och dylikt.
Och, givetvis, en kommentar: "Atlasceder, typisk invandrare, inget att ha."
Det är sånt vi accepterar i den fulaste delen av Sverige som finns i hela landet. Det är sånt vi hurrar för, fler och fler.
Gå hem och lägg er i reservaten!

4 comments:

Monica D said...

Hallå!
Var ko-repliken till mig vill jag å det bestämdaste hävda att jag ej syftade till att någon skulle känna sig sedd på som vore de kor.
(Själv hade jag i o f s inte tagit särskilt illa upp - tycker att de är fullbordade buddhister). Utan syftade på kors fundamentala rätt till sol, vind och fjärilar runt öronen...:-).
Åtminstone, innan någon sätter gaffeln i dem.
/Monica

Daniel P said...

Låter som allting är bra. Tur du har en händig svåger, och en ny bok på väg. Vi ses säkert i oktober!

Jonas said...

Monica. Nej, ko-repliken var inte till dej. Kon är i detta fallrt utbytbar mot till exempel, träd. Eller flugor, eller fiskar, eller äpplen.
Fast det är sämre alternativ. Det handlar om vissa människors sätt att se på andra, som vore det inte unika varelser utan bara en korkad (ofta) massa.

Daniel. Kul att höra från dej. Hoppas att du också har det bra. Hoppas att vi ses i oktober. Eller innan kanske.

Monica D said...

Åh, det var skönt att höra :-)
och då håller jag med dig, lycka till med boken nu.
/Monica