Are you ready to be heartbroken

Jag läser om Irland. Till exempel.
Jag har varit där. Fast inte på 30-talet.
Europas fattigaste land.
Europas fuktigaste land.
En stark kyrka.
En ekonomisk stark ockupationsmakt, direkt eller indirekt.
Fattigdom, fukt, krig.
Fattigdom, torka, krig.
Imperialism.
Barn som dör.
Vuxna som dör.
För tidigt.

Min äldsta dotter blev sjösjuk på färjan från Simrishamn till Allinge på Bornholm. Först var hon så glad att det gungade. Sen fick hon ont i magen utan att vara bajsnödig. Sen spydde hon och var rädd, och så liten liten storasyster. Man är maktlös då. Man förstår då, om man vill: dom riktigt maktlösas situation.

Och nu kommer dom från Irak och andra länder.
Då kom dom från Irland, och Sverige.
Då fick dom möjligheter att skapa sej något.

Och skäms!
Nej, tyst! Skäms!
Och tänk kanske efter någon gång. Läs en bok. Sätt dej in i någon annans situation, så gott det nu går. Och bespara mej "vi som byggde landet"-snacket.

Från Irland kommer styrkan, humorn, musiken. Självdistansen och viljan att leva, men insikten att man är en av många flugor runt bajskorven.
Från Irak kommer samma saker, det är bara att lyssna lite mer noga i vinden.

Denna känsla/rädsla att behöva följa något av mina barn till graven lämnar mej inte.
Jag tror att det handlar om: Jag är inte värd lyckan. Jag söker sorgen. Jag förbereder mej. Skuld och straff förföljer mej. Allt jag flytt från på olika sätt förföljer mej.

Och man sitter med karg havsutsikt på Bornholm. Äter lax och räkor. Man går ner till stenarna med sin dotter, stoppar brevet i flaskan och slänger ut det i frånlandsvinden. Och trutarna försöker, men vi skrattar båda två. Vi vet att flaskposten kommer fram och räddar oss.