Invaggad i trygghet förstår du inte hur bra du har det

Det känns som ett helvete ibland, mina damer och herrar, att fixa allt som jag vill fixa. Bada, vara god, hålla fanan högt.
Och sen boken som ska ut i oktober.
Och trädprojektet.
Och texten jag ska skriva klart till författarnas branschtidning.
Och, ja, bada.

Och ändå är det semester. Jag har alltid och aldrig semester.

Och ändå klagar jag inte. Jag är inte stressad. Jag är lugn. Det löser sej. Jag börjar bli den människa jag behövde vara fullpropad med alkohol för att kunna vara innan. Cool och arbetsam samtidigt.

En helt annan lögn är den om hur det egentligen gick till. Han rökte en cigarr, han ljög. Hon sa att det var sant tills nästa avslöjande dök upp. Att sätta stopp just där lögnen börjar.

Och, ja, jag saknar lilla Anna. Och Johanna så klart. Men kanske saknar jag Elsa mest, för hon är så stor att jag kan prata med henne. Jag är trea på Anna. Först kommer Johanna och sen Elsa, och sen jag som får komma till och hålla och trösta lite då och då, stjäla tid. Titta på hennes roliga grimaser.
Men Elsa och jag har gjort många saker den här sommaren. Och på torsdag ska vi till kolonistugan, gå på BoIS tillsammans. Senast var när vi spöade Örgryte i Allsvenskan 2003, tror jag. Då var hon nästan nyfödd.

En helt annan lögn är den om dom svåra tiderna. Om insändarna i tidningarna. Det gör så ont i oss. Blås utåt. Blås hårt utåt, säger jag, så försvinner det. Och ni kan börja tänka på väsentligheter.

Jag tillåter mej att bli personlig ibland. Det är min rättighet på min egen blogg.

Tre kronor av varje sålt exemplar av Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in kommer att gå till försäljare av hemlösas tidning i Skåne, Aluma. Det är inte mycket. Men det är något.

Jag såg en halvtimme av Allsång på Skansen. Var det roligt, Robert Gustavsson, att showa med en liten grabb som sjöng falskt. Varför gjorde du det? Jag förstår inte.

Jag har suttit och läst och ändrat på en bänk vid Barnviken i Sibbarp idag. Gömt mej för solen ibland. Jag är alltid brun. De finns knep för det.

P.G. Wodehouse. För den som är lagd ditåt.
Lars Molin, Trädkusten eller någon annan bok för den som vill förstå varför jag blev glad när Tony Samuelsson ringde igår. Han hade läst nästsista versionen av min kommande roman. Han sa flera kloka saker. Vad skönt.
Så går det till att skriva. Man måste bestämma när det är klart, men innan dess måste man lyssna på andra människor som man respekterar. Det har jag gjort nu.

När dom tre flickorna kommer hem i morgon kommer jag att vara glad och ha lunchen klar. Sen ska jag inte bli irriterad i onödan.