Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in - tretton

Det börjar alltid så, för alla författare.
Man sitter i en vinterbonad kolonistuga med englasfönster och kyla som kommer upp från under golvet. Vinterkaninerna har fått vinterungar och man börjar bli färdig. Och man tänker: Men sen då.
Så medan jag gjorde klart boken om Sonny och Karola började jag skissa och tänka på nästa bok.


Mycket bilder nu. Och den här är dessutom från över ett år sen. Det har antagligen att göra med mustaschen som jag försöker odla igen. Den som jag har aldrig har tålamod att låta växa. Jag vill bli som min pappa. Men jag rakar mej alltid len som en barnrumpa. Jag vill vara ett barn. Det, mina damar och herrar, är psykologi i natten bakåt i tiden.
I alla fall, Elsa och jag på Kärleksstigen. Johanna tog bilden, så hon var också med.
Om man tittar noga kan man se att Elsa har satt stövlarna fel, vänster höger höger vänster. Det är så vi försöker jobba i vår familj. Mot fotspåren.

Man vill berätta så mycket. Och risken finns alltid att man får för lite sagt på för många sidor.
Man måste fortsätta. Ha tillit till processen som jag en gång lärde av Kristian Lundberg.

Jag lärde en gång möjligen av Bo Svensson när han möjligen citerade PC Jersild att det var bra att ha många hönor i korgen.

Av alla som vet något om skrivande och vågar säga det har jag lärt mej att stryka. Inte tillräckligt än, men kanske bättre än några andra, i alla fall.

"Är det tacken, bla bla bla, när dom fått komma till vårt land, bla bla bla ... våra skattepengar." Und so weiter, som vi säger med högerarmen diskret uppsträckt i en sopsäck. "Dom borde skämmas", säger dom, olika sverigedemokrater på sin egna inbördes onanisidor. Om Advance Patrol, alltså.

Jag är också sverigedemokrat?
Jag saknar tider från förr.
Jag saknar utvalda minnen från dagar när blod och piss sprutade i sängar och soffor. När det snabbast sättet att ta sej ner för en trappa var att ramla.
Jag saknar färjor till Köpenhamn.
Jag saknar grekiska fönster utifrån.

Jag skrev en helt annan bok än vad skisserna ville i den där kolonistugan som var helt annorlunda då.
Jag saknar kolonistugan och dagarna som var då.
Det var så mycket bättre förr.
Det var den tiden som gjorde att vi nästan skildes.
Jag är alltså inte sverigedemokrat.

Jag skulle berätta om den folkvalda sverigedemokraten som inte vågade ställa upp i radiointervju ensam, utan chefsstöd och övervakning. Demokraterna.
Men jag har en nappflaska och en unge som skriker. Kärnfamilj.
Jag är bevisligen sverigedemokrat.