Tuesday, October 02, 2007

Förlorade dagar – tolv

Jag började skriva dagbok på allvar i slutet av åttiotalet. Ofta i svarta vaxduksböcker. Jag skrev om en hiss upp till Gondolen i Stockholm sommaren 1990. Jag skrev om min tid i fängelse. Jag skrev om lusten att leva, om drömmarna. Jag skrev om svarta dagar.

Jag skrev en kommentar i Landskrona Postens nätbilaga igårkväll. Jag var kanske fräck eller tarvlig. Men jag är så trött på dåliga nyheter.
En man på ett företag i LA hade fått olja i ögonen. Jaha.
Jag skrev om när min fru överraskade mej med en kyss och ett Jag älskar dej.
Det kunde väl vara en nyhet. Den olycklige författaren i en kolonistuga blir lycklig igen för att kärleken finns.
Kanske inte. Den nyheten skulle ju vara meningslöst positiv.
Nä, olja i ögonen ska det vara. Meningslöst negativt.

I början av 2006 var det kris i bygget som var mitt liv och förhållande. Det var så mycket ledsenhet, ilska och sorg. Jag orkade inte skriva så mycket i dagboken. Det tog bara fram krafter i mej som terapeuten tyckte att jag skulle sortera bort hellre än att förstärka.
Avstå. Tyckte terapeuten. Och hon hade rätt.

En mås åt en kapsyl, trodde att det var bröd eller fisk. Måsen flög iväg med återkommande konvulsioner, lapade saltvatten, mådde illa. Kvävdes antagligen långsamt, svävande bort från dom andra som en elefant på väg till en kyrkogård.
Se där, Landskrona Posten, en negativ toppnyhet om skitlandskrona.

Jag var i Köpenhamn igår och letade efter min dagbok som går bak till förra sommaren. Saker som har hänt. Saker som jag känt. Idéer som jag tänt. Inget är borta eller förlorat. Jag kan bara inte gå tillbaka till skriften. Men bak i minnet som ändå förvanskar allting, en timme en minut, allting blir olika. Men dagboken är borta.

Dom stora bokhandlarna i Köpenhamn har separata antikvariat på Fiolsträde. Där bor Dan Turells bebopböcker. Och flera Anais Nin och Henry Miller. För dyrt för mej. Jag köpte en barnbok till Elsa istället, fylld av skumfiduser. Det är viktigt att barnen lär sej danska i Limhamn, annars kommer dom aldrig in i det skattefria samhället.

Jag läser Hotchners personliga Hemingwaybiografi, ströläser. Han kommer ihåg på sitt sätt. Det är tjugo är sen jag läste den för första gången. Jag minns den alldeles annorlunda.
Jag stoppar mina minnen i en plastpåse som jag knyter och skakar och öppnar om en timme eller tio år.
Det är alltid goda nyheter.

Kiss me kiss me kiss me med Cure. Den köpte jag för en sommarjobbslön 1987, blev nog besviken. Jag lyssnade mycket på den i mitten av nittiotalet på min attacheskivspelare. Och nu låter den annorlunda igen.
Som Darkness on the edge of town.

BoIS vann med 4-2 mot Örgryte på bortaplan. Jag minns många fina matcher mot Örgryte, senast i regnet tidigare i år. Kämpaglöden och frenesin. Den skulle jag vilja se mer av på alla olika instanser i vårt samhälle.

Jag hade tänkt berätta om min relation till Helmuth, och något om södra Spanien vid Atlanten, och människor som stannar fast dom har fördel av högerregeln. Men just nu finns det bara gammal kolja i mina ögon, jag borde skaffa skyddsglasögon.

7 comments:

Anna P said...

Jonas,
du är ju en källa till ständig visdom. Efter att ha läst Honungsvargar av Sun Axelsson har min Pär Rådström-vurm fått nytt bränsle. Och nu bara tänker jag, vad dog han av, så ung? Det var ju inget akut, typ att han söp ihjäl sig eller tuggade barbiturater, utan han verkar ju ha varit sjuk. Men ingenstans står det att läsa. Vet du? Snälla, say it is so. Det verkar så konstigt. Jag får inte ihop det.

Jonas said...

Slas bok Om vänskap funnes handlar om Pärs och Slas vänskap, Niklas Rådström är också med på ett hörn. Det är en förträfflig bok. Honungsvargar minns jag också som bra.
I Om vänskap funnes firar Pärs alter ego sin sista jul, svårt tärd av sjukdom. Vad det var för sjukdom vet jag inte, det är därför jag tassar runt gröten på det här viset. Men jag vet att han drack mycket, rökte mycket och flängde runt och stressade. Spårvagn till vintergatan (heter den så) är Niklas Rådströms bok om sin far.
Over and out.

Ursula said...

meningslös och positiv kan väl läggas i olika påsar... med färgkodade rosetter kan de sedan sorteras och gömmas/glömmas till både då & sen.. redan kikki d undrade varför kärleken var röd och hon åt bara smör och bröd
i skitlandskrona finns oxå sagolika vackerheter ..en vetskap att förstärka ..avstå icke!


ursula

Skitjonas said...

Skitlandskrona var skrivet i en sarkastisk/ironisk ton. Vissa väljer mest fokusera på det dåliga. Jag tror att det har framgått att jag inte tillhör dessa vissa.
Just det, jag tillhör dom visa.

Tommy Enström said...

Jo, Spårvagn till Vintergatan heter den (1996).

Jag tycker Nils Granbergs bok om Hemingway (1991) är bra.

Du som brukar nämna Pentti Saarikoski i din blogg har kanske läst Dagarna i Kerlin (ellerströms 1997)? En dagbok. Med teckningar.

jonas said...

Ja, den har jag läst. Annars är ja ganska dålig på Pentti. Man jag bodde hos en finne på Hisingen några dagar under Bokmässan 1998, vi badade bastu och bytte böcker. Han fick Västgötalagret av Slas och jag fick Mia Berners bok om Pentti. Det är något med det finska.
Nils Granbergs bok har jag aldrig hört talas om, ska kika efter den. Jag är en biografikille.

Tommy Enström said...

Nils Granbergs bok om Hemingway gavs ut av Natur och Kultur 1991, i deras serie med författarmonografier.
Den hittar du nog.