Lycklig lycklig lycklig

Jag köpte för första gången Läkerol Original idag. Ett tvåpack. Den enda jag minns är min farfar. Han var ett av många syskon. Han blev byråchef till slut. Jag vet inte om han var en bra far. Jag vet inte om han var en bra farfar. Jag lärde aldrig känna honom. Men jag tyckte om honom.
Jag minns att det fanns en lättnad i luften vid hans begravning.
Och farmor. Vi har fortfarande hennes mikrovågsugn. Farmor Rut. Hur var hennes liv bland sås och potatis och stunder av för mycket sprit i hennes mans kropp. Jag vet inte.

Kristian Luuk blev förvånad när Bodil Malmsten sa att hon inte var lycklig.
Vem är lycklig?
Inte jag.
Det betyder inte att jag är olycklig.
Den där lilla stunden av närhet, som Bengt Ohlsson skrev. Den där lilla stunden av lycka. Den där lilla stunden av trygghet. Den där blicken från ett öga du bryr dej om. Det finns överallt.

Den bästa skivan i år är nog Conny Nimmersjös Skörheten och oljudet, det fjöntiga namnet till trots.
Babyshambles Shotters nation är också mycket bra.
Ulf Sturesson, Eldkvarn, Kajsa Grytt (fast den kom förra året), Moneybrother, Bossen och Florence Valentin är andra som har gjort bra skivor.
Jag gillar I don´t wanna go to rehab, eller vad den heter, med Amy Winehouse.

Peter Le Marc måste ha gjort sin sämsta singel någonsin (vilket inte säger lite) med den där Galenskaparna-pastischen. Sen får han vara hur sextiotalssmart han vill.

Jag träffade en gammal kompis på stationen. Hans mamma hade dött. Sextiotre år. Cancer i ett halvår och hejdå. Är det så, Gud, att du straffar oss för vårt ickeansvar mot flertalet av jordens befolkning som har en medelålder på cirka femtio. Är det det du gör med cancern?
Är det rättvist?
Jag vet inte. Men någonstans borde någom hitta en gigantisk spade, och börja gräva.