Vadå?

Landskronaskildrare. Landskronaförfattare. Malmöförfattare.
Inte vet jag.
Det där med att älska en stad. Eller som i HD/NST/LP i fredags, Jonas Bergh skriver om sitt älskade Borstahusen.

Elsa och jag har varit ensamma under helgen. Såg på teater i lördags. Det finns många korkade föräldrar som tror att deras barn är lika korkade. Låt barnen få se själva och ta in det dom vill ta in. Man behöver inte förklara en pågående barnteaterföreställning. Däremot kan man diskutera/prata om den efteråt.
Och korkade föräldrar som inte säger till sina barn när dom uppför sej illa, omedvetet. Skärp er, vuxna!

Låt barnen komma till mej. Det finns en poäng i det. Du ska bara finnas där. Det är det dom behöver veta, att du finns där. Dom kallar om dom behöver dej.

Vi lyssnade på Teskedsgumman på radion, adventskalender. Tittade på råttor vid Möllevången. Sen fick Elsa jobba på Ölcaféet, tjänade tjugosex spänn.

Jag älskar kanske Landskrona, Sesimbra, Puerto de la Cruz, Puerto de la Santa Maria, Lissabon, Sevilla, Borstahusen, Malmö, Göteborg, Limhamn. Jag är mycket förtjust i Kivik och Simrishamn. Men nästan alltid faller det på det vanliga, ja, människorna.

SD-paret i Landskrona hade en insändare i tidningen häromdagen. Dom hade filat på den från originalet som fanns på deras blogg. Dom tror verkligen att dom är smarta, att dom säger något. Där fick ni, liksom.
Problemet med SD är att dom aldrig kommer med något eget, något nytt, förutom när dom ibland halkar utanför fasaden och råkar säga något rasistiskt eller bara allmänt korkat, när dom slinker med heilhanden. Som nydemokraten Bouvin när han pratade om negerbarn som åts upp av lejon.
Ni är på den nivån, SD, vad ni än inbillar er själva till att tro.
Och Torkild halkar runt på sina egna bananskal.

Nä, jag älskar inte särskilt många landskronabor. Men igår på Baggens, efter autografskrivandet, kom Staffan fram och halvkramade mej och frågade om jag blivit mångmiljonär än. Rakt, roligt, trevligt, och glimten i ögat och whatever. Jag kände mej hemma. Som en promenad eller bänk vid Öresund. Som Peter och Lena på Bok o Papper.

Du har dej själv, din fru, dina barn och din familj. Du har dina vänner. Du har dom som du bara halvkänner, som ändå kramar dej när ni träffas. Ni kanske är präglade av samma stad, av samma upplevelser. Ni kanske bara råkar vara människor som kan glädjas åt andras framgång, som kan sörja andras smärta.
Du har dina böcker och din musik. Du har din lyxcykel som börjar bli sliten. Du har regnet och blåsten och hostan och huvudvärken.
Och hoppet. Och tron på något större och vackrare ovanför leran.