Nere och uppe i Skåne och wärlden

Så många gånger jag passerat. Alla platser där gator korsas och vinden flyger vilt och fritt.
Dom här dagarna. Degig av en kärv förkylning. Ont i huvudet.
Och jag vill ju upp i sadeln, men blir trött fort i blåsten och den dåliga sjukdomsaptiten.

Det är nu jag plockar fram Claes Hylinger, dom tummade pocketversionerna. När jag drömmer mej bort. Och fast det är alldeles för dyrt sätter jag mej på Nyhavn 17 när jag ändå tagit mej till Köpenhamn. Sitter där med mina egna första manusutskrifter till nästa bok. Funderar, stryker, lägger till, känner hur lång vägen fortfarande är.
Det är nu jag lyssnar på Pogues och Waterboys, tänker på Bob Hund där nånstans bland nationerna i Lund tidigt på nittiotalet. Minns Thomas Öbergs roligt allvarliga sommarprat som jag har på ett band nånstans.

Det är vid datorn som jag hittar Conny Nimmersjö, hör några låtar och bestämmer mej för att köpa hans platta.
Det är vid datorn jag tänker på allt jag inte hinner göra, att det hinner jag visst, ha inte så förbannat bråttom bara, grabben.

Så många gånger jag passerat. Och tänkt, det där borde vara platsen för mej. Så en dag går jag in på Wärldshuset vid hörnet John Ericssons väg/Bellevuevägen. Ser i en värsta version pizzeriakrogen. Men det är ett underbart ställe. En barsk kvinna bakom baren, som i Danmark.
Och jag läser Claes Hylinger och tänker att det tar nog lite tid innan min nästa roman är klar för utgivning. Jag kanske ska göra den där klippboken som jag tänkt på så många gånger. Inte lika lätt. Inte samma finess. En helt annan.

Min yngsta dotter tittar på färgglada klossar av tyg, välter ner dom på golvet. Sen somnar hon. Jag plockar upp klossarna och placerar dom i ett nästan osynligt sammanhang. Det är antagligen så det ska gå till.