När dansdagarna är över, eller ...

Brunt ljus inne på Bullen. Många danskar. Jag sitter i baren närmast köket och den hemliga halvtoaletten. Lutar mej mot bardisken och tittar på dom andra, suddigt utan glasögon som vanligt. Jag väntar på Johanna med barnvagnen.

Johnny Cash blev nästan mördad i sitt hus på Jamaica. Sen blev han mördad av saknaden efter sin döda fru istället. Precis som Thore Skogman. Där slutar väl likheterna till stor del.
Jag tänker på det ibland. Att bli ensam. Inte på min egen ensamhet, den hanterar jag nog.

Är det ändå inte Håkan Sandell som sitter därborta. Den europeiske globetrottpoeten.
Jag vet inte. Men vem är nu det som sitter mitt emot honom. Är det inte han ... han som var överallt i malmönatten förr. Bor inte han på Jamaica. Där är hans son, mulatt.

Om man blir ensam. Klarar man sej då. Om man är gammal. Om man växt ihop med någon. Är det inte viktigt med självständighet. Är det inte viktigt med trofasthet.
Jag känner mej ofta som en börda för dom som står mej nära. Jag kan aldrig tro att någon skulle tyna bort om jag försvann, av sorg.

Johanna kommer, jag frågar och hon svarar, att ja, det är nog Håkan Sandell, hon lämnar Anna i vagninsatsen, sovande på golvet. Håkan kommer fram och hälsar.
"För femton eller tjugo år sen", säger han, "jag har inte varit här på länge. Men då satt alltid Jan Guillou där du sitter nu, spanade på kvinnorna."
"Trodde du att jag var Jan Guillou?"
"Jag trodde att det kanske skett en surrealistisk metamorfos. Robert kommer just från Jamaica, han är kulturchockad", berättar Håkan och nu minns jag.

Ett hus, en bar på Jamaica har slagits sönder, inventarierna har plundrarna tagit hand om. En man, hans fru, tre barn står nästan alldeles tomhänta. Om jag förstått allt rätt har pappan och ena barnet flyttat in i Dan Hylanders lillebrors pojkrum. Dom letar efter något eget. Längtar efter fru, syskon, längtar efter mamma.
"Han har många vänner", säger Lasse på Bullen, "vi får hjälpas åt."
Min dotter sover på golvet vid baren. Det är en sån eftermiddag, det finns kyla, men en värme som tränger djupare in ändå.
"Jag har ju också en flicka", säger Håkan Sandell, "alla poeter får flickor."
Thore hade också en dotter, tänker jag och beställer nästan en Pommac.