Wednesday, December 19, 2007

Solidaritet i snålhetens tid?

Jag har tagit åttio femtiolappar och lagt i åttio kuvert. Kuverten ska jag lämna till försäljarna av Aluma, hemlösas tidning i Skåne.

Jag är lyckligt lottad.

Jag gav ut en roman i höstas, Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in (Gondolin). En roman om att leva sitt liv efter en egen metod. En bok om att fungera i samhället och i relationer. En bok om alkoholmissbruk och förståelse. En bok om nykterhet.

Jag är inte rik. Men jag har mer än jag behöver ekonomiskt. Och hus och fru och två barn. Varma kläder och finansierade och planerade resor till andra länder. Jag har tagit åttio femtiolappar. Jag tjänar mindre än tvåhundratusen om året. Hur mycket tjänar du? Vad kan du avvara till de som har det sämre när minusgraderna kryper in under skinnet i juletid?

När jag levde ett annat liv fick jag nästan alltid hjälp från olika håll. Såväl institutioner som familj och andra privatpersoner. Jag har alltid haft skyddsnät att landa i. Alla har inte det. Vi borde tänka på det i en tid när solidaritet tycks vara mossigt, ohippt och naivt.

När min roman kom ut i november lovade jag att tre kronor för varje sålt exemplar skulle gå till försäljarna av Aluma. Boken har sålts i ungefär femhundra exemplar nu.

Jag är inte Messias. Jag vill inte ha några klappar på axeln. Jag vill ha ringar på vattnet. Jag vill att den snålhet som breder ut sej i dagens samhälle försvinner. Jag vill att du stannar en stund istället för att gå förbi den där människan som ber dej om pengar. Jag vill att du funderar en liten stund till innan du nästa gång säger, på fikarasten eller vid middagsbordet: Jo, men såna är dom ju.

Ibland känns välgörenhet äckligt, ett sätt för herrarna att förbli herrar och tjänarna tacksamma tjänare. Men så länge inget parti vill ta tag i välfärden med hjälp av skattsedlar så får vi göra vårt alternativt bästa.

Sa jag det förresten, att jag är lyckligt lottad. Jag sätter mej inte på några höga hästar. Men var och en borde göra någonting i närheten av sitt bästa, för någon annan. Om så bara en revidering av dom tankar man brukar tänka om människor utanför den egna sfären.

Jag är inte Karl-Bertil Jonsson. Fyratusen i åttio kuvert. Vad tänker du göra, agera på något sätt, stort som smått. Eller fortsätta sova under björnfällen?

6 comments:

farornaskonung said...

skänker alltid en slant till någon av röda korsets insamlingar i juletid, alltid nåt...

Jonas said...

Just det, många bäckar små, ringar på vattnet. Och en god tanke bakom, får man anta.

Anonymous said...

Jag var med om något helt otroligt häromveckan. Jag var över i köpenhamn med mina arbetskamrater och gjorde ett byggjobb. Vid lunchtid begav vi oss till ett köpcentra för att äta lunch, väl framme i kassan visade sig det att vi inte kunde betala då vi saknade Dancard, betalningskortet som alla danskar tycks ha men inga svenskar. Inte heller Visa tog de.
Maten var beställd och vi stod som ett gäng "nötter" då en äldre dam med något slitna kläder och röda kinder frågade oss om vi svenskar gjorde ett jobb till Köpenhamnarna, visst svarade vi och var på väg att lämna lunchrestaurangen.Denna medmänniska sade plötsligt;jag betalar er lunch, ni behöver inte betala tillbaka den och ni ska se det som en tidig julklapp. Vi fyra hungriga knegare stod helt paffa och trodde det var någon språkförbistring, men hon menade allvar och vi fick varsin lunch som vi aldrig någonsin kommer att glömma.Helt unikt i denna värld!

Jonas said...

Det var vackert.

M Drexler said...
This comment has been removed by the author.
Anonymous said...

Bra skrivet det om skatter och partier. Vi måste förstå att välfärd kostar och att vi alla tjänar i längden på välfärd...förutom någon enstaka troll som sitter och putsar sin enorma ghög med guld dubloner....
Kramar!