April skies

Jag minns barndomen.
Jag minns flygplansmat och sparade påsar med salt och peppar. Våtservetter som luktade riktig citron. Swimmingpooler som luktade riktigt vatten. Som luktade lugn och allt jag hade längtat efter.

Jag minns tonåren.
Jag minns att ligga på rygg under vattenytan och känna sticket i näsan, klådan i ögonen. Att se solen och den blåa himlen genom en hinna. Jag minns att vara död. Att hata det.

Jag cyklar med min äldsta dotter till en skolmatsal i Limhamn. Vi ska på fotbollsmöte. Vi har glömt hjälmen. Jag ser ut som en trött kulturarbetare. Hon har skitiga kläder för att jag alltid blir försenad. Alltid blir bajsnödig när jag ska dit jag inte vill eller känner mej hemma.
Hon är skitig för att hon går ut tidigare. För att vi har en rullebör som samlar regnvatten. För att vi har jord. För att hon har spadar och hinkar. För att hon alltid uppfinner sina egna lekar.

Jag minns honom som skrattade på ett annat sätt och var barnlös. Som var yngre än dom andra tandläkarna. Han hade haft en låt på Svensktoppen.
Jag minns paret som alltid var lite snofsigare. Drack gin och tonic.
Jag minns club sandwich på golfbanans restaurang. Dom små ormarna i sprickorna i cementen. Dom större ormarna i dom konstgjorda bäckarna. Den stora ormen som lugnt lugnt kröp över övningsgreenen. En till gin och tonic.

Föräldrar är föreningens ryggrad. Eller livsnerv. Jag minns inte. Kakor och kaffe i plastmuggar. Föräldrar måste bli ledare. Jag och Elsa trodde att det handlade om att ungarna skulle ha kul. Hon och jag brukar träna fotboll med en plastboll som är en jordglob.
Det kostar sjuhundrafemtio spänn att leka i LB07. Man behöver ingen fotbollserfarenhet för att vara ledare. Istället för Björnen sover leker man Zlatan sover.
Alla kan vara ledare. Alla ser likadana ut. Vi har själva valt att flytta hit, till Malmös mest homogena stadsdel.

Jag minns inte hockeykarriären med äckliga hamburgare.
Jag minns inte fotbollskarriären med äckliga korvar.
Mina minnen är handplockade. Jag skapar mej själv.