The good old days?

Det var nittiotal. Jag bodde på Upplandsgatan i Malmö, fjärde våningen. Dom två tjejerna som spelade dansmusik på natten. Jag var ofta vaken på natten.
Det låg en second hand-butik nära Cosmopolitan café. Där köpte jag ett par hederliga Fristads allvädersstövlar med dragkedja på väg till Pilen. Stövlarna kostade trettiofem spänn. Det gick båtar till Köpenhamn.

Jag träffade Tove på Café Malmö snett bort från Nyhavn. Man spelade biljard och samlade på kapsyler.
Vi tog väl en sväng om något område innan vi hamnade på tåget.
Såhär var det: Jag hade levt på soc sedan sommaren. Det var höst. Jag försökte skriva klart den berättelsesamling som Bonniers var intresserade av, men aldrig skulle ge ut.
Så fick jag studiemedel efter överklaganden, i en stor klump till slut. Jag var rik. Jag var på något sätt kär.
Så Tove och jag skulle åka till Skagen.
Jag var glad för drickandet och en del rökande.
Vi åkte färja och hamnade på något konstigt sätt på olika tåg. Men återförenades. Tog in på ett hotell i Fredrikshavn. Jag betalade extra för badkar. Det var ett fint hotell.
Nästa dag var pengarna nästan slut. Jag kunde inte ta ut mer i dom danska automaterna.
Vi åkte tillbaka till Köpenhamn och hittade en bra automat. Åkte Flygbåtarna första klass och tog en taxi till Lund. Till någon nation.
Vi kom aldrig till Skagen.
Mina allvädersstövlar hade torrt gummi som ramlade av bit för bit. Jag hade varit så lycklig.
Vi såg på Skalatones och svettades, och ... jag vet inte.

På morgonen på Upplandsgatan sken solen in genom fönstret. Tove sov fortfarande. Där låg affären Bäst (idag Lidl), på övervåningen fanns en skomakare från ett annat land. För fyra hundra spänn satte han klack som lutade inåt på mina fina allvädersstövlar. Dom blev ett par kvinnliga cowboyboots-wannabees från öst.
"Du ser ut som en polsk hora", sa en kompis.
Och jag vet inte, men jag kände mej inte bättre än hur en polsk hora eventuellt kunde känna sej. Antagligen sämre.