Vem håller dej

Det rinner blod nerför hakan när han ligger på golvet. Bitit sej i tungan. En sköldpadda på rygg. Skolan är inte ett fängelse. Tortyr.
”Kennet! Nu räcker det!”
Han har inte slutat sparka. Han är en snabbare sköldpappa, snurrar fortare.
”Han blöder.”
Han vet inte vem det är. En flicka. Han vet inte tankarna i huvudet i kapprummet. Kläder som flyger när han når dom med fötterna, landar fort.
”Vi bara skojade ju ...”
”Vi visste inte att han skulle bli sån.”
”Men det brukar han, ju ...”
”Nu räcker det!”
”Han är normal.” Det är Lena. Hennes röst är som honung. Han är hungrig.
”Kennet!”
Han är färdig nu. Han är klar. Han sätter sej upp, viftar med handen: Bort!
”In i klassrummet, barn”, säger fröken som kanske försöker vara god.
”Jag är inget barn, jag är fjorton”, säger Knudis, Pers lillebror. ”Han är ju helt bäng”, säger Knudis och stänger dörren.
”En tro, Kennet”, säger fröken, försöker dränka äcklet och irritationen som hon vet att hon inte får känna. ”Du borde skaffa en tro”, säger hon, kan inte hålla om honom, ser hur han skakar och hulkar.
”På vad”, säger Killor när allt verkligen är över.
”Ja ... Och lära dej läsa ordentligt.”
”Sjuk”, säger Killor och tar på sej någon annans jacka, går ut.
Det blommar i rabatterna. Näsor tryckta mot klassrummets fönster. Han tar en näve jord och småsten och kastar, alla ryggar tillbaka. En bombmatta. Spräng skiten. Alla är rädda.
”Idioter”, skriker Killor och börjar springa som en orangutang, gräver mer jord och kastar och alla börjar skratta. ”Jävla idioter”, skriker han och springer in bort under träden och ramlar eller faller lätt. Kroppen dallrar lätt, allting snurrar i himlen.

Karate Kid. Han har sett ettan, tvåan och trean. Han tänker inte på vart han ska. Tänker bara på båten. På Karate Kid. Wax on. Wax off. Ta bort skiten och låt det glänsa.
Hemma. Plockar fram lådan med sandpapper. Tar det grövsta. Tar på sej snickarbrallorna, och kepsen. Truck off. Pappa är ute på vägarna. Sjön. Att ge sej av. Han ska fylla femton så småningom. Han har ingen moped. Wax on. Wax off. Han jobbar sej svettig mot båtskrovet. Segla bort. Tar en läsk ur pappas kylskåp. Du måste lära dej. Du måste lära dej. Boxsäcken med filspån av silvrig metall. Han slår, försöker sparka men når inte upp.
”Inte så”, hör han någon säga, bruten svenska. ”Håll ilskan borta”, säger han, Saddam.
”Vadå?”
”Jag skulle snacka med farsan, ingen lastbil?”
”Han har körning.”
”Man måste känna lugn.”
”Jag är förbannad ju.”
”Ingen dag i Sverige ... har jag inte varit arg.”
”Du är ju alltid glad”, säger Killor. Alla pizzor dom köpt på krita. Ölen under disken som pappa druckit, och Savoy när hon kommer. Och Hansi och Killor också, två gånger vid flipperspelet. Killor kan räkna till två.
”Nej. Jag kan lära dej”, säger Saddam. Och han är ganska kort och senig. Han har sitt svarta hår, och mustaschen.
”Jag gillar inte blattar ...”
”Vill du lära dej?”
”... varför är du sjyst ...”
”Varför. Kennet ... Jag håller din hand.”
”Är du bög, eller ...”
”Vem håller din hand ...”, säger Saddam. Och Killor blundar och ser pappas rynkor när han skrattar. Hans skrovliga hud när han gråter. Hans välstrukna gardiner. ”Vill du inte ha hjälp”, säger Saddam. Och hoppar. Och sparkar högst upp på boxsäcken. Landar mjukt på fötterna.
”Kanske”, säger Killor. Och han hör pappas röst på fyllan. Han känner hans öppna näve mot kinden. Och tårarna igen när han ångrar sej och gråter: Jag saknar henne så. ”Jo, jag vill lära mej.”
”Varför?”
”Jag vill sparka skiten ur dom.”
”Vill du?”
”Jag vill vara stark.”