Opportunister gå hem, ni var aldrig min vän

Jag ska förvisso fylla trettionio år i juli.
Jag är förvisso ständigt detta barn.
Och jag tänker inte bli något annat.
Jag kan visst ställa mej i vissa led. Jag kan visst vara en ansvarsfull och ibland sträng pappa. Jag tror på gränser och ramar. Jag tror på vidga gränserna och ramarna, ju mer mogen man blir att klara av ansvaret.
Jag tror på ansvar.
Jag tror på konsekvens.
Jag tror på nyfikenhet och den ständiga frågan: Varför?

Jag tror på att: Där går tåget. Där åker färjan. Och vi är med.
Jag tror på att: Det är svårt, men vi ska göra det.
Jag tror på järnvägsstationer i maj. Att känna lukten och förväntan. Att säga att jag hinner med en snabb stående i en bar som aldrig kommer att finnas i Småland eller resten av Sverige.
Att vänta några minuter i metron i Paris och ändå kunna ta sej något läskande.
Jag tror på att: Där, titta ungar, där kommer havet, där kommer bergen, där kommer träden som ger oss dom oliver som kostar för mycket hemma. Men smakar mycket godare än skiten i glasburkar utan kärnor.

Man måste prioritera. Man måste välja vad man vill ha i vårt rika land. Vår teve är liten och inköpt 1994 eller -95.
Johanna syr och stickar en del kläder till våra barn. Syr om kläder till mej. Vi får kläder. Jag får kläder. Vi köper billiga kläder. Vi har givmilda vänner, syskon och föräldrar. Vi är privilegierade.
Vi cyklar och går. Lagar mat hemma så att vi har råd att gå på krogen.
Och jag har flera tusen i en burk att sprätta iväg över ängarna.

Om man skippar första instrumentalskitet så är dom inledande fyra låtarna med sång på Björn Afzelius Exil, den bästa inledningen på en svensk skiva som jag kan minnas just nu. Och sen kommer mastodonten Hiroshima. Magnifikt.
Möjligen Håkan Hellströms Ett kolikbarns bekännelser. Eller Eldkvarns Utanför lagen.
Jag vill känna det enda in i märgen. Det kan man bara om man släpper allt förinställt barometersnicksnack om vad som är en fis i huvudet eller vinden som vänder.