What´s going on

Jag hängde aldrig på fritidsgårdar. Eller, vi hade våra fritidsgårdar. Golf och hockey, en del fotboll.
Jag och Windy, mest hemma hos honom. Med gitarrer och dom vassa pennorna.
Många ungdomar idag har inte den typen av fritidsgårdar. Som ett eget rum.

Och man kan vara enögd och präktig och prata om föräldraansvar. Det ansvaret kan jag syssla med. Det kan kanske du. Det kan kanske inte den som inte finns, den som har väldigt många andra saker att gå igenom. Sånt som du inte vet, och aldrig kan förstå om du inte försöker.

Jag har suttit i en dansk fyllecell. I tre svenska. Blivit hemkörd av polisen två gånger. Detta innan jag fyllde tjugo.
Jag har suttit med ett leende på förhör hos polisen och hos socialassistenter.
Jag var en kille från Borstahusen med ett charmigt leende och en välsmord flabb.
Jag var ingen mulatt i hip-hop-kläder som sprang över två tomma järnvägsspår och blev anklagad för misshandel.

När jag som tjugoåring åkkte fast för rattfylla hade jag 2,41 promille alkohol i blodet.
Jag dömdes till en månads fängelse för rattfylleri.
Jag hade kört rattfull många gånger då.
Det är inget jag skryter över. Det är inget jag är stolt över. Det var bara ännu en gräns som passerades. Efter första, eller andra, gången är inget konstigt längre.

I fängelset. I Stångby, fanns det en kurator från Landskrona. Han var uppvuxen på samma gator som min pappa. Väster i Landskrona. Arbetarkvarter. Men han visste att jag var uppvuxen i Borstahusen.
Jag var yngst i fängelset där över tjugo var rattfyllerister. Jag hade högst promillehalt när jag åkte dit.
Jag bad om att få gå alkoholprogrammet, men fick inte för den flinande kuratorn.

Detta var 1990.
Nu är det 2008, och välfärdssamhället för alla har lydigt monterats ner steg för steg.
Nu lägger man ner fritidsgårdarna ännu mer.
Nu stänger man in barnen och ungdomar i burar, i fack.
Så får det väl vara. Men man ska inte hyckla och säga att man bryr sej.