Fortsättning, inte för att jag vet om någon läser. Men har man lovat så har man.

6
Det var redan lördag. Jag vaknade svettig i läsfåtöljen med fötterna på fotpallen, under filten. Det var mitt i natten. Jag brukade höra henne sjunga. Jag trodde att det var i drömmarna, men det var ju så nära, så verkligt. Jag kunde se och höra henne, och flera andra.
Mitt i natten. Brasan hade slocknat i den öppna spisen. Jag tog en klunk whisky direkt ur flaskan. Alla minnena från förr. Jag var inte ens fyrtio. Jag kände mej mycket gammal när jag pratade med mej själv på spanska, ett språk jag trodde att jag bränt ut ur min hjärna.
Jag gjorde som vanligt. Vände på det. Mitt i natten blev tidig morgon. Och förmiddag i Argentina, så jag ringde dit.
”Det är bara jag”, sa jag när Anna svarade.
”Ja ja, du får ringa.”
”Jag vill egentligen prata med henne, hur har hon det?”
”Hon är redan i skolan, hon har det bra”, sa min förra fru på sin brutna svenska. ”Hon pratar om dej, du får väl breven?”
”Ja, men det var så längesen.”
”Jag är också ledsen, men du vill ju inte vara här.”
”Hälsa henne”, sa jag, ”var rädd om dej”, sa jag, och ... vem var det som hade sagt det. Så säger man väl inte? Jag är alltid rädd om mej. Anna också, förutom den gången med stekpannan.
”Jag ska säga att hon ringer, nån dag ... Hon trivs så bra, har flera vänner”, sa Anna och jag tyckte om melodin, anade en mjukhet, i hennes röst. ”Du borde komma hit och se själv ...”

Det var redan lördag. Det var slutet av mars. Det var tidig morgon. Jag lät det vara så. Det var flera timmar till Melodikrysset. Jag tänkte på teven och videon. Jag tänkte på min samling svenska filmer. Jag tänkte på Svenska ords Äppelkriget. Jag hade drömt om Gösta Ekman som satt i en mycket stor traktor och plöjde upp strandängarna i Borstahusen, hur ett stort sällskap i dyra men smaklösa kläder blåste upp ett höghus av solid betong i Borstahusen. En skugga föll för alltid över dom gamla husen, staket med spett hela vägen ner till vattnet. Jag kom ihåg mej själv i drömmen, hur jag gick med min dotter i morgonsolen. Vi skulle bada, jag skulle visa henne min barndom, när plötsligt en vakt med batong stoppade oss.
”Men ...”, hade jag sagt i drömmen. ”Jag vill ju visa henne ...”
”Glöm det”, sa vakten och petade mej hårt i magen med batongen.
”Men ...”, sa jag, ”här har man ju alltid kunna...”, sa jag och höll min dotters hand hårt och fortsatte gå mot piren. Fick ett slag över överarmen.
”Inkräktare, förstärkning”, hade vakten sagt i sin walkie-talkie, i drömmen. Och sirenerna. Och min dotters rädda skrik hade väckt mej.

Drack te och åt ett kokt och ett stekt ägg, lösa rinnande gulor. Bacon och tomat och lök. Väntade på ljuset.
Vi väntar på ljuset, skrev jag i min anteckningsbok, till en ny sång. Halsduk idag också. Jag såg solen krypa uppåt när jag stängde dörren, och jag längtade bort, längtade mot kullar eller berg i ett annat land. Så jag gick norrut, mot Sandbergen idag. Utan golfklubbor.
En död människa störde min frid, min vanliga morgonrutin. Jag ville inte ha det så. Jag ville ha mina ramar, hålla det andra borta. Det var därför jag tackade ja, flyttade in i farmor och farfars gamla hus när jag fick erbjudandet. När mitt eget liv i Malmö hade krackelerat. När Anna och min dotter flyttade.
”Du ville ju inte följa med”, hade Anna sagt.
”Du ville ju inte stanna”, borde jag ha svarat. Vi hade ju bestämt oss, vi skulle ju komma till ro.
”Jag blir osäker i Sverige”, hade hon sagt.
Jag borde ha sagt ... Jag visste inte. Jag kunde bara hålla med och förstå varför.


7.
Det var ju lördag. Jag hade gått uppåt, Sandbergen. Berg av det mest porösa, och nedanför låg vattnet och det hårda. Det snurrade och jag stannade, så, jag såg honom som en skugga framför horisonten.
Victor stod där rasrisken var störst. Med sitt gråsvarta hår som krullade sej och tunnades uppåt. Med sin stora målarskjorta och en kofta av brunt garn som jag visste var från ett speciellt får i Peru. Han pekade på en knotig tall med sin knotiga arm.
”Den binder sanden”, sa han och skrattade sorgset, ”du vet, man överdriver riskerna i det här landet.”
”Vi kallar det trygghet”, sa jag och skakade hans knotiga hand.
”Jag önskar att tallens rötter inte fanns”, sa Victor, och jag hade hört honom sjunga sorgsna sånger. Men alltid med glöd. Nu lät han som död. ”Jag bara vill falla.”
”Men du målar?”
”Jag bara sörjer en son”, sa Victor, och det fanns ett knotigt hål mellan alla grenar och barr. Det fanns löv som väntade på att få knoppas mer och slå ut.
Och man kan krypa fram till stupets yttersta kant. Man kan se stenarna i det klara vattnet. Man kan drömma om en vild ungdom.
”Men ... kan du inte stå lite längre hitåt”, sa jag, ”i alla fall när jag är här”, sa jag, och han packade ihop sitt staffli och tog ner, bar den tomma duken försiktigt.
”Ska du med”, sa han och nickade norrut, nickade neråt på andra sidan, där hans hus låg ensamt och varmt. ”Jag har kanske varit med om värre ...”, sa han och jag nickade.

”Sörjer du en son”, sa jag när vi satt på Victors svartbygge till veranda, stappliga pålar på plankor över havet, över tegelstenarna som blev lämnade för längesen när tegelbruken försvann. Det roströda och gula. Det stilla havet, en trut som tappade något, en skärva i spegeln och jag tänkte på pusslet jag höll på att lägga. Jag tänkte på golfbollen vid Joschans lik. Jag tänkte på fotspåren som såg stora men lätta ut.
”Det är så mycket man inte känner till”, sa Victor, och han brukade berätta om en båtfärd och en flykt som var så olik min egen på haven. ”När jag kom hit på sjuttiotalet visste jag inget om snö, eller om is. Mer än i grogglasen, ha ha ha”, ett skratt som den sista utrotade fågeln i skogen innan den faller i den bottenlösa sjön. ”Vill du ha nåt att dricka”, sa han och väntade inte, hämtade spriten och det sura bara.
”Var det din son ...”
”När jag mötte isen, den var alldeles ny. Det har alltid varit så ...”, sa Victor, och jag visste att han alltid bar långärmat, hans tortyrärr gjorde honom skamsen. Mina ärr syntes inte utanpå. ”Jag går ut ändå, det är alldeles stilla. Det är så mörkt under. Men jag går”, sa han och drack och ansiktet var spänt, men jag såg tårarna.
”Så är det nån annan som det brister under”, sa jag och mindes smaken av surt och salt, ”så komiskt sorgligt.”
”Det var mitt fel”, sa Victor, och tände en Cecil och hällde upp mer smuggelsprit. ”Han ville bara hjälpa till.”
”Med vadå ...”
”Jag är bara en gammal patetisk revolutionär.”
”Det är aldrig bara ens fel”, sa jag och la min hand på hans axel, och mindes lukten av just den sortens cigarettrök. ”Vem var hans mamma?”
”Du förstår nog”, sa Victor, och log på något sätt ändå när han klappade min axel. ”Jag vill vara ensam nu.”