Intervju i HD idag av Gunnar Bergdahl, imorgon börjar följetongen. Följ den på HD eller på bloggen.

Det är något oroväckande med idyller. Den perfekta bilden. Ytans makt. Det är sånt som jag tänker på när jag svänger ner till Pumphuset i Borstahusen där jag ska träffa författaren Jonas Bergh. Han har skrivit den sommardeckare som vi publicerar i åtta delar med start imorgon. Och det är verkligen idylliskt denna sommardag i det lilla samhället som förvandlats från fiskeläge till fashionabel medelklassdröm. Men i litteraturens värld låter Jonas Bergh någon svinga en golfklubba i nattens mörker ty det är "Mord i Borstahusen". Som en hotfull påminnelse om årstidernas obevekliga gång utspelar sig Jonas Berghs deckardebut i en tid då vintern och våren kämpar om herraväldet. Det är en skildring av ett litet samhälle som genomgår stora förändringar med kommunalt mygel, slemma entreprenörer från Ängelholm och gamla borstahusare som ser framtiden torna upp sig som en höststorm på Sundet. Jonas Bergh är tillbaka där allt började.

"Jag kommer från goda förhållanden. Jag växte upp därborta", Jonas Bergh pekar ut några hus i södra delen av byn för mig där vi sitter i Pumphusets restaurang och fortsätter: "min pappa var tandläkare men farfar var aktiv socialdemokrat i Landskrona. Vi bodde i ett fint hus men vi hade minst statusprylar av alla i min bekantskapskrets. Därborta gick jag i skolan, det såg lite annorlunda ut då och nu ska det byggas mer. Men ännu bor gamla borstahusare i alla fall i vart tredje hus. Jag kommer alltid hålla på BOIS, mina föräldrar är kvar och även min syster bor här i närheten så det är klart att jag är här ofta."

Och det märks i denna kriminalhistorias levande miljöskildringar.

"Sandbergen finns med i berättelsen och tittar du dit bort ser du golfbanan även om du inte kan se just det femtonde hålet. Det ligger längst ut mot havet bortanför campingen.

En viktig del av berättelsen utspelar sig faktiskt precis där vi sitter. Jag har visserligen döpt om Pumphuset till Lokstallet – en gång i tiden gick det faktiskt en järnväg ner hit för att frakta sockerbetorna till hamnen. Men så är det alltid – man plockar lite här och lite där och så ändrar man om och så skriver man en roman om påhittade personer. Som kanske kan vara som om de vore alldeles verkliga människor. Bland mina figurer finns ett kvinnligt kommunalråd och hon har en man som alltid går i duffel och det finns en folklivsskildrare som heter Kåre Jonsson och nån har en liten affär intill ´Lokstallet´. Allt kan påminna lite om verkligheten. Men sådan är litteraturen. Och vad gäller förra årets stora litteraturdiskussion hade säkert Maja Lundgren sina skäl att skriva sin roman som hon gjorde. Jag har mina skäl att skriva som jag gör."


Ja, varför skriver Jonas Bergh?

"Det handlar förstås om ett behov av att uttrycka sig. Jag vet att jag inte är USA:s president eller så men jag tycker att också jag har ett uppdrag. Det är att skildra människor och tiden. Att göra världen bara lite mer begriplig. Berätta om personer som du inte alls känner och säga att så här kan det också vara att leva. I bästa fall kan då förståelsen bli lite större. Och ja, jag har ett klassperspektiv på det jag skriver. Det behöver inte bottna i egna upplevelser. Jag kommer ihåg hur min pappa reagerade en gång. Det var när jag var tonåring och bodde hemma och säkert hade gjort något dumt och pappa gick in på mitt rum och råkade läsa en av de låttexter jag hade skrivit. ´Vi är rockdivor/super, knarkar och säljer skivor!´ Punkpardodi var inte hans melodi utan han blev förbannad och sa ´Varför skriver du inte om hur bra du har det!´ Men jag har skildrat folk som det inte har gått lika bra för. Jag är ute efter att skapa mer förståelse för både livet och hur samhället fungerar.

Det är just genom skildringarna av förlorarna i ett folkhem i fritt fall som Jonas Bergh har fått sina största litterära framgångar. Så här skrev till exempel denna tidnings recensent Crister Enander om "En sång för Sonny och Karola" 2005: "Frågan är om någon annan svensk författare i Jonas Berghs generation – han är född 1969, givetvis i Landskrona – skriver en mer angelägen prosa? Jag tror inte det. Inlevelsen som han uppbådar med sina ofta vingklippta gestalter är både smittsam och drabbande."

Ständigt detta Landskrona!

"Det är lite dubbelt. Jag har ingen som helst lust att bli nån slags bygdeförfattare. Jag vill inte vara den som bara skriver om Landskrona. Jag vill vara han om vilken de säger att det är han som skriver så jävla bra! Men samtidigt har jag mina rötter här. När jag sökte ett kulturstipendium i Landskrona och som ansökan skickade in min roman "Och fortsätta vidare bort" skrev jag att det skulle bli en trilogi om människor i Landskrona. Jag fick stipendiet så klart. Och sen har jag också gjort ett par böcker om staden. Och nu denna deckarhistoria i Borstahusen."

Varför deckare?

"Jag är inne i en stor fet roman men jag är inte riktigt redo ännu. Och då började jag bara skriva den här historien och det var roligt. Men så blev det alltför lättsamt och så stoppade jag in lite mer allvar och svärta. För har jag någon devis för mitt skrivande är det ´underhållande allvar´. Min inspiration kommer knappast från Stieg Larsson utan mer från den danske författaren Dan Turell. Han är död nu men på 80-talet skrev han en serie om tolv böcker som just hette ´Mord i ....´ Det är böcker med litterära kvalitéer. Tyvärr har bara några få kommit ut i Sverige. Han var poet och jazzmusiker, en förgrundsgestalt för en hel generation danska intellektuella med Mikael Strunge i spetsen."

Blir det fler mord?

”Mord i Borstahusen” kommer sannolikt att ingå i en novellsamling som kommer ut nästa år men det kanske också bli så att jag skriver fler sådana här berättelser. Det ger mig tid att komma tillbaka till romanen jag har i mig. Jag förstår nu bättre varför alla skriver deckare. Man behöver inte riktigt samma energi, det är inte samma tyngd i skrivandet. Och jag läser svenska deckare. Stieg Larsson är OK, Kristian Lundberg har skapat en alldeles egen genre, Jan Arnald/Arne Dahl är bra, Roslund/Hellberg har patos och Håkan Nesser är skicklig... Samtidigt är genren lite som med dansbanden. De får all respekt de ska ha när folk dansar och svenska deckare, hur dåliga de än är i jämförelse med amerikanska, blir ju lästa. Jag tycker att "Mord i Borstahusen" är bra hantverk; en historia mixad med lite glöd.

Nu bor denne Landskronaskildrare i Malmö och har sina rutiner:

"Jag lämnar ungarna på dagis och sen sätter jag mig och skriver, en dag i veckan åker jag till Köpenhamn och bara sitter på något café och tänker och kollar folk. Ju bättre böcker du försöker skriva desto mer förberedelser måste du göra. Ta bara en sån sak som dialog. Dålig dialog är så oerhört tråkigt att läsa. Man måste komma innanför språket. Men annars är jag inte en sån där rutinperson. Jag har gått på skrivskolor och lyssnat till massa inspirationssnack men det jag kommit fram till är att det är oförskämt att inte arbeta. Mot dig själv och mot andra.

Vi tittar ut över stranden och havets sommarblänk utanför hamnen där folk ligger och badar och "visst, här har jag badat hundratals gånger" och spelar du golf? "ja, senast med författaren Fredrik Ekelund" och småpratet fortsätter. Fotografen Linda Berglund skickar ut Jonas bland fiskebodarna i hamnen. Jag står på piren, några grabbar stojar i vattnet, Ven stiger upp ur havet med sin skimrande grönska som går i gult och jag låter blicken svepa norrut förbi bebyggelsen bort mot golfbanan bortom campingen där huvudpersonen i Jonas Berghs deckarhistoria redan imorgon bitti kommer att hitta ett lik vid det femtonde hålet. Det är "Mord i Borstahusen" och sprickan i idyllen löper genom den vykortsvackra sommaren.