Leker laxen i sundet

Ett stort danskt företag flyttar till stora nybyggda lokaler i Landskrona. Tar med sej sjuhundra anställda. Någon tror att alla (som nu jobbar i Malmö och Helsingborg) kommer att flytta till Landskrona. Han klappar sej själv förnumstigtoch offentligt på axeln. Menar att det visar ju att vanliga människor inte längre gör sej besvär med att komma till Landskrona år efter år, till den älskade campingen. Nu ska det nämligen komma riktigt folk till stan. Och någon klappar sin glänsande gubbkavajaxel igen.

Jag tycker det är bra att företag etablerar sej i Landskrona.
Ibland pratar jag om ödmjukhet.
Om balans.
Om att man måste lägga hela pusslet.
Jag pratar om det nu. Och om bristen.

Jag lyssnar på Elvis Costello, Tramp the dirt down. Den handlar om Margret Thatcher. Den kunde handla om så många andra.
Jag var i London på åttiotalet. Alla dessa människor som ingenstans hade att ta vägen. Profit, profit, vi ska alltid ha profit.
Hej! Det finns människor också.
”Va? Trams!”

Så säger någon kanske: ”Pengarna ska gå till att hjälpa dom som behöver hjälp.”
Tillåt mej småle.
Människor som aldrig satt näsan i en verklighet. Jo jo, några handskak här och där. ”Ja, precis som jag trodde, dom är oförskämda.”
Människor som inte har en endaste jävla aning ska runt om i världen bygga monument av sej själva. ”En människa som inte har pengar och inte röstar på mej är ingen människa att bry sej om.”
Denna ständiga arrogans och okunskap.

1 500 nya attraktiva bostäder. Genast! Ska tas fram. Enligt någon med guldbyxor och trollspö.

Jag satt i koloniträdgården i direktsändning i P1, några folkpartister var också där. Någon rapade upp sina slogans om och om igen. Han har bott i stan i hela sitt liv och vet ingenting. Det är skamligt.
Och människor säger: ”Men han är bra.”
Det är möjligt att någon gör nödvändiga kapitalistiska insatser. Men någon verkar ändå ofta vara en programmerad robot.
Jag är ingen robot. Jag ser inte det goda (som finns), jag ser bara det tydliga oförståendet, oviljan och föraktet.

Det är så enkelt i en stad som förvisso har problem (vilka städer har inte det?), i en stad som den moderata lokaltidningen ständigt misskrediterar, att bli den vite riddaren genom att ta i med hårdhandskarna. Det är så lätt att bli populist. Det är så lätt att dela säng med Sverigedemokraterna. Det är så lätt att säga att nu är det slut med daltandet, nu behövs krafttag.
Det är så lätt att få applåder från dom andra som inget vet. Som inte är intresserad av att veta.
”Så är det bara”, hör man ofta bland dom som är latmaskar i Landskrona.

Men brotten ökade, trots alla vakter.
Kanske någon borde offrat en vakt för att betala dom som jobbar aktivt med att göra destruktiva ungdomar till konstruktiva, istället. Va?
Men det har man väl ingen aning om.
Gapiga kommunister, va?

Provokationer provocerar. Men om man inte förstår att ens agerande är ett stort fuck off rakt upp i huvudet på redan sargade människor, så ... förstår man inte.

Vi får väl se hur många jobb det nya företaget genererar för dom nuvarande landskronaborna.

Någon menar också att det per automatik blir slut på bidragsberoende och sociala problem. Och påven skiter i skogen.

Någon menar också att nu får alla belackare se hur smart det var att skaffa en medarbetare som ”oberoende” ska positivt utreda nybyggandet/förstörandet av Borstahusen.

Någon är en hyvel. Alla ojämnheter ska bort.
Någon är en slipmaskin. Snart är alla bara präktiga medelklassmänniskor som har fula kavajer eller alltför ungdomliga och likriktade uniformer från klädkedjor som formar den framgångsrika människan, och Montesorri får väl bygga ut. Det som förr var flum är idag medelklasstrygghet för den rädda halvmedelålders barnfödande befolkningen med sparkapital på banken.
Dom andra?
Dom skiter vi i, bara vi slipper se dom. Dom pratar så högt.

Och i Malmös utkanter, lite längre bort än där jag bor, bygger man också getton. Och jag cyklar med mitt förakt, som stundom gränsar till självförakt och självsvek, genom villakvarteren varje dag. Och jag lämnar mina barn på dagis där det finns riktiga människor, också.
Som det finns överallt, också.

Så, ska vi fejka ett OS. Så, ska vi göra som fina Kina. Som fina Atlanta. Ska vi samla upp problemmänniskorna och skicka dom till Långtbortistan. Och påven har en lustig hatt.

Eller ska vi ta tag i dom sociala problemen, också. Ska ryggdunkarkrämarna lägga några hundra tusen på att hjälpa organisationer som kämpar och förändrar med alldeles för små medel. Unga Kris, Bosna, Unga Röster, till exempel. Och björnen har en lustig hatt.

Och hos dom havsnära medelklassfamiljerna finns väl inga sociala problem? ”Du, höm ... Det löser vi inom familjen, det har vi alltid gjort.” Pang, bank.

Ibland pratar jag om ödmjukhet.
Om balans.
Om ett samhälle som berikas av olika pusselbitar.
Man kan inte bara plocka fram hyveln eller filen för att ta bort kanterna och trycka pusslet någorlunda svajigt på plats. Det är en kortsiktig lösning. Det är fusk.

Jag kom av en händelse att tänka på Torkild Strandberg, Landskronas starke man. Hans välbetalda familj erhåller väl barnbidrag?