SLUT (Tack till Mattias Elftorp för att jag fick använda bilderna, www.elftorp.com)

14
”Varför”, frågade Hansen, som hade hittat en kaffekokare och en flaska konjak.
”Dom vill aldrig vidare”, sa Mats som hade golfbyxor och tweedkeps, mustaschen som slokade. Jag drack och försökte intala mej att huvudvärken skulle försvinna. En järnfyra i bakhuvudet.
”Varför?”
”Han var kommunist, eller nåt ... Dom vill aldrig vidare ...”
”Men du dödade inte Joschan?”
”Nej, nej nej nej! Jag är ingen mördare!”
”Du är en mördare ...”, sa Hansen och Mats sjönk djupare ner i fåtöljen där han hamnat, ramlat.
”Hon kunde inte ta ett nederlag. Jag var tvungen, eller ... Jag orkade inte längre.”
”Men ...”, sa Hansen och såg konfunderad ut. ”Hur var det med golfbollarna? Du kan lika gärna berätta. Det är över för dej ...”
”Jag slår alltid snett på femtonde hålet, det är ju så nära stranden och havet där.”
”Vadå?”
”Jag går alltid ut och spelar golf dom kvällar när hon har sina möten.”
”Sina möten?”
”Hon behöver bekräftelse. Vi hade såna planer, sätta Borstahusen och Landskrona på kartan.”
”Hon är död.”
”Jag såg när hon gjorde det. Hon hade planerat det, hon hade tagit ett par av mina skor. Jag slog snett som vanligt och gick för att hämta bollen.”
”Slazenger?”
”Ja ... Jag visste att hon ville ha Joschan på vår sida, men han vägrade. Han var en annan typ.”
”Vadå?”
”Han ville inte ha henne, eller pengarna ...”
”Vadå?”
”Det kunde hon inte tåla ...”
”Vadå?”
”Hela projektet, det nya Borstahusen. Han tyckte att det var ett svek. Han tyckte om att tjäna pengar, men ... ett svek mot idealen ... Jag förstår mej inte på sånt.”
”Vadå”, sa Hansen igen och jag kunde bara imponeras av hans förhörsteknik.
”Han var kommunist, eller nåt ... Hon blev förbannad. Hon slog honom med hans eget brännbollsträ. Jag såg det när jag letade efter min snea boll.”
”Du hjälpte henne ...”
”Hon är min fru!”
”Var ...”
”Vi eldade upp brännbollsträt. Allting har ett pris, sa hon. Hela tiden ...”
”Och ...”
”Det gick några dagar, men sen orkade jag inte längre, jag tyckte att det gått alldeles för långt. Jag har jobbat för frihet sen jag var elva år, när jag började i ungdomsförbundet”, sa Mats, och jag undrade om han någonsin träffat en människa. ”Men ... frihet under ansvar, ordning och reda. Det måste finnas gränser ...”, sa han, och han lurade ingen. Allt var sant i hans värld, men trångt.
”Du dödade henne.”
”Jag älskade henne ... hatade henne, älskade ...”
”Ta med honom”, sa Hansen till dom två uniformpoliserna som stod som statyer i bakgrunden, och jag hällde upp och drack ur en stor konjak till. ”Makt”, sa Hansen, ”att bygga sina egna eviga monument ...”, sa han och la en hand på min axel. ”Ska du ha is till huvudet.”
”Det känns bättre, tack ...”
”Han ville ta över. Han trodde att han kunde komma undan med det. Man ser det på dom, dom kan inte dölja det ...”

15
Slimey Joe spelade stilla på pianot. Slimey Joe stillade stormen med tangenterna och ett förinspelat bas- och trumkomp. Hans ljusa spruckna röst. Like a bird on a wire ... I have tried in my way to be free. Människor halvt uppklädda dansade stilla. Andra bara satt, stearinljusen. Allting speglades i dom stora mörka fönsterna och det gjorde ont i huvudet, men jag kände ändå ett lugn.
”Nä, det får bli Båstad”, sa den lille surströmmaren. ”Dom är inte mogna här nere, dom vet inte sitt eget bästa”, sa han och den store nickade och svepte sin whisky, hällde dom sista dropparna i ölen.
”Men, brorsan, det är en fin gammal arbetarmentalitet här, ändå ... Väl ...”
”Du pratar skit”, sa den lille. ”Det finns inget fint med arbetarmentalitet, vi ska till Båstad.”
”Men han i Malmö, Percy ...”
”Rögle! Vi håller på Rögle”, skrek den lille. ”Vi har slängt hundratusen i sjön här, i den här jävla hamnhålan ...”

”Får man bjuda på ett glas”, sa Kåre Jonsson till mej. Han hade tagit på sej en slips med motiv från det gamla Borstahusen, ”det är en hel serie”, sa han när han såg min blick. ”Vi ska sälja dom i souvenirbutiken, det är från gamla bilder, det här är från en sillalossning, låt se ... nittonhun...”
”Ja, tack, Kåre”, sa jag och försökte stänga huvudvärken ute, ”du får gärna bjuda mej på en drink.”
”Eh, jodå jodå”, sa Kåre, ”får dom ha huset kvar, det får dom, va”, sa han och tittade rakt igenom mej. ”Vi måste bevara det gamla, jag minns ... det måste ha varit sent artonhundratal ...” Huvudvärken. Jag förflyttade mej bort från Kåre, nickade åt Pascal och fick ett glas rött vin.
”Då får du ont i skallen i morgon”, sa han och klappade mej på axeln.
”Det får jag ändå”, sa jag, ”ge Kåre en lättöl och sätt den på min nota”, sa jag.
”Jag hörde vad som hände”, sa Pascal. ”Nu får vi se hur det går ... för mej.”
”Du har ett bra ställe, sånt märker riktigt folk.”
”Ja, riktigt folk ...”, sa Pascal. ”Ibland får man leta”, sa han och hällde upp lite vin till sej själv. ”Jag kanske inte vill stanna”, sa han, nästan viskade han. ”Det är för mycket gammal dynga bakom kulisserna.”
”Bara man har nån annanstans bättre att ta vägen”, sa jag och såg Hansen stå och prata med Georg lite längre bort. Georg bara slog ut med armarna, han såg ut att le.
”Så sant så sant”, sa Pascal, ”lugn lugn”, sa han till människor som ville beställa. ”Alla ska få, köpa.”

Slimey Joe spelade Mikael Wiehe, Ska nya röster sjunga. När du och jag är borta, vi är inte större än så, ska nya röster sjunga. Vi ska bara föra sången vidare.
”Här, vi får behålla huset”, sa Georg och ställde en sexa klar sprit framför mej. ”Snuten har ingenting. Han är bra, den där Hansen.”
”Han vet vad som är viktigt.”
”Vad som är viktigt.”
”Var är Gerda?”
”Min gosse ... Hon orkade inte. Hon tar sej upp igen, men just nu orkade hon inte.”
”Hon har dej, i alla fall.”
”Det har hon alltid haft, med fel och brister.”

Jag gick ut för att röka. Det hade slutat regna. Victor stod där, och Hansen.
”Nämen, hjälten”, sa Hansen och skrattade med ett glas i handen.
”Compadre”, sa Victor och såg yngre och rakare ut. ”Jag har gått vidare, lämnat ännu en bränd bro bakom mej.”
”Victor här har också gjort ett fynd, tänka sej ...”, sa Hansen och var verkligen munter, ”... just nedanför sitt hus hittade han en betydande gömma av smuggelgods, mindre än vad vi hade trott, förvisso. Men som den rättskaffens medborgare han är överlämnade han allt, allt, eller hur, Victor, till polismyndigheten.”
”Jag gjorde bara min plikt”, sa Victor och blinkade till mej.
”Vi behöver fler såna medborgare”, sa Hansen och skakade Victors knotiga hand. ”Jag ska lägga på förslag att vi köper in en av hans tavlor till polishuset. Dom är väldigt dyra, men, vad gör man inte ...”
”Jag tror att jag måste gå hem”, sa jag. Och gick. Slimey Joes blödande version av Suspicous minds förföljde mej i kvällen som var klar efter regnet och stormen. Lugnet kom nu.

16
Det var mörkt. Jag hade en bula i bakhuvudet. Jag hade kanske druckit ett glas för mycket. Tallarnas rötter stack upp ur sanden och jag var inte gjord för slalom, snubblade till ibland.
Månen sken i spöktimmen. När jag passerade bunkern där jag hittat Joschans lik tyckte jag att jag såg en kvinna ligga på knä, alldeles stilla. Nej! var min första tanke. Inte mer. Jag vill inte se. Jag simmar ut och dränker mej i sundet.
Pappa brukade berätta om det:
”Det var så förr, fortfarande när jag var liten på fyrtiotalet”, brukade han berätta. ”Fiskarsöner som dog en för tidig död. Skepp som gick i kvav. Man hörde skriken ...”, brukade min pappa säga, bakom väggen utomhus som skyddade honom från havets vildaste. ”Det lät som ylande hyndor. Kvinnor som drogs ut i stormen, ut mot havet för att gråta ...”, brukade pappa berätta i vårsolen eller höstsolen, hälla upp varm toddy som vore det krigsvinter. ”... eller för att återförenas med de sina. Det finns så mycket gammalt som aldrig försvinner ...”, brukade pappa berätta och höja fingret som att, nu kommer det viktiga. ”... vi ser det hos dom nya svenskarna, oss själva i en spegel från förr ... och det är så många som blir rädda”, brukade pappa säga, luta sej bakåt och ta en stor klunk. ”Vi har det så förbannat bra ...”

Kvinnan i huckle i svart. Hon var inte död. Jag såg hur hon skakade till. Så hörde jag hur hon gnydde, liksom hulkade. Så såg jag hur hon reste överkroppen upp, och armarna mot himlen. Så såg jag hennes ansikte. Så satte jag mej vid hennes sida.
”Så Gerda, det är över nu. Du behöver inte vara rädd”, sa jag, som att det var något att säga till någon som begrät en död son.
”Jag var så ung”, sa hon, pratade nästan för sej själv. ”Och Victor var så annorlunda, jag ville ha spänningen. Jag var så ung ... Men, Victor ... han har fler barn än jag har limpor med Cecil, han var bara en man som slet och slängde. Han är inte ond, han är bara sån.”
”Men Georg ...”
”Georg var min klippa att luta mej mot. Han anklagade mej aldrig ...”
”Men Joschan ...”
”Johan José, han hamnade hos fosterföräldrar, han fick aldrig vara trygg ... Sen hittade han oss när han blivit vuxen, han kom till mej flera gånger i veckan, hjälpte mej.”
Jag var så trött. Jag ville bara prata med min dotter. Jag ville bara prata med Anna, vara i deras famn.
”Du borde gå hem”, sa jag och kunde inte dölja en gäspning.
”Snart, snart börjar jag om”, sa Gerda. ”Tack, jag klarar mej.”
Så jag gick. Ytterlampan var en tänd bubbla av glas och nästan orange, den första flugan surrade inuti kupan av ljus.
Jag tog inte av mej när jag kommit in och stängt dörren. La mej bara på sängen och somnade. I en kupa av ljus, drömde om en flygbiljett över haven till en annan sida.