Friday, November 28, 2008

Jag läser i dagens tidning, Malte Lindeman revisited 27/11-08

Hasse Alfredssons och hans frus son dog mycket ung av händer i ett eluttag (enligt en intervju med en av bröderna Alfredsson).
Kan man läsa in det i Den enfaldige mördaren? Jag vet inte. Men det ger mej en möjlighet att se om den, igen, med ännu en gång nya ögon.

Jag drömde om Tage Danielsson. Han såg mycket gammal ut, han pratade till mej allvarligt. Jag minns inte om vad, det retar mej, för det var säkert något mycket klokt.

Det är som Elvis mot Tommy, Beatles mot Stones, John mot Paul.
Varför måste man välja.
Hasse och Tage, tillsammans och självständigt, det finns så många stunder av briljans. Andra stunder känns för mej väl studentikosa, icke tidlösa. Dock ... stundens ingivelse, mycket var improviserat eller snabbt påkommet, inte konstigt att det kan kännas något mossigt idag.
Hasse och Tage tillhör nittonhundratalets stösta svenska konstnärer, Lindeman och filmerna, Mosebacke monarki och en hel del annat. Till exempel, att göra engelskspråkiga sånger till något helt annat, bättre, på svenska. Fylla dom med underhållande allvar.

Apropå Beppe Wolgers, den främste av textförfattare/tolkare/översättare i den generationen.

Apropå Lars Forsell. Briljans och ett vitt perspektiv på samhället, världen.

Jag läser i dagens tidning, Aftonbladet. Där berättar dom hur mycket kända personer ur olika samhällsklasser tjänar, fyra billiga tidningssidor alltså. Nä, det behöver inte redigeras. Där tar man upp Lars Forsells inkomst. HAN ÄR DÖD! Han var ännu en av nittonhundratalets största svenska konstnärer. Lämna honom och hans familj i ro.
Och han älskade livet. Och han hatade döden. Och han gick ändå spikrakt in i den, förbluffande sent ändå.
Eller ... om ni ska skriva om honom, berätta då vad han betytt, berätta om hans uppriktighet. Berätta om hur han (ofta tillsammans med Pär Rådström) vände upp och ner på begreppen om hur en KONSTNÄR skulle vara, fick vara, kunde vara.
Skriv om Stig Claesson, en av nittonhundratalets största konstnärer.
Skriv om Märta Tikkanen, Birgitta Stenberg, och hon som skrev Rapport från en skurhink (jag har pinsamt glömt bort namnet nu, Maja Ekelöf?)
Men skona mej från slarvigt, bara vinsttänkande och publikföraktande ”tidningsjournalistik”.

Jag läser i dagens tidning slaskjournalistik om dom stackars svenska turistmedborgarna i Thailand. Jag läser om människor som ryter ”Vad gör UD, ska detta bli ett nytt Tsunami!?”
För det första: Det är hemskt att hamna i väpnade konflikter.
För det andra: Svenskarna, ett av världens absolut mest bortskämda folk. Åk inte till en diktatur då!

Jag läste en roman av Carl Erland Andersson på nittiotalet. Jag tyckte om den. Han är, tror jag, framför allt kulturjournalist.
Jag läser i dagens tidning (Expressen/Kvp/GT) en mycket bra och kort berättelse som startar i Bob Dylans Ballad of a thin man och vecklar ut sej till en historia om människor som bor i husvagnar på en parkeringsplats, han vill ha bort dom. Det handlar om en liberal mans oförstående inför andra människors verklighet. Det handlar om Mr Jones, alltså, han som inte förstår. Eller i det här fallet: Herr Svensson-Adelstråhle, liberal och välutbildad.
”Vi vet inte ens vilka människor det är som bor i de här husvagnarna”, säger mannen som i verkligheten heter Tomas Franzén.
”Nej, naturligtvis inte”, avslutar Carl Erland Andersson sin magnifika, låt oss säga kortroman, i dagens tidning.
Eller ... låt oss kalla det en termometer rakt upp i dagens kyliga samhälle reaktionalis, där, ni vet, där solen inte skiner.

5 comments:

Viktor said...

Maja Ekelöf!

Anonymous said...

Jag är inte ute efter att kommentera just detta blogginlägg men jag har nyss läst klart din bok "Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in". Den gjorde mig ganska vemodig. Tyckte om:

"Jag gjorde det, jag skrev en riktig bok om hur det kan vara, när solen inte smälter allt med sin värme."

Jag gav den som ett läsförslag till min vän och hon skrattade åt titeln. Det är så det kan kännas ibland men oftast känns det så nästan alltid..

jonas said...

Jag anar att du tyckte om boken då, i så fall, det gör mej glad.

Anonymous said...

Ja, jag tyckte MYCKET om boken.
Mest avståndet och närheten mellan att flyga och att landa hårt...

saom said...

Fina, fina Hasse och Tage.

Tage Danielsson fattas mig, trots att jag aldrig träffade honom.