Bob Dylan

Jag satt uppe mellan ett och sex natten till onsdag. Och det var bra att Obama vann, tror jag. McCain kanske hade varit okej, men den där Palin.
Yes, we can. Var Obamas I have a dream-mantra. Visst.

Så hände det som skulle hända här och inte i USA. När den amerikanska uppståndelsen var som störst gick Reinfeldt taktiskt ut och berättade att dom sket i homovigslarna, la det på andra.
Samme Reinfeldt som två år innan valet kritiserade Sahlin för att inte vara helt överens med sina eventuella stödpartier. Gång på gång malde han om sin allians som var så fromma vänner. Men att bögar och flator ska få gifta sej, det ville väl ingen, egentligen.
Taktik och feghet. Opportunism. Dagens svenska politik.

Det blåser östliga vindar hårt. Vi kanske borde bygga en mur. Dom blåser ju från Ryssland.

I år har jag spelat fler rundor golf än jag gjort på länge. Det ger mej något. Nu ska jag bara komma igång med simningen också. Jag längtar till ett lugnt Kockum Fritid.

Jag läste om Bob Dylans första memoardel. Inspelningen av Oh Mercy med Daniel Lanois är fortfarande mycket intressant och udda läsning om en skapandeprocess.

Jag funderar på om det var Björn Afzelius som Dan Hylander sjöng om i en låt från nittiotalet. En låt där Mats Ronander ylar lika vackert och samma som i Höst från sjuttiotalet. Jag kommer inte ihåg vad nittiotalslåten heter, men jag gillar den. Jag gillar allt som berör döda människor. Det är då jag gråter mest numera.

Sämre med pengar än på länge. Men, herregud, jag klarar mej. Idag ska jag köpa Pelle Osslers nya skiva.

Jag ska ut i vinden nu. Medvind till dagis. Sen åker jag till Köpenhamn. Jobbresa. Så klart, som Petter sjöng bra. Jag ska skriva en artikel om Dan Turèll. Man måste vara på brottsplatsen då.