Thursday, November 20, 2008

Vem har rätt att döma

Jag är en ofta glad och charmig kille, som man säger ...: enligt andra.
Besvärlig ibland, förvisso.
Åtminstone inte intelligent under genomsnittet. Jag är ingen buse. Jag är ingen slagskämpe. Jag är ingen knarkare eller brottsling. Jag är en fungerande familjefar som får dagislämning och ekonomi att hyfsat gå ihop.
Jag sa till Elsa innan idag att man måste vara lite galen, lagom galen. Hon undrade varför man måste vara lagom. Jag sa: Inte lagom utan lagom galen, halvgalen.
”Men du är ju helgalen.”
”Om jag hade varit helgalen hade vi aldrig kommit till dagis.”
”Då är du halvgalen.”
”Jag vet inte.”
Jag skulle säga att jag inom mitt skrå (skriveriet) befinner mej, inte bland dom bästa, men över medelnivån (även om inte tillräckligt många har fattat det, och jag pratar alltså inte försäljningssiffror).

Dom flesta av följande ”erkännanden” hände innan jag fyllde tjugotvå (en del gjorde jag i grupp eller med någon kompis):
Jag har eldat upp en stuga som dåligt ekonomiskt bemedlade stadsbarn och utvecklingsstörda ungdomar använde på sommaren. Det var underbart att se den brinna, då.
Jag har använt narkotika många gånger.
Jag har köpt narkotika.
Jag har stulit pengar.
Jag har smugglat in sprit olagligt till Sverige, underårig.
Jag har smugglat in narkotika olagligt till Sverige.
Jag har köpt hembränd sprit.
Jag har förstört kolonistugor.
Jag har stulit cyklar.
Jag har uppträtt mycket hotfullt, möjligen psykiskt misshandlat, en ung kvinna som jag älskade.
Jag har kört bil berusad ungefär femtio gånger.
Jag har varit ”vakt” när äldre killar stulit kläder och annat för att sälja.
Jag har suttit i fyllecell i Sverige eller Danmark flera gånger.
Jag har suttit en månad i fängelse.
Jag har snott en pump på en bensinmack och blåst upp en ballong som liknar Landskronas vattentorn, klättrat upp med hjälp av snören och spikar och satt fast ballongen ovanpå tornet. Ballongen? Fyrtio meter, med lyktor i. Sen sprängdes allt, av gasen. Det är därför hissarna fortfarande inte fungerar. Det är därför landskronaborna inte kan komma tillräckligt högt upp för att se att det finns en värld utanför stadens gränser.
Jag har stulit flera gånger på krogen.
Jag har suttit och ljugit för socialassistenter som bara tittat på mitt leende: ”Nä, men det blir nog bra, Jonas, det var en engångsföreteelse.” Ja, för fjärde gången, bra jobbat.
Jag har blivit förhörd av polisen i syfte att tjalla på droglangare som jag inte kände till.
Jag har fegt slagit och hotat yngre pojkar, fast inte ensam, det är jag alldeles för rädd för. (Det var en som var värd en läxa, men att slå och skrämma någon som är elva år, när man själv är fjorton och har en äldre kille med sej. Vad är det? En mobiltelefon?)
Jag har stulit golfutrustning på flera ställen i södra Sverige.
Jag har brutit mej in i obebodda hus.
Jag har telefonterroriserat en psykiskt labil lärare.
Och, jag har cyklat utan ljus på cykeln.
Och, jag har skjutsat olagligt på cykeln.

Jag har nog glömt en del, dessutom.
Sen har vi alla lagliga men smärtsamma svek, den listan kan du klättra till månen på, eller åtminstone upp till vattentornets tak och hämta ner den där ballongen, om du nu tror på den historien.

Jag är vit från en familj som tillhör den svenska kyrkan. Jag kommer från medelklassen, möjligen den övre medelklassen. Trygga familjeförhållanden.
Jag är inte ensam, det finns flera av dom människor som rörde sej kring mitt tonårsliv, som gjorde liknande saker. Dom flesta också från bra ekonomiska hemförhållanden.

Är jag arab?
Är jag muslim?
Ska jag utvisas?
Får jag komma in ... älskling?

”Jonas, det här låter ju förskräckligt. Är du en lycklig man?”
”Jag räknar i procent, sextio lycklig, då får man vara nöjd.”
”Var är du nu?”
”Jag börjar möjligen närma mej sjuttio procent nu, men man vet aldrig. Det är vågor på havet, det finns raviner och kvicksand och stigar som går fel i skogen som bara är kall fukt. Det finns ingen vila. Men ...”
”Men, Jonas?”
”Oron.”
”Oron, Jonas?”
”Ja, oron.”

Vem är du?
Rannsakar du dej själv innan du ger andra hopplöshetens långfinger?
Går du igenom din egen historia, dina egna tankegångar ínnan du hatar och vägrar förstå andra människor?

”Men, Jonas?”
”Jag ska aldrig igen ta mej under femtio procent lycka.”
”Hur högt har du varit?”
”Hundra, flera korta stunder, korta stunder korta korta stunder. Alkohol, lite annat skit. På väg iväg. Musik. Böcker. Ett golfslag. Kärlek från andra, till andra, en dotter som tittar just så.”
”Berätta.”
”Hela tiden.”

Får jag komma in ... Gud?

11 comments:

Anonymous said...

SYND ATT DU INTE SLUTADE MED DIN BLOGG, FÖR DET HÄR VAR FÖRFÄRLIGT TRÅKIGT ATT LÄSA. HOPPAS ATT DET VAR MYCKET LÄNGESEDAN .

Anonymous said...

Fan, när jag läser detta tänker jag på min lista, min lista med skit jag gjort. Herregud, den vägar jag inte ens skriva ner i min egen dagbok.

T.

jonas said...

Du anonyme måste vara en väldigt viljeslö människa. För såhär är det: Man kan sluta läsa om det är så förfärligt tråkigt.
Det framgår i texten att det mesta hände för längesen.
Att inse och erkänna sina brister och misstag, att rannsaka sej själv och ändå förstå att man duger, är en viktig del av arbetet med att bli en bättre människa. Sen kan man ju alltid blunda, men då stagnerar man, är jag tämligen säker på.

Max said...

Tycker personligen att de senaste inläggen här på bloggen har varit extra läsvärda.

Jonas Bergh said...

Det var roligt att höra, Max. Jag tror att det handlar om glöd.

Max said...

Det är jag övertygad om att det handlar om.

jonas said...

Jag tänkte bara klargöra några saker. För det första skriver jag min blogg för min egen skull, det är trevligt om någon vill läsa.
Jag har vid ett tillfälle, i tjugofemårsåldern, på väg hem från Köpenhamn haft en väldigt liten bit hasch i fickan. Jag upptäckte det på flygbåten och spolade ner biten (kanske ett halvt gram) i toaletten.
Jag har vid några tillfällen (högst fem), i yngre år, köpt marijuana av en kompis.
När jag hade blivit tagen för cykelstöld (vilket många präktiga gossar från min ungdom också sysslade med, fulla och trötta på väg hem från någon fest, bara det att jag åkte fast), blev jag förhörd av en fördomsfull polis som kände till mej från golfbanan, men eftersom jag inte spelade så mycket golf längre, sysslade med musik, teater och litteratur, så ansåg han mej vara en knarkare, vilket jag aldrig har varit även om jag provat en del narkotika. Så polisen tog för givet, i sin lathet, att jag kände till en massa droglangare, vilket jag alltså inte gjorde.
För övrigt anser jag att bruket av marijuana (vilket jag inte sysslar med) är som ett rött skynke för okunniga människor som inte känner till eller har provat drogen, men som säkert köper dyra vin- och whiskysorter. Till och med Bill Clinton har sugit i sej ett antal jointar, i det USA som så många hyllar.
Pojken som fick stryk var en som mobbat en som stod mej väldigt nära, den mycket ringa misshandeln skedde tillsammans med en som också står mej väldigt nära, som så mycket annat, inte planerat utan av en händelse och en impuls, utav ilska.
Jag tycker inte att jag ska behöva försvara mej när jag använder exempel från mitt eget liv för att ställa en betydligt viktigare fråga: Vem har rätt att döma? Det jag vill tydliggöra är att om alla människor rannsakar sej själva innan dom kastar den första stenen, så märker dom nog att dom faktiskt själva också sitter i ett glashus. När man kan erkänna det kan vägen mot ett mer humant samhälle bli betydligt kortare.

Anonymous said...

Kan bara hålla med.

T.

Jakob said...

”Men du är ju helgalen.”
”Om jag hade varit helgalen hade vi aldrig kommit till dagis.”
”Då är du halvgalen.”
”Jag vet inte.”

Ha ha, suveränt! Dagens första garv. Sluta för bövelen inte blogga!

jonas swärd said...

längesen sist nu, jag knoppade bort din och andra bloggar ett tag, kände mig nästan som slav under vissa... men ikväll halkade jag in här igen och d ångrar jag inte, detta inlägg var riktigt bra!

kan du inte sätta dig framför en webkamera eller ta en mobil och filma dig när du läser berättar om dig och ditt förhållande till stan på nya sajten "lyssna på mig", där behövs sådana som du och T.

jonas swärd said...

förresten min mejl... jonas.sward@bredband.net