Anledningen

All, om vi kallar det konst, musik, litteratur, och sånt, handlar om att det ska brinna. Det ska ta sej in i dej. Det ska kännas i raderna att: Jag måste jag måste, DU MÅSTE ta del av detta. Det är vad man ska sträva efter. Eller ... sträva och sträva, man måste bara.
Sen kan man vara dansband och få folk att dansa och knulla och bilda familj.
Sen kan man skriva pissböcker för att tjäna pengar, för att man kan.
Sen kan man skriva musik, sitta i studion och fundera efter vad tonåringarna, eller dom medelålders nostalgirockarna vill ha.
Fair enough.
Men när det bränner på riktigt känner du det, kommer aldrig ur det. Det brända barnet stormar tillbaka till lågorna.
Det är en fara som gör ont skönt.

Jag har skrivit en deckare i tre delar. En roman. Jag tyckte att det var roligt. Jag behövde komma bort från en annan roman vars förarbete inte var riktigt färdigt.
Jag är inte riktigt klar, jag har lite kvar i den tredje delen av deckaren. Jag borde bara skriva klart. Jag vet hur det ska gå.
MEN. Jag längtar så efter min RIKTIGA roman. Jag längtar så efter blodet och det som bränner skiten ur dej. Jag känner mej ibland som en hora, och då har jag ännu inget klart med något förlag. Ingen har bett mej skriva deckare.
Och då är det ändå en bra deckare. Annorlunda. Det är jag. Den är inte skriven i spekulativt syfte. Men ändå, när jag lyssnar på Pelle Ossler som säljer nästan inga skivor, jag känner att jag sviker något. Jag måste, som Pelle sjunger, borra hål. Jag måste ner till det mörka.
Jag kan inte, hur enkelt det rent tekniskt hade varit, skriva det som någon annan vill ha. Jag kan bara skriva mitt eget, och sen hoppas att någon annan vill ha det.
Den blir inte så rolig som jag hade tänkt mej, deckaren, jag klarade inte av att undvika moll.
Så det blir bröd och vatten som vanligt, älskade barn, fast i ett varmt land.