Vakna upp

Min fru är lärare. Jag har jobbat som lärare och gått en termin på lärarhögskolan. Jag har jobbat som vårdare och assistent till utvecklingsstörda barn under flera år. Jag har som författare och skrivpedagog jobbat med ungdomar, såna, ni vet, dom som kallas utsatta av ett okunnigt etablissemang.
Jag har gett ut sju böcker.
Det är med skolan som med litteraturen, alla är så förbannat intresserade. Och ofta fyllda av ogenomtänkta generaliserande schabloner. Man kan sitta på fester och höra tuggmalande nonsens i timmar.
Det är inte konstigt att människor diskuterar skolan. Alla har ju gått där. Många har barn som har, går, eller ska gå där. Men det är inget bra skäl till att vara onyanserad, tvärtom.

Det finns en drabbande artikel i Sydsvenskans C-del idag, om en skola på Rosengård. Om en lärare som varit där i tjugo år. Folkpartiet och andra fåntrattar använder sitt gamla favorituttryck flumskola. Vad betyder det? Att man röker en joint med lärarna som i den där filmen med Donald Sutherland och John Belushi, vad den nu heter, just det, Deltagänget?
Men, visst, språket och ordens innebörd förändras.
Jag tror dock inte att folkpartiets wannabeegeneraler är sådär värst streetsmarta i sina gammelmanskostymer.
Vi kan ju också, för att prata moderatspråk, snacka om individer, om unikum. Detta tas ju ofta upp när man förespråkar elitskolor för (mestadels) dom bättre bemedlades barn. Dom som har möjlighet att göra sina röster hörda. Att diskutera den individuella särarten hos varje barn/ungdom från dom sämre bemedlade är sällan intressant, mer än när man ska använda frasen som ett slagträ mot flumskolan.
Att se att vissa elever (oavsett antal) på vissa skolor behöver betydligt mer stöd än andra. Att genom att införa specialpedagogikklasser så underlättar man för dom med mindre extrastöd, är givetvis inte att tänka på i detta retronydemokratiska land där sd utan att ens (ännu) kommit in i riksdagen styr agendan för den röstminskningsängsliga alliansen.

Min fru jobbar som gymnasielärare i en av landets räddaste, fegaste och mest osympatiska, osolidariska kommuner. Den ligger söder om Malmö. Friheten är större där. In my ass. Problemet med alltför många outbildade nyrika människor, utbildade, stressade och överarbetande människor, framgångsrika, är ju att barnen inte får tillräcklig feedback hemifrån. Några mördar. Andra går aldrig till skolan. Många pressas av framgångsrika föräldrar och slår knut på sej själva och, slutligen, känner sej bara värdelösa. Problemen finns överallt. Hos flyktingar blir krocken svår när plötsligt sonen/dottern inte längre pratar samma språk, på flera plan. Hos dom välbärgade är det i mångt och mycket samma sak, förutom att den välbärgade sonen/dottern har (oftast) större krav på sej från familjen.
Jag tänker: Ska man blunda då? Ja. Ska man sänka skatten då? Ja. Ska man ge skolan ännu mindre resurser? Ja. Ska man ställa ännu högre krav på lärarna? Ja.
Men dom rika ungdomarnas föräldrar har åtminstone pengar till lärjungarnas sargade själar, det har man inte i Rosengård.
Så ser verkligheten ut, alliansen. Och, sanna mina ord, eleverna flummar (utanför skolorna) bara vidare medan dom subventionerade fillipinskorna stryker era fula kavajer och någon enstaka kjol. Utanförskapet och ickemöjligheterna växer.
Ni fattar ingenting, hur ledigt och uppstajlat mystrevlig du än var hos den norske tevegurun Skavlan, Fredrik Reinfeldt. Men, so what, du bryr ju dej ändå inte. Inte på riktigt, och det är det enda som betyder något i slutändan. Du, och alla andra maktkåta jönsar, kommer att märka det när det brinner på riktigt, långt ner. Gå till en terapeut. Eller ... gör något! Och då menar jag inte privatisera mera, för valfrihet.