Monday, March 23, 2009

Den allra första dagen

Mitt i solen vänder jag vänstersidan till. På bänkarna vid hoddorna vid Sibbarp, eller Limhamn, jag vet inte var gränsen går. Det ligger inte särskilt i mitt intresse att ta reda på det heller.

Satisfied. Säg mej, är du lycklig, är du nöjd, är du tillfredsställd. Se mej i ögonen.
I`m so, I`m so unsatisfied. Ungefär så sjunger Paul Westerberg i The Replacements, kanske deras bästa låt bland flera fantastiska.
Jag minns en intervju som Mats Olsson gjorde i Slitz på åttiotalet. Westerberg tyckte att det var himmelriket, vadå, det var inte jobbigt att göra intervjuer, sitta och dricka gratis öl på ett lyxhotell och prata om sej själv.
Så säger man bara om man gått den hårda vägen genom branschen.

Det är den allra första dagen på bänkarna i år. Jag lyssnar på ett blandband från tidigt nittiotal när Rickard bodde i Lund. Jag spelade nog in det där, i alla fall delar av det. Jag brukade göra så, ha med mej band när jag var hos kompisar som hade många och bra skivor. Windy och Rickard, Jonnie ibland. Spelade kanske in fem låtar på ena sidan och sex på andra, sen slutförde jag det med bibblanplattor och egna.

Wonderstuff. Dom tyckte jag verkligen mycket om. Hup, hette väl en platta, och Never loved Elvis som Micke Widell gav en stjärna. Han tyckte väl att det var en hädelse att döpa en skiva så brutalt. Annars inget ont om journalisten Widell.
Elvis fyllde sin funktion som rebell, då, på femtiotalet. Han banade möjligen väg i det rasistiska Amerika, men det var dom svarta sångarna som fixade den egentliga biffen.
Jag gillar mest Elvis pompösa bitar, In the ghetto, Suspicous minds, Always on my mind. Jag kan drömma mej till en tid med Jailhouse Rock, men jag vet att det bara är fabrik.

Jag lyssnade på Birgitta Stenberg med Daniel i fredags. Var på Ariman och fick någon sorts flasback, men egentligen längtade jag efter Werner och Hansen och Grifo. Men jag minns knappt hur kul den tiden var.

Per Planhammar har skrivit flera bra böcker, översatt Ginsbergs Howl och den med Kerouac på Bakhåll, Järnvägen Jorden, någon har snott den från mej.
Kennet Klemets var en trevlig man, hemma hos Katarina Mazzeti i Lund. Anna Alsmark är alltid trevlig och duktig.
På lördagen lyssnade jag lite på Märta Tikkanen med Anna, 21 månader, som tröttnade. Elsa, sex år, höll ut tillsammans med Johanna i en timme. Heder. Respekt. Jag tycker mycket om Märta Tikkanen.

Jag tror att dom hette The Call. Dom har gjort en av världens bästa låtar, I´m not gonna (om den heter så).
Ja, Lund, revisited. Och då har jag ändå inte skrivit om den mormor som jag saknar.

Det finns ett torg nära Mejeriet i Lund dit jag tar mej ibland. Kalix. Varför är det så, det grönare gräset i forntiden? Och Kastanjegatan, tänk att jag fann en fru från Göinge som också bott på Kastanjegatan. Man måste vara tacksam och se hur ödet styr en åt det hållet som kanske är bäst.
När man blir äldre, alla dessa minnen.

5 comments:

Tommy Enström said...

Så det finns ett torg som heter Kalix, i Lund?

jonas said...

Kalix torg, ja. Åtminstone i min värld när jag var liten, min mormor och morfar hade en frisersalong där, och bodde i ett av höghusen innan dom flyttade till Kastanjegatan.
Torget kan heta något annat, men som sagt, inte i min värld.
Mitt minne och min lokalkännedom spelar mej en del spratt ibland. Så helt säker kan man aldrig vara på det jag berättar.

Daniel said...

Kan du mena Karhögs?

jonas said...

Så är det nog, tack. Karhögs, om det ligger mellan Mejeriet och S:T Lars, vad nu det betyder.

Anonymous said...

TORGET HETER KARHÖGSTORG
(MEN SEDAN KAN MAN JU KALLA DET FÖR VAD MAN VILL)
KANSKE INTE BRA OM MAN SKICKAR POST FÖRSTÅSS!!