Som borde vara mycket längre

Jag flyttade till Malmö 1994. Har sen dess bott lite mer än ett år i Vollsjö och lite mindre än ett år i Landskrona. I slutet av nittiotalet bodde jag i ett halvår halvtid i Göteborg, Masthugget. Annars bara Malmö. Fram till åsrskiftet hade vi en kolonistuga i Landskrona, fyra och ett halvt år. Jag saknar den. Jag saknar Landskrona. Jag tycker mycket om Malmö, men Landskrona är min stad.

Stig Hanséns bok om Mikael Wiehe, Sång till modet, är klart läsvärd. Ett tag blir det lite väl mycket textanalyser, på något sätt har Hansén, så journalist han är, en tendens att ibland bli något torr. Jag hade i vissa stycken önskat mer gnista. Men ... det är en bra bok, ett bra porträtt av en viktig sångskrivare. Ett samtal.

Landskrona, Malmö och Göteborg är mina svenska favoritstäder. Tre städer med nerlagda varv och en rå och rak, kärleksfull jargong. Jag kan prata med människor. Jag förstår dom. Man behöver inte tassa så förbannat på tå. Man kan säga: Ah, lägg av nu.
”Det är alltid motvind i Malmö”, säger människor ofta när cykling kommer på tal. Men det är inte sant, det gäller bara att hitta rätt vägar att cykla, att samla kunskap och vara flexibel när man planerar sin tur på stålhingsten.

Samma dag som Elsa döptes dog Johannas älskade farfar, Albin. Han var över nittio år, en mycket trevlig man som började jobba som elvaåring och slutade när han var sjuttiofem, enligt legenden. Det var alltid roligt att sitta i hans kök i Älmhult och prata, höra hans historier. Han hade tre barnbarnsbarn som var pojkar, han önskade sej en flicka. Han fick träffa Elsa en eller två gånger. Och på festen efter Elsas dop ringde telefonen, Albin var död. Jag kan inte låta bli att se en symbolik i det.

Jag har en vän som genom åren fått en del törnar av livet, som så många av oss. Den senaste månaden har han gått igenom en mycket sorglig händelse, ett tragiskt dödsfall i familjen. I lördags blev han pappa för första gången. Livet, med sin lycka och sin sorg.