Jag vet inte

Här, i väntrummet, står inte allting stilla. Det skiner en sol och det blir varmt. Här i ... förrummet. Till vadå? Jag vet inte.

Jag tycker att jag knallat runt och småkrisat hela livet. I sommar fyller jag fyrtio år. Och jag går runt som en liten pojke. Jag har ännu inte lärt mej att förstå allt jag vill förstå. Jag har långtifrån gjort allt jag måste göra.

På den tiden när jag hade balkong. Var det lättare då? Jag vet inte. Jag längtar bara ut till bänkarna. Jag längtar bara efter lovorden. Och dom där jävla pengarna som jag inte har.
Jag cyklar ut till havet varje dag. Människor som inte förstår hav förstår inte hav. Jag förstår inte sjöar och barrskog. Jag känner mej instängd. Jag lider av klaustrofobi. Jag låtsas att jag aldrig kommer att drabbas av cancer, för jag vill inte in i någon förbannad cylinder.

Man har ju hört talas om fyrtioårskriser. Jag har ingen aning. Jag tycker bara att det är så fint när mina döttrar sitter sida vid sida och tycker om varandra.
Elsa och jag har börjat lyssna på Aston Reymers Rivaler. Hon tröttnade på Hasse och Lasse. Åtminstone för tillfället.

Här, i väntrummet, idkar jag min sentimentalitet. Jag idkar min livslust också, men oftast på en cykel eller i en simbassäng. Eller när jag lagar mat. Lax är gott. Spenat är gott. Ägg är gott, citron och kokt potatis.
Jag är mycket förtjust i grillpannan jag fick i julklapp.

Solen skiner och jag ska bara skriva en eller två sidor till. Sen ska jag ut i det som kanske är den första vårdagen, om man idkar hoppfullhet.

Så blev det ändå nästa dag. Klockan är sex på morgonen och man kan tycka vad man vill om Per Svensson. Men en förbannat bra skribent är han. Dagens text på Sydsvenskans kultursida är briljant.