Slå på rätt trumma

När amerikanarna bombade Japan i krigets slutskede. Det finns dom, så kallade förnuftiga människor, som hävdar att det var bra. För annars hade någon annan, något annat land, gjort det.
Vi läser ofta det, på debattsidor, hur tacksamma vi ska vara mot USA.
Tillåt mej småle i sorgen.
Tillåt mej tycka att dagens världsordning inte är särdeles perfekt.
Tillåt mej i mjugg tacka det stora landet i väster för deras faiblesse för förödelse av humanitära, demokratiska och (inte minst) ekonomiska intressen.
Tillåt mej att säga: John Wayne, revenge, Pearl Harbor. Gamla testamentet. Tio sneda ögon för ett amerikanskt enöga.
Tillåt mej att säga: Billy Bragg, help save the youth of the western countries.

När jag vapenvägrade i slutet av åttiotalet hade man fräckheten att fråga mej: Varför? Detta fick mej att totalvägra, men utredaren bad mej tänka på saken. Och det gjorde jag. Jag gjorde min vapenfria tjänst inom hemtjänsten i Rosengård och Värnhem i Malmö. Jag gjorde nytta.
I min värld borde man fråga alla som vill göra lumpen: Varför?

När amerikanarna drog sina skjutjärn i en sista cowboyrörelse med atombomberna förstörde man liv för hundratusentals människor. Och man bara fortsätter. Och man applåderar Obama. Och han är väl bäst av dom dåliga, men ändå. Tro inte för mycket, ni som tror på solidaritet. Och ... var inte oroliga, ni som skiter i andra.

När jag satt i fängelse som tjugoåring för grov rattfylla ville jag ta del av den hjälp som fanns på anstalten, alkoholisthjälp. Kuratorn kom från Landskrona. Han raljerade över att jag kom från Borstahusen och hade en pappa som var tandläkare, han kallade mej rikemansbarn. Jag fick ingen hjälp. Jag var en alkoholiserad tjugoåring som ville vara någonting annat. Var den mannen lämplig för sitt jobb?

När en liten pojke står med näsan mot en stor och hård svart vägg. När han vet att han kan knacka den sönder under sju svåra år, och sen finns ... bara intet.
När ska man ge upp? Aldrig. När ska man kämpa? Alltid.

Att vara alkoholist är en oavbruten kamp, oavsett om man är nykter eller inte. Att vara alkoholist är inget man ber om, inget man önskar. Det är något man blev den dagen man föddes. Det är mycket svårt att förklara för någon som inte upplevt helvetet, hur det är. Och det är ändå inte bara misär, det är ett liv också, skratt och sånt. Men det går nog inte att föreställa sej lidandet av att själv lida och vetskapen om att man orsakar andra människors lidande. Att känna sej som en jävla skit.

När USA och andra länder ger sej ut i krig som oftast bara handlar om pengar eller fanatism, är det någon som någon gång försöker förstå lidandet det innebär för dom drabbade då? Bush och hans gelikar har kritiserat islam å det skarpaste, samtidigt som man själva har påtagit sej rollen som bombande kristna gudar. USA och andra har å det skarpaste kritiserat islams kvinnosyn, medan man drar en handtralla på strippklubben eller är en kyrkans man som våldför sej på småbarn. Och så vidare.
Det handlar om människor. Det handlar om dej och mej.

När jag ligger eller låg och tyckte synd om mej själv var det utifrån ett bortskämt västerländskt perspektiv. Jag vet/visste inte bättre. Kanske behöver jag inte veta bättre. Ett jordgolv i Afrika behöver inte vara sämre än en bostadsrätt i Västra hamnen, ett radhus i Limhamn. Människan är anpassningsbar. Men, man ska inte ockuperas våldtas förnedras utarmas av penningkåta stridspittar. Men, empatin. Men, som Göran Persson kallade den, roffarmentaliteten, den måste vi utrota. Bomba den!