Aj vad skönt

Det var stilla kväll i maj och blå himmel som blev mörkare i solnedgången, och gul orange vid horisonten. Jag vill minnas att jag lyssnade på Lasse Tennander i min freestyle, cyklade på grusvägen, kor, hästar och ardennerföl och vi var nyinflyttade och och och, en trygghet började sprida sej efter dom första förvirrade dagarna i det stora huset i Vollsjö.
När den vita besten anföll, bet sönder mina byxor, min midja, mitt lår. Jag var i chock, tog mej hem ändå, sex kilometer ungefär. Jag vågade inte gå upp till gården, det lät som en fest, det lät som skogstokiga hillbillies.
Nästa dag åkte vi dit i bil och jag fick träffa hunden som var snällare nu, den hade en bror och ägarna var trevliga och bestörta, berättade om en man som cyklat runt med en käpp och slagit hundarna. Jag fick fyrahundra spänn och Johanna lyckades laga jeansen.
Men jag var rädd, vågade bara cykla på dom stora vägarna, kunde inte slappna av, hade alltid en liten spade eller en del av ett mikrofonstativ med mej. Vollsjötraktens vilda hundar bland alla andra galningar och vanligt folk.

Igår var jag uppe i sadeln igen. Sex kilometer på nitton minuter på motionscykeln, och med Ipod och stängda ögon var jag ute på grusvägarna kring Vollsjö ännu en gång, i sovrummet på Gunnarstorpsgatan.