With the money from the accident

Jag kan känna likadant när jag kommer med tåget, eller mer med bil, till Landskrona, när jag ser vindkraftverken, Gråen, gamla vattentornet, när minnen och känslor dyker upp. Det märkliga förhållandet till staden. Så mycket som är knutet till då. Jag rör mej lugnt i dagens Landskrona och känner mej inte hemma i medias bild av staden. Men jag känner mej inte hemma i dagens Landskrona heller.

Jag kan känna likadant när jag kommer över bron mot Malmö. Förr åkte jag iväg med båten, havet alldeles nära med Pilen och någon gång Flygbåtarna. Inloppet till Köpenhamn som inte äcklade mej lika mycket på nittiotalet, som lockade mer-. Det lockar fortfarande, fast mindre. Det finns en ny dimension av danskarnas dryghet. Som i skåningarnas dryghet, självgodhet, illa dold rädsla och okunskap. Kreti och Pleti som tror att dom är mer än Kreti och Pleti. Jag är bara jag.
Malmö är min stad. Malmö är inte min stad. Det är så enkelt.

Men vi kom hem från Spanien idag. Och jag känner mej hemma i Spanien. Spanien äger nog mer skit skit än Sverige. Jag vet inte. Det är hos den man känner väl man kan hitta felen man inte bryr sej om men stör sej mycket på. Och vem är det?
Och vem är det?

Jag köpte jordgubbar och det var samma sak när vi lyssnade på popsånger, irländare, spanjorer och jag. Det var inte samma popsånger som tårade, skrattade,ledsnade. Men det var samma känslor.